De senaste dagarna har jag mest sett på diverse barnprogram: Fiffi, Postis-Per, Mumintrollen, Blågubbarna, Charlie och Lola, Nallen i blå huset, Pororo med mera. Jag tycker nog bäst om Nallen i blå huset där Nallen spelar ngn slags pappa som tar hand om en hel bunt med hoppande, skrikande och glada råttor (de är verkligen helt störda). Men inte nog med det, han undervisar dem också på ett mycket tålmodigt och pedagogiskt sätt (eller på ett ruggigt Charles Manson aktigt sätt). I slutet av varje avsnitt så pratar nallen med månen (och det är nu man inser följande: om alla avsnitt kommer att sluta med att nallen talar med månen så kommer alla avsnitt vara jävligt bra). Sedan är det dags för sluttexterna, som med råge överträffar förtexterna. Här skriks det vill jag lova. Råttorna dyker upp i varje bildhörn, nallen sjunger med brunstig, mörk, stämma och allt är faktiskt rätt fascinerande. Nallen dansar som en påse med gelé och råttorna hattar på utan någon fjädring alls i kroppen, som stenar. Det är en respektlös serie, en serie som ni inte ska missa! Så ställ klockan på 06.00, hoppa ut till soffan, slå på tv:n och njut!
Månad: juni 2007
Masken
Det märkligaste som hänt under denna GBG vistelse var nog masken vi fann och som vi sedan lade i en skottkärra fylld med vatten. Var det verkligen en mask? Låt mig beskriva den: ca 20 cm lång, 0,5 mm tjock, gul med svaga bruna fläckar runt magtrakten, huvudet en aning större än kroppen, två knappt synliga ögon. Tilläggas kan att den tyckte om att slingra ihop sig till en boll, eller en kringla kanske man ska säga. Jag vågade inte hålla i masken.
En gång tidigare hade jag stött på någonting liknande. Det var i de djupaste delarna av Australiens regnskog och bilen hade gjort en paus för att vi skulle få lufta oss. jag hann inte göra mer än utbrista: titta en Wallabee, innan det stack till i min ena vad, en otäck snabb smärta. När jag tittade ner såg jag ngt slags kryp och det trängde in i mitt kött. Svansen stack ut och jag nöp tag i den med mina fingrar som var svettiga och krypet slemmigt. Trots detta så lyckades jag dra ut vad det nu var. Hålet i min vad slöt sig och mellan mina fingrar sprattlade en beige mask …
Vad var det? Förslag mailas eller SMS:as
TV
Har två saker angående tv att ta upp idag. Det ena är en fantastisk komiker vid namn Bill Bailey vars show Part Troll visades häromveckan. Det var sent och jag borde verkligen ha gått och lagt mig men något fick mig att sitta kvar ett par minuter extra och anslaget för denna underbara show kom upp på tv-rutan. Så det var bara att krypa ner lite längre i soffan och bara mysa. Det andra var gårdagens invigning av sommarens Allsång på Skansen. Jag har aldrig sett mig som ett fan av the Ark och gårdagens prestation fick dem att sjunka ännu lägre. De har förlorat den gulliga popighet som jag kunde skymta för några år sedan som fick mig att tycka rätt bra om dom. Nu har de vuxit upp och blivit kända och även det har försvunnit. Det var många artister men trots det kändes programmet aningen tråkigt. Dessutom tyckte jag att det var lite synd att så många kändis ansikten visades i närbild, en del flera gånger när det från början har varit ett folkets nöje. Fast jag antar att kändisar är folk de också =)
Nu låter det som att jag alltid sitter klistrad vid tv’n vid denna tilldragelse men så är icke fallet. Har inte sett det mer än tillsammans med de tanter jag tar hand om inom hemtjänsten på sommrarna och tillsammans med min kära moder i går kväll. Men som en av tanterna brukar säga: Det är ju ett så trevligt program! Så lagom!
Jo förresten, jag har mer tv att nämna. Programmet om hur svenskarna verkligen är och vad som är svenskt. (Kommer inte ihåg namnet just nu) Men har du inte sett det tidigare så gör det. Man kan nästan inte låta bli att peka på tvrutan och säga: Ja, precis så där är vi! Dessutom fylls programmet ut med vettiga disskutioner och en hel potion självdistans.
Men film då?
Nepp, inte en enda film den här veckan. Jobbar för fullt hela dagarna och läser just nu en helt fantastisk bokserie som det är svårt att slita sig ifrån vilket gör att det inte finns mycket tid över till film.
Frid
Tantglädje
När vi var och fikade idag så hjälpte jag tre gamla tanter med deras brickor. De kunde inte bära själva då trappan var för brant och deras ryggar späda. Jag ville först inte ingripa då jag var mitt uppe i ett rejält tårtbett (hallon) och min paus inte skulle vara så mycket längre. Men ändå, instinkten sade mig att det var det ända rätta. Så jag erbjöd dem min muskelkraft, lade till en skopa charm och log; allt detta med solglasögonen fortfarande på. Jag avslutade det hela med: hoppas ni får en trevlig fika nu.
Att hjälpa folk, speciellt gamla människor, är oftast väldigt uppskattat, även denna gång. Jag lyckades nämligen överhöra deras konversation (eller bitar av den): vilken trevlig man … han hjälpte oss med brickorna … ner för alla trappor … och så sa han: ha nu en trevlig fika.
Tack och lov att man har ett livligt pumpande hjärta och att det sitter på rätt ställe, så att man kan njuta fullt ut av stunder som den idag.
Såg om Hard Candy idag igen. Bra film med tveksamma motiv (de enda motiven för en riktigt bra film). Dessutom spännande, provocerande och tänkvärd. Brittisk antar jag (hoppas inte att jag har fel här …). Lite för snygg för sitt eget bästa, hade nog vunnit på att, bildmässigt sett, bantas ner lite.
Filmförälskelse
Det var tur att jag inte lämnade några löften sist. Jag har uppenbarligen en alltför dålig ovana att inte infria saker jag lovar. Nu är jag i alla fall på Gotland sen två veckor tillbaka och livet på ön börjar så sakta ta sig form. Jag har bland annat hunnit med att bli ordentligt sjuk, bli frisk ovanligt snabbt igen, jobbat ganska mycket, spelat beachvolley, åkt på utflykt samt firat en fantastisk midsommar. Men det viktigaste av allt, i alla fall för läsare av den här bloggen, är att jag faktiskt hunnit med att se lite film också. Innan jag lämnade Lund så hann jag inte med en enda film på flera veckor. Jag fick visserligen bra betalt för min avhållsamhet i form av ett högt betyg på uppsatsen.
Planen var i alla fall att Gotland skulle bli ett litet sommarnäste med jobb, vänner och film. Men sjukdomen satte stopp för jobbet och den dåliga hälsan som den förde med sig bromsade all lust och ork till ett aktivt filmtittande. Tack vare filmkanalerna har jag dock sett en hel del början, mitt och slut på ett flertal olika filmer. Med ett sådant dissekerat filmintag smyger sig lusten sakta tillbaka. Man ser plötsligt element som klipp, agerande, kameravinklar och soundtrack från ett helt annat håll och personligen fick jag tillbaka lite av den där filmförälskelsens som legat i dvala hela våren.
De filmer jag har avnjutit i sin helhet är Marie Antoinette, Children of Men, Batman Begins (igen) och Tenacious D in The Pick of Destiny. Jag har försökt att sänka ribban en del och titta på vad som än faller mig själv eller mina vänner i smaken i just det ögonblicket. På så sätt ska jag kunna ta mig igenom alla de filmerna som folk pratar om men som jag egentligen inte vill se. Resultatet kan då bli att man hyr Children of Men (som jag har velat se så mycket att det nästan gjort ont) och Tenacious D (som jag inte alls var intresserad av men som en vän rekommenderade och som min bror väldigt gärna ville se) samma kväll. Vi såg Children of Men först eftersom jag ansåg att det var bättre att se den narrativt lite tyngre filmen tidigare under kvällen, när pigghet och koncentration antagligen skulle vara viktiga faktorer, och se den lite mer lättsmälta filmen om Tenacious D efter. Jag fick bara halvt rätt. Children of Men var så fullmatad med sitta-med-stora-ögon-och-öppen-mun-action att den hade kunnat väcka vem som helst ur ide. På grund av denna bildmässiga orgie tyckte jag dock att storyn led rätt rejält och det var alldeles för många luckor som inte fylldes i. Men visuellt var den så oändligt mycket mer än vad jag hade vågat hoppats på. Vi får följa det mesta av handlingen genom en upplevd point-of-view. Precis som om vi ser allt genom linsen på en kameraman som satts på plats för att följa Clive Owen genom filmens alla turer. Bildspråket, med vissa ovanligt långa och väldigt intensiva tagningar, blir således otroligt medryckande och trots den svaga narrationen utvecklats det till en upplevelse som verkligen griper tag. Clive Owen och Julianne Moore gör båda två godkända rolltolkningar men det är Michael Caines fantastiskt passionerade och hopplöst övervintrade hippie Jasper som gör det starkaste intrycket. +70 och Caine har aldrig varit mer levande.
Tenacious D in The Pick of Destiny var nästan lika fånig som jag hade förväntat mig. Filmen börjar med tecknad prutthumor som på ett väldigt effektivt sätt skjuter ner de eventuella förväntningar man skulle kunna ha och gör det fortsatt svårt att bli totalt besviken. Den har sina stunder men är alldeles för seg och trubbig i sina skämt för att verkligen roa. Att storyn på det stora hela är tämligen ointressant och aldrig någonsin behandlas med den minsta uns allvar gör inte saken bättre, utan medverkar snarare till att man tittar på klockan mer än en gång. Att Jack Black och Kyle Gass är århundradets mest intressanta och otippade radarpar är en helt annan sak. Jag önskar bara att någon kunde ge dem bättre material att arbeta med, då skulle verkligen vad som helst kunna hända. Då i en mer positiv bemärkelse än denna gången vill säga.
De andra filmerna får vi ta upp i ett annat inlägg, detta känns redan alldeles för långt. Jag vill dock passa på att tacka min kollega Magnus Blomdahl för det utomordentliga jobbet med att hålla bloggen vid liv med sitt frekventa skrivande. Tack för underhållande läsning och ett stabilt bloggande, Magnus.