Månad: januari 2007

Temperaturen stiger

Nu är det snart dags för oss att ta plats på Cirkus. Galan börjar om en halvtimme, men själva tv-sändningen drar i gång först kl 20.00. Vi kommer löpande att rapportera vilka som tar hem guldbaggarna. Missa inte våra vimmelbilder nedan!

Tänkte gå på bio…

Moster får ta hand om lillen i ett par timmar för att jag ska kunna koppla av och njuta av friden och fröjden. Tänker först gå på bio, men efter ett kort resonemang, med mig själv, bestämmer jag mig för att fika med en bok och en god kaka. Då händer det där som rätt ofta händer:

Jag öppnar dörren till toaletten, måste verkligen förlösa mig, märker att lampan är trasig. Men jag måste verkligen och fikarummet är fullt av folk som dricker kaffe, småpratar och stirrar. Det stirras alltid på den som går på toaletten. Så jag försvinner in i mörkret, stänger dörren, sveper med fingrarna längs med den inre listen för att slutligen finna låshaspen, låser. Det är mörkt, kolsvart. Jag trevar med benen och förväntar mig ett motstånd när som helst … inget … motstånd. Mitt ben sträcker sig så långt det bara går, jag tar två (små) steg vidare in i mörkret, och sedan två till. Herregud, tänker jag då mina lemmar frenetiskt (och lite paniskt) söker av terrängen i hopp om att hitta toaletten. Och så, där inne är den. Mina fingrar kryper längs med den nedre delen av toafoten, den delen som aldrig görs rent, den accelererar uppåt och locket hänger på i farten. Och jag kissar, men inget hörs, ni vet det där ljudet av vatten mot vatten. Jag prövar mig fram, höger vänster uppåt nedåt, näe. Det låter som om mitt kiss träffar kanske en vägg, eller tyg … en sko. Det är mycket kiss som avviker. Mörkret är fortfarande lika kompakt. Man ser ingenting. Jag smiter ut från toaletten, tackar mörkret. Känner mig så säker att jag till och med beställer en bit tårta.

Istället för Stellan

I mitten på den gångna veckan tog jag och min sambo oss till huvudstaden för en kortare semester blandat med lite jobb. Förutom lite shopping och avslappning hade vi på onsdagen för avsikt att ta oss till en biograf då vi äntligen hade tid över och även bjöds på ett större filmutbud. När vi väl checkat in på hotellet tog dock tröttheten snabbt över och när vi, flera timmar senare, tog oss ut på de regniga storstadsgatorna och började se oss om efter en lämplig restaurang var klockan alldeles för mycket för att hinna med en bio efteråt. Vi hittade ett ställe där vi åt gott och bestämde att vi efteråt skulle gå tillbaka och syna hotellets eget filmutbud. Vi gick mätta och glada fram längs Götgatan och precis när vi skulle korsa en mindre väg går vi nästan rakt in i en lång man klädd i mörk rock med en smal halsduk svept runt halsen. Vi tittar upp och ser att det är Stellan Skarsgård! Världen saktar in och följande sekunder flyter fram som i slow-motion. Han saktar ner, kisar mot oss båda på sitt patenterade sätt och tittar sen mig rakt i ögonen och sen på min sambo. Han korsar sen vår väg och försvinner in på en tvärgata. Vi säger inte ett ord men min sambo kniper mig hårt i armen, vi vet båda att vi har varit i närkontakt med en levande legend.

Väldigt glada hinner vi med att inhandla lite godis (glass till mig!) innan vi sjunker ner i hotellsängen. Hotellets filmutbud är inte det bästa, eller det billigaste, och vi bestämmer oss till slut för Cars (Bilar). 110 kronor måste vi hosta upp men vid det laget är vi för mätta, glada, trötta och nöjda med livet att allt känns okej. Cars är lite seg mot mitten och jag lyckades blunda till mer än en gång. Men såklart är den ruggigt snygg och ganska underhållande.

Tillbaka i hemstaden sitter jag nu här med ett väldigt sug att se någon film med Stellan, det känns ju nästan som att jag känner honom nu. Men istället för Stellan kommer en vän över alldeles snart och vi ska titta på Stoned, med Tuva Novotny. Det får stilla mitt patriotiska sinne.