Månad: oktober 2007

David Lynch går mig på nerverna, kan han inte bara ta och göra en vanlig film? Måste han hålla på och hålla på? Nej, jag menar egentligen inte det där. Jag älskar Lynch för att han gör sin grej och för att han strikt hävdar att hans filmer är glasklara. Köpte till och med biljett till Stockholms Filmfestivals Face to Face för en massa år sedan. Lynch var där, han svarade på ett antal rätt mjäkiga frågor (själv vågade jag inte ställa ngn) och visade ett gäng svåråtkomliga kortfilmer (nu finns de dock samlade på DVD), inget speciellt i sig men ändå var det så otroligt. David lynch är nämligen den första filmskapare som jag kommit nära. Jag såg Wild at Heart på premiären i Göteborg, 15 år gammal. Det var det bästa jag någonsin sett. Och Lynch blev vad som skiljde mig från den resterande menlösa massan.

Häromdagen såg jag hans senaste Inland Empire på bio, nu måste jag se om den på tv. Jag skakar fortfarande. Läs recensionen på Film.nu denna fredag (tror jag).

Det var ett tag sedan man såg en vettig spökfilm så det såklart att man nappade på en inbjudan till Håfströms senaste film 1408, med väldigt låga förväntningar skall tilläggas, det var länge sedan Håfström imponerade på mig. Men 1408 visar sig vara både skrämmande och annorlunda, vilket dagens filmer inte brukar vara. För det första så förstår den hela grejen med att begränsa spelplanen till ett endaste rum med en ickerumslig bakgrundshistoria, i detta fall huvudkaraktärens avlidna dotter, för det andra så vågar den vara banal och överdriven – å vad skönt det är att se blod rinna från väggarna igen, minnen från barndomen och Huset som Gud Glömde.

Så du kan gå och se 1408 utan att skämmas. Filmen är jävligt otäck och mänsklig – i det här fallet är det befogat. Jag antar att Håfström i och med denna har lagt grunden för sin framtid i Hollywood och aldrig mer kommer att göra film i Sverige, som Hallström, men det är väl lika bra det då 1408 är det bästa han någonsin gjort.

Ska ta mig en titt på den svenska indierullen Brorsan Såsett ikväll, har hört rätt bra saker om den så man kan ju alltid hoppas, trailern var ju ok.

Och snart släpps biljetterna till Stockholms Filmfestival!

Roth är igång igen med filmen Trailer Trash, eller film och film, det kommer att bli en fullängdare fylld till bredden med en massa fejktrailers. Känns lite trist faktiskt. Visst konceptet funkade bra i Grindhouse, mycket bra till och med, men här känns det bara mossigt och krystat. Tydligen kände Roth att inspelningen av Thanksgiving var så rolig att han fick mersmak. Jag hade hellre sett en Hostel 3 men det är jag nog tyvärr rätt ensam om …

Råkade halka in på Argentos MySpace sida där han yttrar sig rätt roligt och extremt om både vackra kvinnor och Lucio Fulci. Argento som alltid tyckt om att ta livet av sköna damer i nöd, på film alltså, hävdar att han mycket hellre tar livet av dessa än fula kvinnor … Han är för rolig gubben, vet precis vad man ska säga för att få världen på fall.

För övrigt har jag startat en Rädda Örnarna grupp på FaceBook. Bli medlem idag, imorgon kan det vara försent!

Dagens djur är örn.

Många djur är på väg att bli utrotade. Inom kort kommer dessa djur att dö. Själv så gav jag upp ett av mina allra största intressen, björnjakt, för ett par veckor sedan. Vad kan du göra?

Trodde aldrig i hela mitt liv att jag skulle tala väl om en Robert Rodriguez film men faktum är att hans Grindhouse projekt Planet Terror slår Tarantinos episod med råge.

Där Tarantino misslyckas med att hylla exploitationgenren lyckas Rodriguez. Hans Planet Terror är så skönt balanserad att den på allvar klår många av dess inspirationskällor. Allt sitter verkligen som det ska: musiken, humorn och våldet. Till och med det digitala bildslitaget känns befogat. Och trailern till Machete!!!

Planet Terror är lekfull och totalt galen, den vittnar om ett passionerat skapande som nog bara börjat. Eller jag vet inte, jag kanske förhastade mig lite. Rodriguez har ju som sagt varit högst medioker tidigare. Han gjorde Desperado (som inte ens är speciellt bra idag) men sen var det stopp. Det känns som om han är lite för kär i sina egna idéer och sina datorer. Sin City föll just därför, en massa tekniktjafs som inte imponerade alls på mig, ingen känsla, inget riktigt liv, ingen bra film. Planet Terror däremot, den kröp inpå, teleporterade mig tillbaka i tiden, till videovåldets härliga era och det i hela 1 timme och 45 min: en evighet!

örn.