En flipp, en flopp

Asienmånaden fortsatte i fredags med Zhang Yimous film House of Flying Daggers (Shi mian mai fu). Visserligen kunde den kanska lika gärna heta Hero 2 för med Hero så färskt i minnet var det inte mycket som överraskade i Flying Daggers. Den bygger på precis samma koncept som Hero med en häpnadsväckande scen efter en annan och så en twist (eller flera) som man kan se komma rätt tidigt. Några scener får en ändå att tappa andan, men annars känns den både hastigare och slarvigare genomförd än både Hero (även den i Zhangs regi) och Ang Lees Crouching Tiger, Hidden Dragon. Den största behållningen var Zhang Ziyis fantastiska skådespel och jag föll pladask för Kaneshiro Takeshis otroliga charm och avslappnade spelstil. Filmen är sevärd som ett komplement till de andra liknande filmerna, men annars måste jag säga att det nästan var en besvikelse.

Podcasten Voccine fortsätter sitt segertåg med denna veckas mycket intressanta gäst, filmkritikern C-G Karlsson. Denna gång pratade man bland annat om sportfilmer vilket ligger mig ganska varmt om hjärtat, i synnerhet basketfilmer. Just basketsporten lyste dock med sin frånvaro i genomgången, förutom att White Men Can’t Jump chockerande nog nämndes som en dålig film, men flera andra väldigt sevärda (och mindre sevärda) filmer diskuterades. Programmet har lutat väldigt mycket åt film den senaste tiden vilket är väldigt välkommet och otroligt stimulerande att lyssna på under en alldeles lagom lång halvtimmespromenad. Sveriges bästa podcast! Jag sticker ut hakan.

One down

Lyckades i tisdags klämma in den första filmen i Park Chan-wooks hämndtrilogi, Sympathy for Mr. Vengeance (Boksuneun naui geot). Jag hade kanske förväntat mig lite mer men det var ändå en omskakande och underhållande upplevelse. Något som dock gjort filmen lite svårtillgänglig var att den då och då distanserar sig med sin nästintill pojkaktiva fascination för blod och våld. Fast samtidigt är det väldigt intressant att se överdrivet våld inom ramarna av en välberättad historia istället för i dåligt producerade äckelfilmer (jag vill dock inte uttala mig mer om det, då min kollega är expert på ämnet). Manuset känns genomarbetat men det gäller att hänga med i svängarna när man inte längre vilar på det stadiga amerikanska Hollywoodberättandet. Jag har märkt att narrationen är något jag ofta kommenterar i de asiatiska filmer jag sett, men det är svårt att släppa den amerikanska synen på film som jag blivit matad med sen barnsben. Hur som helst är det en mycket intressant film som ställer många frågor kring hämnd och den testar ens sympatier för huvudrollsinnehavarna mer än en gång. En bra start på trilogin och jag ser nu framemot den otroligt hyllade Old Boy.

Att se minst en film varje dag denna vecka går, som man redan vet om man känner mig, inte så bra. Men jag tänker spurta lite med mer film i helgen.

Apropå kollegor så såg jag till att inte missa Esbjörn Guwallius debut på The Voice Show. Kanske inte ett program (eller kanal) i min smak annars, men filmpratet är verkligen ett välkommet inslag i svensk TV, där annars Filmkrönikan regerar som åsiktsmaskin, och något jag kommer att titta på varje vecka (17.00 på torsdagar). Det var avslappnad stämning och intressant att lyssna på. Kul för Film.nu.

Världens bästa kortfilm

Korten på bordet: Rubber Johnny av Chris Cunningham är faktiskt världens bästa kortfilm, just nu iaf. Den är så intensiv att man bokstavligt talat glömmer bort att leva för ett kort ögonblick, man ger sig hän 100 % och det händer inte ofta. Så unik, så upprörande, sorglig, rolig, ja allt det där och mycket mer. Vet inte hur jag lyckats missa den då jag verkligen tyckt om hans tidigare Aphex Twin videos: Come to Daddy, Windowlicker. Även Madonna videon, Frozen, är rätt ok.

Film.nu i tv-kanalen The Voice

Med start i morgon torsdag kommer Film.nu, i gestalt av chefredaktör Esbjörn Guwallius, att recensera aktuella filmer i tv-kanalen The Voice TV:s program ”The Voice Show”.

Film.nu kommer att medverka varje vecka i programmet som sänds kl 17.00 på torsdagar, med repris samma kväll kl 22.00 samt på fredagen.

The Voice TV distribueras bland annat via Boxer (frikanal i det digitala marknätet), Comhem och Canal Digital.

TV

I brist på tid ser jag på TV, alltså TV-serier. House första gången, rätt bra men ett pissigt slut (där Dr. House ska visa sig vara i alla fall liiite snäll) sabbar helhetsintrycket och jag kommer nog aldrig att se åbäket igen. CSI, originalet, som ju är grym underhållning utan krusiduller eller överdådiga pretentioner. Jag vet, serien är egentligen kass men spelar hårt med nyckelordet simplicitet. Jag har även demolerats en smula av Johnny och Matthias och deras fejkdokumentariteter. Trams! Men jag ser färdigt ändå … Och det är oerhört dåligt. Det är inte en dokumentär serie, det är en konstruktion som försöker att efterlikna en sådan. Medvetet fult typsnitt, medvetet ful klippning och slutligen ”äkta” dramatik som ska få oss tittare att tro på det hela. Kameran ska med överallt: när den töntiga producenten skäller, när Johnny-ponny exploaterar sin stackars familj, när Matthias (eller var det Johnny-ponny) synkas om deras relation och han förklarar att det är de båda mot världen (HERREGUUUD!). Synken är såklart extremt ful, i all sin medvetenhet. Den är tagen i ngn slags lagerlokal (container?) med ljusrörsbelysning och daterade jump-cuts.

Slutar mitt jobb nu på tisdag. Vad ska jag göra nu? Kanske spela in min film. Om någon vill sponsra så får ni maila! Är inte helt avigt inställd till produktplacering. Skulle även kunna tänka mig att sälja ut ngn av rollerna. Är du råbarkad, hårlös och när vilda drömmar om att en gång i livet få blotta dig inför en annan man? Kontakta mig!