Månad: mars 2007

50 år med Janus

Nu när bloggen går i avslöjandets och hemligheternas tecken känner jag mig tvungen att dela med mig utav något som gör mig väldigt upphetsad. Nämligen…
Essential Art House: 50 Years of Janus Films.
Titta på namnet, klicka på länken, låt det sjunka in. Jag blir nästan lite för upphetsad för mitt eget bästa av denna utgåva eftersom det är något som jag antagligen aldrig kommer att kunna motivera för varken mig själv eller min sambo att lägga närmare 5000 kronor på. Men namn som Eisenstein, Lean, Reed, Ozu, Truffaut, Renoir, Kurosawa, Polanski, Hitchcock, Powell & Pressburger, Forman, Lang, Tati, Sjöberg, Bergman, Fellini och De Sica samlade på ett och samma ställe gör det ändå svårt att förstå varför jag inte redan äger boxen. Vilka namn! Vilka filmer! För att på ett enkelt sätt förklara vidden av distributören Janus Films storhet kan vi ännu en gång vända oss till en av amerikansk films mest passionerade filmhistoriker, Martin Scorsese:

“The Janus Films icon—the black and white image, the lettering, the two faces on the seemingly ancient coin—meant that you were going to see something special, something new, something completely different from anything you’d ever seen before.”

Jag kunde inte sagt det bättre själv och jag fortsätter att leva på hoppet om att någon gång i livet kunna lägga vantarna på samlingen. Men sanningen är nog närmare att ju mer jag sitter här och drömmer om den desto troligare blir det att jag kommer få nöja mig med en sådan här istället.

Gubben

När jag blir Gubbe – Av Magnus Blomdahl

När jag blir gubbe kommer jag aldrig byta café. Jag kommer att sitta där på samma stol dag efter dag, bli ngt av en inventarie. Folk kommer att prata om mig: titta där sitter han, gubben. Jag kommer aldrig egentligen att fika, utan snabbt sörpla i mig min kopp kaffe, mumsa ner kakan, för att sedan bara kunna sitta där och myyysa. Kanske kommer jag att köpa en hund, en byracka som alltid ser hungrig och elak ut men som egentligen bara vill bli klappad och gosad med, en hund med päls som liknar borsten hos ett riktigt gammalt svin. Jag kommer aldrig att dricka ngt annat än svart gammalt garvsyrarikt kaffe som smakar sump. Livets höst. Livets slutskede. Som gubbe kommer jag aldrig att sluta njuta och det är dagens hemlighet.

Först ut

Gårdagen blev en besvikelse. När TV:n skulle till att manglas med både the, rostade och ett allseende milt bedömande öga slutade det istället med svalda svordomar och krampande knogar bakom ryggen; Top Model var inställt till förmån för ngn lek vid namn fot-boll. Ännu en gång har man blivit bränd av herr TV. Och ja, jag är inte helt dum i huvudet, jag vet att det är många som helt och hållet tappar respekten för mig när jag nu avslöjar min förkärlek för amerikanska dokusåpor, men ska vi vara personliga så ska vi fanimej vara personliga! Detta var dagens hemlighet.

Mitt jobb på STRIX är nu avslutat, det blir inget mer. Jag hoppas att jag satt ett djupt och brett avtryck, att de aldrig kommer att glömma mig. Som tack för hjälpen har jag lämnat ett par rapporter där jag avslöjar kollegor som sysslat med fuffens. Ni vet vilka ni är!

Lånade idag ut Switchblade Romance till ett par goda vänner, lite synd för jag kände egentligen för att se om den ikväll. Fantastisk film som definitivt håller vad den franska originaltiteln (Haute Tension – High Tension) utlovar. Spänning som går att rulla mellan fingrarna tills att den smulas sönder och faller ner på golvet. Franska nya vågen De Luxe alltså. Hur hade Goddard hanterat Terror-genren?

Förresten, Gud har återuppstått och satsar på DVD för hela slanten, storslaget börjar han släppa engelsktextade Robbe-Grillet titlar. Först ut är La Belle Captive. Köp!

En lördag med Orson, Clint, Paul och Martin

Jag åker till Göteborg i helgen för att på söndag återigen njuta av vår tids mest begåvade låtskrivare, Bob Dylan. Jag vet redan nu att det kommer bli bra. Dessvärre så verkar det därför inte bli mer film för mig denna månad, vilket direkt bidrar till att Asienmånaden tar stryk och att det totala filmtittande kommer bli ganska lidande. Självklart är lördagens TV-tablå samtidigt fylld med intressanta filmer, just eftersom jag inte kommer ha tillgång till en TV den kvällen. Hela 13 filmer visas på de sex stora kanalerna (SVT1, SVT2, TV3, TV4, Kanal 5 och TV6) på lördag och SVT1, SVT2 och TV3 bjuder på fyra riktiga klassiker av regissörer i toppform. Touch of Evil (SVT1 00:05), Magnolia (SVT2 21:15), Goodfellas (TV3 22:30) och Unforgiven (TV3 01:10). Det är väl egentligen bara Magnolia som ligger på en acceptabel tid men det hade varit riktigt skönt att få krypa upp i soffan (alternativt sjunka ner i fåtöljen) och njuta lite av en tid som flytt. Men jag ska inte klaga. Förhoppningsvis kommer söndagen att bjuda på massor av just den varan, blandat med lite godbitar från den fantastiska Modern Times.

En vacker olycka

Det finns faktiskt något vackert i en bilcrash. Eller så är det jag som inte har alla skruvar på plats, hur som helst så tänkte jag idag ta filosofera lite runt en olycka som hände nu i kväll!
Vårsolen och de bara vägarna här i norr har fått mig att bli aningen avslappnad när jag kör och det betalade sig ikväll då jag fint la ner fören på min saab i diket, fortsatte 180 grader och hamnade med baken i samma dike för att sedan ohövligt spottas upp och snurra yttligare 180 grader och hamna med fören fint placerad, djupt nere i snön i mot en bergsvägg. När jag senare stod och väntade på hjälp passade jag på att se mig omkring och kom osökt att tänka på en film som vi fick analysera på en filmhistoria lektion för några år sedan. Crash (inte den från 2004) utan den mycket kontroversiella filmen från 1996 (Dir. David Cronenberg), med James Spader i huvudrollen. Kort och gott så handlar den om en kille som efter en otäck bilolycka lär känna en grupp människor som finner olyckorna och deras offer sexuellt upphetsande.
Nu var det inte den känslan jag fick när jag stod där och tittade på oredan jag skapat med min bil utan den symmetri som på något konstigt sätt faktiskt fanns i märkena jag skapat i diket och den snö som likt en solfjäder var utspridd över vägen.
Jag har inte tänkt på den filmen på många år, dels för att jag inte tyckte att den var speciellt bra, men mest för att det ämne den tog upp inte attraherar mig på något sätt. Men nu funderar jag än en gång på att se filmen. Kanske för att jag skulle vilja veta om det finns något i den som kan få mig att ändra åsikt om dess innebörd och kanske se vad regissören ville berätta med den, men mest för att jag skulle vilja hitta den symmetri som jag såg i min lilla oplanerade och faktiskt ganska patetiska olycka ikväll.

James Spader å andra sidan har en förmåga att få mig intresserad. Han hade huvudrollen i The Secretary (Dir. Steven Shainberg 2002) som också tog upp en tabu lagt ämne som S&M och tog det till Svenssons vardagsrum. Men det som vann över honom på min sida (och det här berättar jag mot bättre vetande för er alla filmkunniga) var hans roll som Daniel Jackson i filmen Stargate 1994 (Dir. Roland Emmerich). Förälskade mig totalt i hela filmidén och hans nysande karaktär är bara så charmig. Så när SG-1 Stargate kom ut som serie var min lycka gjord. Tyvärr medverkar inte James utan lämnade över rollen till Michael Shanks som under fem säsonger gjorde ett fantastiskt jobb. Men det är en helt annan historia som vi kan ta undan för undan. Jag har ett djupt och innerligt förhållande med denna serie och ni kommer garanterat att få höra mer om den.

Vad jag egentligen ville säga innan jag kom in på James Spader var att jag aldrig förr har varit med om en bilolycka, och ja jag hann med klyschan ”nukommerjagattdö” när jag såg bergväggen komma rusande. Men mest av allt ville jag säga att både jag och bilen klarade oss oskadda. Vilket ju är det viktiga!