Medborgarlön

Manusarbetet fortsätter, det går lite trögt. En stor del av tiden går tyvärr åt till arbete … Kommer man någonsin att finna ett jobb som man trivs med och som faktiskt kallas för jobb? Jag har nästan gett upp … Inte så att mitt nuvarande stinker helt och hållet, det är rätt trivsamt … när man inte har ngt att göra … hmm. I Holland har jag hört att de har medborgarlön, vilket innebär att de som inte vill ”arbeta” får ett månatligt bidrag…

Här är i alla fall början av scen 2. Nils och Henrik träffas för att lära känna varandra

SCEN 2. INT. BAKOM SCENEN

Henrik och Nils sitter vid ett bord på varsin stol, de dricker vatten eller kaffe ur vita plastmuggar.

NILS
Vad tycker du om pjäsen?

HENRIK
Det finns något där. Jag gillar den. Den känns stark.

NILS
Vad tycker du om Dr. Schnaaps?

HENRIK
Han känns trovärdig.

NILS
Känns lite läskigt att spela hans patient. Det är en rätt tung roll.

Tystnad

NILS
Vad har du spelat tidigare?

HENRIK
Våldtäktsman, fakir, egoist, barnamördare, sadist … liknande. Det är oftast sådana roller. Osympatiska.

Tystnad

HENRIK
Det var den där sadisten då … han var egentligen snäll. Fast det är väl en definitionsfråga. Är man sadist så är man, antar jag. Men jag spelade honom på ett positivt sätt.

Asienmånad

I brist på spännande filmnyheter på horisonten så blickar jag istället tillbaka lite. Nu i mars reser jag filmiskt österut för att besöka några av de asiatiska pärlorna som jag missat. Jag tittade nämligen på Hero (Ying xiong) häromdagen och den påminde mig om att film kan vara otroligt underhållande bara genom att briljera inom den visuella formen. Just Hero bjuder ju inte på några direkta överraskningar rent narrativt men man kan ändå luta sig tillbaka och njuta av en enastående produkt från en äkta drömfabrik, i ordets rätta bemärkelse. Det är så färgsprakande, otvunget och fantasirikt att man bara kan le åt alltihop. Hero fick alltså bli en slags uppvärmningen på min Asienmånad och jag tänker se House of Flying Daggers (Shi mian mai fu) inom några dagar. Med tanke på Hero kan det också vara passande att se Rashômon som jag heller aldrig satt tänderna i tidigare samt att det är kul att peta in en klassiker också. Vidare så tänkte jag återigen ta upp hämndtrilogin av Park Chan-Wook som jag lite smått började på förra året med den första filmen Sympathy for Mr. Vengeance. Jag har varit otroligt nyfiken på den andra filmen, Oldboy, efter all ros den fick när den kom, men jag vägrar att börja på fel ställe i trilogin. Så först blir det Mr. Vengeance sen Oldboy för att slutligen vila ögonen på Lady Vengeance. Det låter faktiskt inte helt fel.

Min nästa film

Jag har påbörjat arbetet med min nästa film. Den kommer att handla om ett fruktansvärt experiment som går snett.

I rollerna kommer man att kunna se Henrik och Nils, två fantastiska skådespelare som jag använt mig av förut. Det bästa med dem är att de inte skådespelar, de bara är, vilket gör det hela till en smått delikat uppgift, vilket i sin tur kräver sin regissör. Eftersom jag arbetat med dem tidigare kommer det inte bli några som helst problem, jag vet när jag ska ge och när jag ska ta.

Inspelningen är tänkt att påbörjas i slutet av mars då manusarbetet färdigställts.

Manuset som just i denna stund (inte just i denna stund, men lite vid sidan av) utvecklas är nästan färdigt, jag har redan lyckats klämma in en manisk teaterregissör, en psykopat och en ledsen masochistisk tönt. Det kommer att bli en kanonfilm!

Återkommer snart med mer info vad gäller handling, ton och målgrupp.

Sean Penn

Skrattade ett kvävt, högt, skratt häromdagen då jag råkade lägga märke till en minst sagt lustig sak under en av mina många och långa tågturer till jobbet. Framför mig sitter en ung herre klädd i rock och basker och ngn slags snusnäsduk, alltså en levande kulturbesatthet. Jag känner igen dem, jag har varit där själv för länge, länge, sedan. Och jag skäms, trots att det var minst 15 år sedan så ryser jag fortfarande vid tanken på att jag var en av dem som tyckte att Göteborgs Filmfestival var viktig … Idag vet jag bättre. I alla fall, den här killen som jag tror mig förstå, som jag redan placerat i ett fack skenar plötsligt mot ett annat håll, ett anonymt sådant, när han plockar upp en bok ur sin slitna, svarta, skinnväska (flagor som faller till golvet och stora metallspännen, ”såklart” tänker jag). Och med denna bok blir han till en idol, en dokumentärfilmsidé att dö för. Boken handlar om Sean Penn!!! Det är en sk biografi!!! Den är tjock, minst 600 sidor, och på engelska!!! Vem läser en sådan bok? Så märkligt. Kan det vara en förklädnad? Han såg lycklig ut. Sean Penn … En gång i tiden gift med Madonna.

Hjärtslitande storstadssymfoni

Jag har sett: Darling (2007)

Johan Kling har skapat en långsam och vacker storstadssymfoni som på ett avigt och annorlunda sätt vittnar om kött och blod under den kallhamrade och plastiga Stockholmsytan. Redan 2003 gjorde Kling novellfilmen Jag, även den med Meadows som den känslokalla Eva, men där återfinns inte Segerströms karaktär Bernhard. Att detta narrativa spår har lagts till i Darling är otroligt tacksamt. Där med inte sagt att Segerströms scener är de bästa utan snarare så finns han där som en tyngd och ett hopp bland all kyla och ytlighet. Hans karaktär tillför också poängen med hur olika människors mål kan vara, jobbet på McDonalds blir Bernhards topp i filmen samtidigt som det är Evas absoluta botten.

Allting berättas på ett otroligt skickligt och stillsamt sätt. De monotona replikerna yttras utan att munnen öppnas på karaktärerna och alla känslor spelas ut i passerande blickar och tillbakahållna rörelser. Det musikaliska temat som återkommer genom hela filmen ger en skön fond att vila på när vi vaggas fram och tillbaka mellan Bernhard och Eva. När de slutligen möts kunde sentimentaliteten och moralen fått flöda fritt men istället får vi vittna till endast några få men betydelsefulla ögonblick i deras liv. Scenen med Bernhard i bussen och Eva i bilen är hjärtslitande och redan en klassiker.

När filmen väl slutar hade den kunnat sluta två gånger tidigare, antingen väldigt glatt eller väldigt vackert, men det spelar egentligen ingen roll. Kling har själv uttryckt att berättelsen mer finns där som en ursäkt för att studera karaktärerna i sig än något annat. Och vilken studie det är.