Jag känner mig lite gammal och mossig i jämförelse med dem pojkar och flickor som är uppdaterade vad gäller Inter-Nätets fenomenala möjligheter. Just häromdagen fick jag lite inside-info om så kallade communities, bl a: SecondLife, There och Entropia. Mindes då en DN-artikel jag läst för ett par veckor sedan som handlade om just SecondLife. Skribenten hade levt genom denna site i en månads tid och med levt menar jag verkligen det mesta som hör ett ”vanligt” liv till. Han hade skaffat sig ett jobb, kollat film och datat kvinnfolk (fast det vet man ju inte). Så jag bestämde mig för att pröva på, jag gillar ju att chatta och så. Jag gillar att umgås med digitala människor.
Så jag satte igång med Entropia, laddade hem klienten och skapade mig en avatar; en superkort blek kines med grönt hår, stora läppar och jätteskalle. Bara detta tog ett par timmar. Jag kallade mig för ”The Flesh” (som den tyska kannibalens offer) och begav mig ut i Entropias pixliga djungel.
Till en början fattar jag verkligen ingenting, området är lite ökenaktigt, bara sand och lite sten, jag kan inte röra mig, förstår inte hur. Trycker på alla knappar och min avatar börjar snurra runt, hoppar och lägger sig ner på marken. En blå gubbe i uniform konfronterar mig. ”Do you need some help?”, säger han. ”Can I have your uniform?” svarar jag genom att klicka på honom och skriva i en liten ruta som avslöjar sig. ”You need to work hard before you can get one”, säger han. Vid det här laget har jag rest mig upp och börjat få lite koll på tangenterna. Jag kan bla röra mig fram och tillbaka. ”Leave me alone”, säger jag. Han svarar inte så jag frågar honom om vi kan slåss. ”You can join me, just click on my name”, säger han. Ja, ja, tänker jag, klickar på namnet med en plan om att infiltrera hans grupp och förstöra den inifrån. Oj vad han springer sedan och min karaktär bara följer efter … Vi når en glänta och en man vid namn Björn möter oss. Jag går in i honom om och om igen, trycker på anfallsknappen. ”Don’t push it”, säger jag. Björn ser nollställd ut.
Men då händer ngt, en stor grå gris med lång snabel står plötsligt mitt ibland oss och den är på dåligt humör. Den strålar oss med ngt som får min avatar att hoppa högt och springa runt. ”Kill him, men, kill him fast”, säger jag ”come on Björn”. Detta Helter Skelter håller på ett bra tag. Björn och min boss (killen i den blåa uniformen) slåss för livet, jag bara yrar runt och slänger ur mig kommentarer som ”What do you want?”, ”Why me?”. Men i slutänden är det vårat lag som står kvar som herren på täppan och den gråa grisen ligger där med näsan i leran och blöder. Bossen kommer fram till mig. ”Flesh, we don’t want you in our team anymore”.