Punkten

Roliga filmscener brukar inte vara längre än till att de tar slut, men den ifrån Nick Cassavetes She’s so Lovely där Sean Penn just muckat från mentalsjukhuset friserar sig är bara så kul att man tänker på den varje gång man får syn på en sax, en blonderad präst eller en tönt. John tänkte egentligen göra filmen själv 1980 men saker drog ut på tiden och så råkade han ju dö också, så kan det gå.

John Waters mustasch är tunn som ett blyertsstreck och ger hans överläpp den respekt den förtjänar. Jag såg honom på tv igår och hans spinkiga jag skar sig igenom skärmen och in i mitt öga.

Stephen Dorff ser bara för lustig ut i 80-tals klassikern The Gate, han har liksom en näsa som går utanpå huvudet, tänjer sig runt öronen och sniffar honom i nacken. Fan för att ha en sådan näsa. Att han gick vidare i livet är en gåta. Men det blev ju riktigt bra där någon gång runt 95. Han gjorde S.F.W., Backbeat och I Shot Andy Warhol. Sedan vände det … Space Truckers Alone in the Dark … När jag såg S.F.W. på Stockholms filmfestival då, för länge sedan, så var det bland det bästa jag sett. Allt vänder så snabbt. Rupert Everett gjorde Dellamorte Dellamore (Michele Soavi) 1996 och bara öppningen får en att vilja begå mord, efter att ha sett honom förnedra sig vidare det vill säga; ALLT han gjort efter Dellamorte Dellamore är värdelöst! Det stinker. Men jag tänker inte låta detta faktum besudla hans enda bra film, jag låter hans missar vara gjorda, jag ger honom detta på ett havreflarnsfat med cirkulerande choklad. Rupert, du var Gud när du köttade zombies på löpande band och jag kommer alltid minnas dig för detta, nu är du ingenting … kanske kan du få bjuda mig på en kaffe någon gång, om jag känner mig på bra humör och frossan inte satt in ännu ...

Morgonstunden

Ryan Gosling möter Anthony Hopkins i Fracture och är den som övertygar mest i en standardthriller som hör 90-talet till. Märkligt det där med att genres man trodde var döda alltid kommer tillbaka, sak samma med modetrender; det var väl ingen som hade förväntat sig spikes igen (förutom jag då). Fracture är en sådandär thriller som hade haft ett ”vi rekommenderar” klistermärke på sig om den släppts på video för 10 år sedan, en garant för lågmäld spänning à la Hitchcock (stackars Hitch). Hade jag vaknat på fel sida så hade nog ”feg” varit ordet som bäst beskrivit filmen. Dock känns allting bra idag, till och med svettningarna lyser med sin frånvaro, så jag nöjer mig med att ge den godkänt, en passande antikvitet till morgonkaffet. Och det kan ju även vara Hopkins sista strapats på vita duken, han ser bra sliten ut gubben, trist att han mest kommer bli ihågkommen för alla dessa Hannibalrullar när han har medverkat i filmer som Elefantmannen och Återstoden av dagen.

Alternative to excedingly delicious cookies

Det pågår just nu en invasion av nötter som jag inte vet om vi är redo för ännu. Vems fel är det? Så många olika sorters nötter, oftast utblandade med bär eller grönsaker. Igår köpte jag mig en påse OLW – jordnötter, cashewnötter, blåbär, ananas, tranbär. Det kan väl aldrig funka, tänkte jag, men det gjorde det. Sältan, konsistensen, sötman – mixen gjorde mig gråtmild, en tår befriade sig från mitt annars så stränga öga och beblandade sig med nötmassan. Tidigare har jag även prövat blandningen: cashew, jordnötter, paprika, chili, vilken var fin. Jag har dock inte funnit denna igen. Om någon vet vart den kan köpas får ni gärna SMS:a.

En av mina styrkor är att jag måste pröva allt som är nytt och fräscht, jag när ingen rädsla vad gäller nymodigheter på snacks- godissidan. Ju märkligare desto bättre. Häromdagen så åt jag en vindruvsklubba stor som en pingisboll, fylld med tuggummi. Jag prövade även ett hjärtformat godisgummi med ett tunt krispigt mintskal. mmm.

Gott och blandat

Om man vid en eventuell promenad råkar komma upp i takt med en annan individ, eller vice versa, kan man välja att uppehålla takten och göra sällskap en längre bit. Det blir då som om man kände varandra. Ditt, motvilliga, sällskap kommer att göra sitt bästa för att slita sig, vilket är fullt naturligt, kom då ihåg att stå emot så lång tid som det krävs; du kommer att belönas.

Kör igång ett litet Cassavetes race här hemma i soffan, ska försöka se allt han gjort bortsett från Love Streams och Gloria. Ska bli kul att se om och omvärdera dem. På senare år har jag mest sett på sonen, Nicks, filmer (She’s so Lovely, Dagboken, Alpha Dog) och lite grann glömt bort farsan. Återkommer med recensioner. Efter Cassavetes har jag tänkt att beta av Hitchcock, sedan Allen. Det är lätt att glömma bort ens gamla favoriter när det kommer så mycket ny bra film, man måste fanimej anstränga sig lite.

Senaste Halloween trailern ligger nu uppe (här), det ser fortfarande mycket bra ut. Slutet av augusti alltså. Du kan hitta mig längst fram, iklädd svart t-shirt med neongrön text: I know you’re looking, rosa gelestuvade spikes och en köttkniv (av gummi såklart) i handen. Kom gärna fram och prata lite med mig.

Det här kanske är gammal skåpmat men Clive Barker skriver tydligen manus till den kommande Hellraiser filmen, en remake av originalet. Han verkar rätt positiv till det hela, vilket bör göra honom till den enda. Skälet verkar i första hand vara att föregå sämre författare än honom själv, han verkar alltså tämligen övertygad om att en remake kommer i vilket fall som helst alltså. Stackars Clive … han får i alla fall slå in den sista spiken i Pinheads vitblaskiga skalle. Synd bara att det sker efter ett tiotal högst mediokra uppföljare.
Jag kommer ihåg när jag var 15 år gammal och desperat på jakt efter en oklippt version av Hellraiser 2. När jag äntligen fick tag på den började det ryktas om en förlängd version av den oklippta och då var jakten igång igen … idag är allt så enkelt. Läs Barkers egna ord här.