Man skulle knappast kunna kalla mig för ett fan, nej tack. Men det så klart när man väl får chansen att spana in de första fyra minuterna av Saw 4 så gör man det. Och jag måste säga att de fått till det ännu en gång, på det där omoget våldsamma sättet: inhumant och känslokallt. Man blir illa berörd. Saw franchisen är neoskräckfilmens svar på Alex Schulman: ju längre de håller på desto vidrigare blir de. Publiken framför allt. Ropen de skalla blod till alla! Schulman såg sin blogg som ett monster. Jag tror att Saw 4 kommer att bli ett sataniskt jävla avgrundsvrål. Egentligen borde jag tycka om dem (och jag skall väl inte förneka att jag även kommer att se 4:an) men det finns något där som hindrar mig från att känna glädje. Jag känner bara en morbid fascination för vilka fällor som kommer att snärjas och hur långt Twisted Pictures kan tänkas gå denna gång. Vart finns känslan och kärleken? I alla fall, spana in öppningsscenen här och bestäm själv.
Månad: oktober 2007
4 x inte missa
Universitetet tar upp mer och mer av min tid samtidigt som det blir mörkare och mörkare ute. Detta gör det speciellt svårt att kunna motivera den förströelsen på två timmarna som en film oftast tar upp i schemat. Så jag söker istället min verklighetsflykt i någon av höstens många lysande TV-serier. Och det finns några absoluta måsten just nu. Californication, som min kollega också uppmärksammat, är David Duchovnys fantastiska comeback. Han är en desillusionerad ’writer who doesn’t write’ som hopplöst försöker få tillbaka sin före detta fru och agera förebild för sin tonårsdotter samtidigt som han försöker bekräfta sin tragiska existens i andras ögon, helst unga och kvinnliga. Det är smart och välskrivet och skapar en perfekt balans av torr humor och ekivok situationskomik.
Det andra måstet är lite mer självklart – Heroes. Jag behöver inte puffa mer för serien som alla pratar om, men se den inte för den relativt förutsägbara ploten eller de barnsliga superkrafterna. Se den istället för att fantastiska David Anders dyker upp i säsong två och återigen bevisar att han och redan Heroesetablerade Greg Grunberg var de två i särklass största ljuspunkterna i underbara serien Alias.
Dexter har jag tjatat om förut, och därför gör jag det igen. Se den från början på TV6 eller häng på andra säsongen i USA. Personligen tycker jag att de nya avsnitten innehåller det bästa Dexter har bjudit på hittills. Sanslöst bra.
De fjärde och kanske viktigaste måstet är 30 Rock. Höst betyder depression, så vi behöver humor. Ingen skapar bättre komik år 2007 än Tina Fey. Andra säsongen har dragit igång i USA precis och i första avsnittet får vi bland annat se Liz Lemon (Fey) göra en ofrivillig imitation (när hon gråter) av Jerry Seinfeld. I Seinfelds närvaro såklart. Priceless.
Mad Men blir nästa stopp. Ett drama om reklambyråer i 60-talets New York kan väl inte slå fel? Återkommer med en fullständig rapport.
Californication
Det är alltid lika kul att se gamla halvbleka skådisar göra comeback och slå knockout i 15e ronden. David Duchovny är den senaste i raden att resa sig upp och vispa som en galning med allt som har med utstrålning och pondus att göra. I Showtimeserien Californication kör han racet som författaren Hank Moody som gått vilse i sitt eget kändisskap och som har stora problem med att hantera livet på det stora hela, vilket leder till att han vilt förlustar sig med allt och alla, inga djur dock, super som en galning och dagligen förolämpar det mesta som kommer i hans väg. En idiot helt enkelt. Men som alla idioter är han underhållande och kommer ofta väldigt nära sanningen med sina svidande, starkt riktade, kommentarer. Man gillar honom skarpt. Dessutom levereras avsnitten likt Weeds i 30 minuters format, vilket är det bästa formatet. Är det här Showtimes egna lilla grej eller? Vilket som så funkar det, man hinner lätt med att spana in ett avsnitt om dagen även om ens schema pockar på och nästan rinner över.
Ge fan i vår konst
Andres Serrano visar upp History of Sex i Lund och en massa idioter ställer till med problem. Blickar tillbaka på en tid för cirkus 7 år sedan då en klasskamrat tapetserat sin ytterdörr med Serranos Piss Christ (studentbostad, ni vet) och fick pappersutklippet nedrivet av något as utan känsla för vare sig konst eller hyfs. Nu händer alltså samma sak igen!Låt mig bara säga såhär: ibland är en kuk i en fitta mycket mer än bara en kuk i en fitta. Ibland ligger det någonting under ytan och nästan alltid är konsten individuell, dvs att varje enskild människa tolkar den på sitt eget sätt. Ett betydande konstverk är alltid lika med mängden av betraktare. Så till er som med yxor och kofoter gick in för att förstöra och barbarisera ett monument av importans och själfullhet: ge fan i vår konst!
Mycket Mühe
Jag har sett: Das Leben der Anderen
Jag har haft ögonen på denna omtalade Oscarsvinnare ändå sen min Oscarsupptakt i början på året, då jag tyvärr inte hann med den. Att den sen stal guldet från väldigt bra men ganska överskattade Pan’s Labyrinth gjorde mig inte mindre nyfiken. Men jag har inte kommit över den, som så mycket annat jag tänker på och pratar om i filmväg. Men förra helgen i Göteborg plockade min vän fram den när vi besökte en filmuthyrare och den blev det självklara valet i det annars väldigt tveksamma Dvd-utbudet.
En del av mig kan kanske ångra att det tog så lång tid för mig att ta mig till den här fantastiska debutfilmen av den fantastiska regissören med det fantastiska namnet – Florian Henckel von Donnersmarck. Samtidigt känns det mer som att den nu fick komma till mig istället vilket känns tacksamt eftersom den inte alls hade kommit till sin rätt bland all Oscarextravagans. Nu var jag mer öppen för det nedtonade (och ofrivilligt Roy Andersson inspirerade?), bildspråket och de stora skådespelarna i de små scenerna. Det är också en film som passar alldeles utmärkt när man sitter uppkrupen i en soffa i ett ruggigt Göteborg och känner sig lite dagen efter. Ulrich Mühe, som tragisk gick bort i cancer i juli i år, fullständigt tar över hela filmen och trots det kalla temat och de små gesterna bjuder den på oproportionerligt mycket värme och hjärta. Den bjuder på spänning mer än en gång och europeisk film visar återigen Hollywood att man kan bjuda publiken på en gripande och storslagen berättelse med relativt små medel och ett sparsmakat uttryck. Helt klart på topp 10 år 2007.