Populär filmkonst

Filmfrossa i helgen, det är bestämt. Planen med att ha hunnit sett så många av de nominerade filmerna som möjligt innan Oscarsgalan står sig fortfarande. Natten till måndag är det ju dags för galan och innan fredag kommer jag inte ha tid att se en enda film, som det ser ut nu. Möjligtvis hinner vi klämma in Darling senare i veckan (biljetterna kom med posten igår) men annars kommer fredag kväll, lördag och söndag nästan helt vigas åt ett massivt filmtittande. Vi får se hur det går.

Annars går tiden just nu åt till studier och att titta på Heroes. Vi var tvungna att fylla igen det stora hål som Dexter lämnade efter sig här i hemmet och trots en ganska rörig och vacklande start har nu Heroes utvecklats till något riktigt underhållande. Avsnittet 12, som var det senaste vi såg, var det bästa hittills.

De filmnyheter jag kommer över just nu är inte så heta. Jag har heller aldrig riktigt intresserat mig för vem som ska jobba med vem eller när, att och varför regissörer och skådespelare hoppar av och på olika projekt. Jag brukar vänta tills trailern innan jag blir eld och lågor över ett projekt. Jag slängde därför ett öga på Apples trailersida nyss och det ser inte så spännande ut. Jim Carrey känns otroligt felcastad i The Number 23 och efter den senaste teasern blir jag inte riktigt klok på om Simpsonsfilmen kommer vara något att ha. Factory Girl trodde jag kunde bli riktigt bra när jag först hörde om den men trailern var bara skrämmande. Annars har jag gillat filmer om amerikansk popkultur så som Basquiat och Pollock men trailern väckte inte mycket hopp. Ska dock bli intressant att se Guy Pearces Warhol och Hayden Christensens pastisch av Bob Dylan. Det kan bli lika bra som dåligt men säkerligen väldigt sevärt. I trailern spelas David Bowies Life on Mars vilket är lite extra kul då Bowie spelar just Andy Warhol i Basquiat.

Nu ska jag återgå till studierna och har jag tur så blir det kanske en film till maten ikväll. Men troligen inte.

40 festivalfilmer senare…

Hej då, festivalen... Foto: Esbjörn Guwallius © 2007 Film.nu
(Hej då, festivalen… Foto: Esbjörn Guwallius © 2007 Film.nu)

I går kväll avslutades den 57:e upplagan av Berlinalen med det som kallas ”Berlinale Kinotag” då hälften av tävlingsfilmerna och därutöver flera av festivalens andra sektionspärlor visas för Berlin–publiken för en billig penning. Tanken, som jag förstått det, är kort och gott att alla Berlinare ska kunna få sig en glimt av festivalutbudet utan att en press– eller marknadsackrediterad snor sista platsen i salongen…

Har följaktligen inte sett någon film idag utan bara tagit det lugnt och sakta men säkert lunkat mot flygplatsen, detta efter att både igår och dagen dessförinnan sprungit omkring som en tok och bland annat sett nio filmer och bevistat presskonferenser med tunga regissörsnamn som Jiri Menzel och Francois Ozon. Där har vi också anledningen till att jag inte hunnit blogga något sen i torsdags kväll, varför jag nu vill komma med en liten summering av det jag sett sen sist:

På fredag morgon såg jag den tjeckiske veteranen Jiri Menzels senaste Hrabal–filmatisering I Served the King of England, en underbar tävlingsfilm – säkerligen med bland mina fem favoriter i den skaran – som på ett elegant (karakteristiskt tjeckiskt?) sätt balanserade mellan humor och allvar samtidigt som man med en kritisk blick skildrade olika aspekter av 1900–talshistorien i Tjeckien/Tjeckoslovakien. 

I Served the King of England följdes av festivalfavoriten David MacKenzies Hallam Foe, en brittisk film med något märklig intrig – en tonårig kille blir utkastad hemifrån av sin styvmor, hamnar i London och förälskar sig i sin chef som råkar vara en exakt kopia av den döda modern. Jamie Bell (allas vår Billy Elliot) tordes höra till de mest karismatiska unga skådisarna på planeten och bär denna sevärda film helt och hållet på sina axlar. Musiken i filmen är också bra och belönades med en Silverbjörn på den stora prisutdelningen igår. Märkligt nog ser det i nuläget ut som att filmen inte får premiär i hemlandet förrän i höst, vilket i sin tur innebär att det tidigast kan bli fråga om en svensk premiär kring eller kanske på Stockholms filmfestival i november.

Sista tävlingsfilmen i fredags var en ocensurerad version av Lost in Beijing av kinesiskan Li Yu, något som skulle kunna beskrivas som en existentiell film om de minst sagt komplexa och absurda relationer som uppstår till följd av en våldtäkt. Det fanns en viss förhands–hype kring filmen som gjorde att den trots en gripande berättelse inte riktigt levde upp till mina förväntningar.

På kvällskvisten såg jag två filmer efter varandra på Zoo Palast: Clement Virgos Poor Boy’s Game med Danny Glover, som deltog i Panorama–sektionen och kändes mest som en gammaldags pekoral om hämnd och rasmotsättningar som slutar i boxningsringen, samt ungerska Happy New Life om en zigenares strävan efter en ny tillvaro som gott och väl kan vara festivalens mest menlösa film.

Lördagen rymde fyra filmer: först japanska Cain’s Descendant, inspelad på HD och aningen förvirrad till både stil och innehåll, sedan Antonio Banderas andra regiuppdrag El Camino de los ingleses (Summer Rain) som i sin skildring av ungdomlig kärlek och sexualitet överraskade positivt med ett levande och poetiskt bildspråk, sedan Hal Hartleys underhållande spionhistoria Fay Grim som för filmnördar även ger sig till känna som en fortsättning på Hartleys tidigare verk Henry Fool.

Sen var det på lördagskvällen dags för den stora prisutdelningen i Berlinale Palast dit 1600 ytterst utvalda individer samlats för att se vilken film Guldbjörnen skulle förära en plats i filmhistorien, en ceremoni åtföljd av avslutningsfilmen – franske Francois Ozons engelskspråkiga kostymdrama Angel om en ung fantasifull kvinna i början av 1900–talet som vägrar acceptera världen omkring henne, och som istället skapar sin egen verklighet genom sina böcker. Filmen är inte en av Ozons allra bästa men framstår ändå välgjord, intressant och emellanåt riktigt rolig, och får svensk biopremiär i höst.

Priserna då? Som vi redan rapporterade igår, gick Guldbjörnen för bästa film till den kinesiska filmen Tu ya de hun shi (Tuya’s Marriage) av Wang Quan’an – en av de mest kritikerrosade filmerna på årets festival, även om det är tveksamt om den hör hemma bland mina fem tävlingsfavoriter. Men så brukar det vara – det här var fjärde gången på raken som jag befann mig på Berlinalen och inte någon av gångerna har juryn i mitt tycke valt ”rätt” film. Tycker dock att årets jury, under ledning av Paul Schrader, visade ett stort mod när de frångick mer lättillgängliga filmer och tilldelade den argentinska El Otro (The Other) Juryns stora pris – även om den stundtals är underhållande, finner jag det ur betraktarsynpunkt vara en högst otillgänglig film. Därmed inte sagt att den skulle vara dålig, bara originell och utmanande.

Desto mer obegripligt är att den israeliske regissören Joseph Cedar fick en silverbjörn för bästa regi för sin film Beaufort – detta av den enkla anledningen att de flesta regissörer i mitt tycke presterade bättre filmer. Samtidigt har Berlins filmfestival ofta framhävt och premierat israelisk film (i betydligt högre utsträckning än t ex Cannes), något som en del skulle kunna se som problematiskt men det är möjligt att det i en stad som Berlin grundas i historiska skäl.

Nina Hoss (Yella) förtjänade sin Silverbjörn för bästa skådespelerska likaså Julio Chavez (El Otro) för bästa skådespelare – även om de givetvis hade en lång rad storartade prestationer att tampas med, i Hoss fall inte minst Marion Cotillards tolkning av Edith Piaf i La Vie en Rose. Ett något överraskande pris ”för utomordentlig konstnärlig insats” gick till skådespelarensemblen i Robert DeNiros The Good Shepherd, som får svensk biopremiär den 9 mars – visst kan jag hålla med om att Matt Damon, Angelina Jolie, Alec Baldwin och de andra imponerar men kanske inte i den omfattning som en Silverbjörn antyder. Kanske blev filmen belönad för att DeNiro och Schrader är kompisar? Nåja, spekulera får man väl i alla fall göra. Det är för övrigt samma pris som Björn Runge plockade hem med ensemblen i Om jag vänder mig om 2004, och Ozon erövrade med 8 kvinnor 2002.

I och med världspremiären av Angel hade jag uppnått mitt ursprungliga mål: nämligen att se 40 långfilmer i Berlin. Det fanns säkert de som såg fler, men fyra i snitt per dag får ändå ses som klart godkänt på en extremt välorganiserad, trevlig och storslagen filmfestival som i år bjudit på några av filmvärldens största stjärnor, hundratusentals biobesökare och inte minst massvis med bra ny film – se till så att ni redan nu planerar in Berlinale 2008 i era almanackor!

Filmtips från Berlinalen tills dess: When My Parents Went On Vacation, Die Fälscher, Letters of Iwo Jima, Notes on a Scandal, Irina Palm, Yella, I Served the King of England, Hallam Foe, Angel, Teeth, 2 Days in Paris och Interview. Här finns något för alla smaker!

En kväll och en dag

Jennifer Lopez och Martin Sheen i Bordertown. Foto: Berlinale
(Jennifer Lopez och Martin Sheen i Bordertown. Foto: Berlinale)

I torsdags kväll såg jag två Panorama-filmer på stora Zoo Palast vid Kurfürstendamm i Berlin – först ut kanadensiska aktrisen Sarah Polleys gripande långfilmsdebut som regissör, Away from Her, där skådespelarna med Julie Christie i spetsen gjorde stordåd av ett stoff kring alzheimer och en historia om ett äkta par som sakta men säkert splittras av sjukdomen. Franske Michel Spinosas Anna M.avslutade kvällen – en skruvad film, om en ensam ung kvinna som blir besatt av sin läkare, som säkerligen hade varit strået vassare om regissören hade lyckats bibehålla någon slags relation till logik och verklighet. Som slutresultatet blev nu, fanns det dessvärre ingen trovärdighet i huvudpersonens aktioner, men det är ändå en underhållande historia som är rätt lätt att tycka om. Kanske.

Dagens tävlingsfilmer lämnade alla något mer att önska.

Koreanska Hyazgar (Desert Dream), en av två tävlingsfilmer som utspelas i Mongoliet, var en film där inget hände, och just i det här fallet var det något negativt. Till skillnad från Tuya’s Marriage tyckte jag att denna film saknade – och också föll på att sakna – identifikationspunkt.

Gregory Navas Bordertown med Jennifer Lopez i huvudrollen var den enda tävlingsfilmen som blev både utskrattad och utbuad vid sin pressvisning. Detta är synd eftersom ämnet som behandlas i filmen är aktuellt och viktigt: både ATT tusentals mexikanska kvinnor mördats på väg hem från jobbet i de amerikanska fabriker som gränsar mellan El Paso och Juarez, och VARFÖR detta inte nått oss via nyhetsmedier – till skillnad från Anna Nicole Smiths bortgång förra veckan, som regissören Nava nämnde som exempel på filmens presskonferens idag, en konferens som berörde långt mer än själva filmen. När inte ens tungviktare som Martin Sheen förmår blåsa liv i en dialog så är det ett tecken på att det mesta gått snett i denna produktion – dock innebär namnen Lopez och även Antonio Banderas (som finns med i en viktig biroll) att filmen, till skillnad från nästan alla andra tävlingsfilmer här i Berlin, sannolikt kommer att distribueras över hela vår värld under de kommande månaderna och alltså i det närmaste är garanterad svensk biopremiär längre fram i år.

Dagens tveklöst bästa tävlingsfilm men sannolikt inte tillräckligt tung och engagerande för att kunna finnas med i Guldbjörnsdiskussionerna var franska nya vågen-farbrorn Jacques Rivettes fina Balzac-filmatisering Ne Touchez Pas La Hache (Don’t Touch the Axe) om kärleksvindar mellan en grevinna och en soldat i 1800-talets Frankrike. Vid snart 79 års ålder har Rivette gjort sin kortaste och (därför?) kanske mest lättgillgängliga film sedan 1980-talet, med Guillaume Depardieu (det är inte bara i Skarsgård-Sverige som filmagerandet går i arv från far till son…) i huvudrollen, och lyckas sakta men säkert måla upp en gripande, episk kärlekshistoria som utspelas över decennier.

Därefter var det dags att ta sig an kinesiskan Zero Chous spännande, Taiwan-producerade Ci-Qing (Spider Lilies) om en tjej som bor ihop med sin mormor och spenderar dagarna genom att visa upp sig på en egen betalsajt, men hela hennes tillvaro vänds på sin spets när hon en dag möter någon ur sitt förflutna. Precis som de flesta filmer från Asien är filmen ett imponerande visuellt pussel även om relationerna karaktärerna emellan kan ses som aningen förvirrade, något som inte direkt underlättas av att regissören dessutom insisterar på att klippa in åtskilliga av huvudkaraktärens minnesbilder från barndomen. En givande filmupplevelse var det dock oavsett!

Denna festivalens andra torsdagskväll avslutades i sällskap med en av de stora japanska filmmästarna, Okamoto Kihachi (1923-2005) som gick bort i cancer för ganska precis två år sedan och nu förärats en egen hyllningssektion på Berlinalen. Nio av Okamotos filmer visas i Berlin och filmen ifråga idag var Kiru (Kill), en underhållande samurajfilm från 1968 som inte direkt tycks ägna sig åt att hålla ihop historien under filmens två timmar men desto mer bjuder på oförglömliga karaktärer, situationer och scener som lika väl skulle kunna ses var för sig. Utan att jämföra Kill med någon av de riktigt stora samurajfilmerna, av låt oss säga Kurosawa och Mizoguchi, kändes det ändå befriande att på en festival där allt verkar handla om nya filmer och nya regissörsnamn, vila ögonen på en gammal mästare.

Den där scenen vi alla minns

Alla har vi vår favoritscen, en bit ur en film vi kan se hur många gånger som helst. Jag trodde jag hade min, visste med besked att det var middagsscenen ur Motorsågsmassakern, eller den där biten ur Sexy Beast då Ben Kingsley vägrar släcka sin cigarett på flygplanet (fantastisk film och Kingsley’s bästa), eller Suspirias öppningssekvens … Ja, hmm, ehh … iaf så har jag nu sett scenen som får mig att tvivla (och det är inte den från the Devils Reject’s där Otis gullar med ett lik).

Filmen är ett samarbete mellan frankrike, belgien och Luxenburg, heter The Ordeal och är regisserad av Fabrice Du Welz. Dessutom fotad av Benoît Debie som arbetade tillsammans med Gaspar Noé under inspelningen av Irreversible. ”Plotten” är rätt simpel och lurar en till att tro att det här är en vanlig skräckis, så är dock inte fallet. I korta drag handlar det om Marc Stevens (Laurent Lucas) som spelar ngn slags folklig underhållare vars bil bryter ihop mitt i skogen, långt ifrån civilisationen. Lyckligtvis räddas han av Paul Bartel (Jackie Berroyer), som erbjuder mat och husrum … Det är nu vår hjälte tackar ja … det skulle han aldrig ha gjort då det visar sig att Paul Bartel är en jävla galning med en grotesk böjning för förnedring och perversiteter. Man vill inte umgås med sådana människor, speciellt inte om de ser sin förlorade fru i dig och spökar ut dig till just henne … Det är just vad som händer Marc. Och det är en rätt strong prestation han gör, må sägas. Det kan inte ha varit ngn barnlek!

Just det ja, scenen som satte spår i mig utspelar sig på en sjaskig bar med enbart smutsiga män, sk råskinn. Om den beskrivningen inte räcker; tänk Deliverance gånger 10 och lägg till 5 skopor orakad Ed Gein. In på denna bar kommer Paul Bartel, med ett gevär i högsta hugg, för att varna de buskiga männen om att att de inte ska lägga sig i hans verksamheter. Efter detta lämnar han baren och det är nu märkligheterna börjar: En av de skäggiga sätter sig vi pianot och bränner av ett par rekordtunga ackord, varpå de övriga kör igång med någon slags dans jag aldrig tidigare sett maken till. De gungar fram och tillbaka som sumobrottare. Musiken (eller ackorden) stärks och dansen blir mer och mer våldsam. Sedan tar det bara slut. Ingenting av vad man får se är i sig otäckt, istället ligger skräcken i att man som åskådare inte fattar ett jävla dugg, man blir bara så orolig inombords och den där känslan av att allt bara är väldigt väldigt fel väcks.

Länge leve psykot!

Har ni fått ”gubbrysning” ngn gång? Jag har fått det flera gånger. En gång på centralstationen i Sthlm då jag bara var 17 och en polsk gubbe med bred näsa, sporadisk skäggväxt och slitna jeans ville bjuda mig på öl. Flera andra gånger då jag sett på film. Senast då jag såg den franska The Ordeal, en sannerligen gubbig film om en gubbe som tar sig an en yngre performance konstnär, mot dennes vilja såklart. Allt för att han påminner honom om hans bortgångna fru … tokstolle!

Det finns gott om dessa miffon av manlig karaktär i filmens värld. Och vad är det egentligen med dem som vi älskar? Är det deras totala brist på timing, deras upphetsade blick då de ljuger om att bilen är sönder och de flåsar: ”du måste nog stanna … ett tag till … minst”, de rödmosiga flanellskjortorna, skinnvästarna, den dåliga hyn eller är det tidelaget som lockar? Kanske sattes trenden i och med Motorsågsmassakern, kanske var det med Ed Gein rullen Deranged. Svårt att säga men man kan i alla fall enas om att vi fullt ut hejar på den där äldre tjockmagade herren i orange truckerkeps med bruna skinnhandskar och en vårta på näsan, synnerligen om det handlar om ett specimen med ticks och tillhörande rostig Bowiekniv. Länge leve psykot! Spana bara i Switchblade Romance, fan-fucking-tastic!