Kort om The Feelings Factory, Julia och Bananaz

Biografen Babylon i Mitte, Berlin.
Biografen Babylon i Mitte, Berlin.

The Feelings Factory

The Feelings Factory är en berättelse om Eloïse. Hon jobbar som fastighetsjurist och tjänar bra med pengar, men saknar någon att dela sitt liv med. Därför söker hon efter kärleken på en speeddatingklubb. Männen passerar revy framför henne i en rasande fart, men de har inte så mycket att säga varandra på de korta (sju minuter långa) mötena. Det blir mest stelt och prat om karriär, ungefär som en anställningsintervju. Hennes liv får dock en vändpunkt efter att hon blir sjuk och tvungen att opereras. En film om de krav som ställs på den moderna människan, både när det gäller jobb- och kärlekskarriär.

Julia

Julia är alkoholist och som sådan har hon svårt att sköta sitt jobb. Hon får sparken om hon inte börjar gå på AA-möten. Väl på mötet träffar hon en kvinna som har psykiska problem. Denna kvinna vill ha Julias hjälp med att kidnappa hennes son, som lever med sin farfar. Julia är först tveksam till att hjälpa henne, men veknar sedan. Innan de hinner genomföra planen kommer Julia på att hon istället på egen hand ska kidnappa kvinnans son och kräva farfadern på en stor lösensumma, då hon upptäcker att han är mycket rik. Det hela utvecklar sig snart till en blodig thriller, men på grund av Tilda Swintons mycket utlevande spel blir Julia emellanåt ganska rolig att titta på, mitt i allt elände.

Bananaz

Bananaz är en dokumentär om bandet Gorillaz, det animerade rockbandet med Blurs Damon Albarn bakom mikrofonen. För första gången rivs de tecknade väggarna som alltid har omgärdat bandet. Vi får följa Damon, Jamie Hewlett och de andra på radiointervjuer, i replokalen, på scen (där man uppträder bakom en filmduk, varpå de animerade figurerna visas) och i animeringsstudion. Som gammalt Blur-fan trodde jag att det skulle bli ganska kul att se den här filmen, men jag blev aningen besviken. Även om det är intressant att se hur det har gått till att skapa detta lite annorlunda band blir den här dokumentären lite för tradig att titta på. För att stå ut i 90 minuter måste du verkligen vara superintresserad av dessa engelska gossar. Till filmens försvar bör det nämnas att jag var rejält trött när jag såg den. I ett mer alert tillstånd kan den säkert räkna hem några fler poäng. Gorillaz har också sätt ihop en liten guide till Berlins barer och klubbar som är riktigt kul och läsvärd. Bananaz får världspremiär i Berlin 13/2.

Svensk hjärtesorg i Berlin

Mikael Persbrandt och Lena Endre. Foto: SF Film.
Mikael Persbrandt och Lena Endre. Foto: SF Film.

Himlens hjärta är en av de svenska filmerna i Berlin. Några av våra största skådespelare – Mikael Persbrandt, Lena Endre, Maria Lundqvist och Jakob Eklund – medverkar. Filmen, signerad danske regissören Simon Staho, utspelar sig i hemmen hos två gifta par, som har varit bästa vänner sedan länge. Vänskapen och de båda äktenskapen sätts dock på ett hårt prov av en otrohetsaffär.

Mikael Persbrant gör här sin fjärde film tillsammans med Simon Staho. Han gillar att jobba med den danske regissören för att han ”ger mig de stora köttbenen”, det vill säga roller som ger honom mycket att jobba med, sa Persbrandt på frågestunden efter visningen i lördags kväll.

Han, Lene Endre och Simon Staho har några hektiska dagar i Berlin med intervjuer och samtal med utländska agenter. Jag träffade alla tre för en intervju i söndags. En artikel kommer snart på Film.nu.

Berlin är publikens festival

Kön till en av biljettkassorna vid Potzdamer Platz
Kön till en av biljettkassorna vid Potzdamer Platz.

Första helgen av filmfestivalen i Berlin är avklarad. Tyvärr har det inte blivit så mycket skrivet här, på grund av ett hektiskt schema. Berlin är ju trots allt världens största filmfestival, och det märks. Även om filmbranschen är mer än välrepresenterad här är Berlin publikens festival.

Berlinbor och andra tillresta flockas på biograferna. I dag (söndag) hade jag tänkt att se den israeliska filmen Lemon Tree, den visades kl 14 på en relativt stor biograf (mer än 1 000 platser). Men jag var chanslös utan förköpt biljett. Fullt till sista plats! Samma sak på vid nästa visning, den danska filmen Fighter. Där kom jag in med nöd och näppe, och fick en nackspärrsplats på andra raden.

Här krävs det inte stora namn i rollistan för att människor ska gå man ur huse för att se film. Det är skönt när det inte har någon betydelse om regissören heter Martin Scorsese eller Eran Riklis.

Undersökande Journalistik 08-02-10

Efter att i vilande tillstånd tagit del av världen och bla bla bla, har jag bestämt mig för att återkomma till min blogg Undersökande Journalistik.

Internet: ämnat för kunskap och kritik, oftast missbrukat. Internet.

Jag har ett förbannat jävla ansvar gentemot folket där ute som faktisk tycker om film och som inte bara roas av att tycka om film, och övrigt larv. Mitt ansvar sträcker sig längre än den bredaste bredbandsbredd och går i stort sett ut på att informera om essentiell kultur och djur. Ni minns väl dagens djur? Kanske kan min blogg väga upp för all denna passivitet och mjäkighet som råder där ute i den stora världen, för att inte tala om bloggvärlden. Jag är så trött på all skit!

Nog för denna gång, nu skall jag berusa mig på folköl och trailers, tårar och Raro Video. Märk mina ord: ni kommer ej att slippa undan utan bestående ärrvävnad; skärpan mina ord bär rispar djupt.

God Jul!

Tom Brady is God?

INT. LÄGENHET – DAG

En svart figur drar sig slött längs en vägg med fönster. Dammet yr. Solljuset strålar genom gliporna på de gamla persiennerna. Vålnaden duckar undan ljuset som att det skulle skada honom. Han går ihopsjunket. Sätter sig ned & börjar skriva på en bärbar dator.

Fingrarna träffar tangenterna:

”Hej du pigga och alldeles for ljusa morgonljus. Vinklade precis upp persiennerna och hoppades på riktigt, riktigt taskigt väder. Regndroppar stora som konservburkar. Blåst som skapad ut ur en vindkanon. Och så kom jag att skruva på pinnen som öppnar persiennerna.. Men det va självklart soligt och världsrekord i vindstilla!

Tror det ligger i många nordbors natur att vara mera fungerande och entusiastisk i jobb och privat när vädret e lite så där ”dystert” och mörkt!? I alla fall I jämförelse med sydeuropéer? För mig stämmer det i alla fall. Och idag ville jag skriva hela dagen. Men nu kommer det bli svårt. Och så är jag trött. Kunde inte sova i ”vanlig ordning” och sysselsätter mig därför med att ”surfa” och skriva manus. Suttit i 8 h nu. Internet kan ibland verka otroligt begränsat! Eller e det bara min fantasi…!?

Vill nånstans mörkt. Där jag kan finna inspiration…

INT. GARDEROBEN – DAG

…Super Bowl finalen spelades ju i söndags. Den amerikanska fotbolls finalen som drog nästan 100 miljoner tittare världen över. Det är mer en hela Tysklands invånarantal!

Veckor i förväg började kompisar i skolan planera för det årliga sportsevenemanget.

–Vart ska vi kolla?
–Ska vi kröka?
–Jag har en HD TV. 4 miljoner ton megapixlars-projektor ocksa i garaget som vi kan smälla upp?
–Ska vi ringa brudarna? Osv… osv…

Själv har jag aldrig intresserat mig för evenemanget eller sporten för den delen. Upplever den som alldeles för långsam och slö! I alla fall. Nar evenemanget var till att visas satt jag hemma och gjorde mig som bäst. Kollade film. Pa min DYNEX med inbyggd DVD! Men i min ”rebellism” så skulle ett till synes ödesbestämt val till att göras. Tom Brady (Quarterback for New England Patriots) skulle till vilket pris som helst ha min uppmärksamhet den här kvällen. Komedin jag kom att ”plocka” i videobutiken var nämligen nyutgivna ”Combacks”! Regisserad av den gemene regista på fotbollsplanen, TOM BRADY. Kanske ar han gud? Kanske bara en normal människa som jobbat hårt och blivit framgångsrik och transformerats till en super-människa. Inte vet jag.

I ”Comebacks” spelas huvudrollen av DAVID KOECHNER, sedd i ”The 40 year old virgin”, ”Talladega nights” ”Larry the cable guy” m fl. Den här gången presenterar han en korkad, överkåt och aningen narcissistisk man som aldrig någonsin segrat i den sport eller i det lag han varit coach för. Och det har han varit i Baseball, amerikansk fotboll & vanlig fotboll.
”Comebacks” är byggd kring en självständig story men när tid ges parodieras amerikanska sportfilmer från 90 & 2000-talet flitigt. Och dom är många! ”Remember the titans” ”The gridorion gang” ”Any given Sunday” ”The replacements” “Longest yard” “The benchwarmers” “Bend it like Beckham” etc… etc…

Coach’s (Koechner) livslånga kompis ”WISEMAN” spelad av CARL WEATHERS, också berättarröst i filmens inledning, hälsar en dag på Coach i hans nya.. Tillbakadragna livsstil. Det vill säga i stallet där han som jobb ”mjölkar” tävlings-hingstarna före loppen. Wiseman erbjuder ett jobb i Texas, som headcoach för ett college lag i am. Fotboll. Kanske Coach Field’s sista chans att motbevisa sin omgivning men framförallt för sig själv att han inte är en förlorare?

Dealen går i lås. ”Coach” plus familj. Den generösa och älskande hustrun, ”Barb” spelad av MELORA HARDIN och den sexiga dottern ”Michelle” (BROOKE NEVIN) flyttar till Texas.

”Coach” ska bli vinnare. Barb stötta sin älskade Coach. Och dottern Michelle vill finna sin rätta & på kuppen irritera sin far så mycket som möjligt. Dessutom ska den förälskade quarterbacken ”Lance” spelad av MATTHEW LAWRENCE, bevisa för sin far att han inte är en ”Fumbler”. Och på kuppen vinna över ”Coach’s” dotter från lagkamraten och divan Trotter, spelad av den mycket talangfulla Jackie Long.

Svarade den då mina förväntningar? –”Tror Tyvär inte det”! Inte för att den var dåligt regisserad eller taskigt klippt. Inte heller var skådespelarinsatserna svaga. snarare tvärtom! Det var nog bara den där allt för familjära känslan att ”det här har jag ju sett förut” som präglade stora delar av filmen. Aven fast det parodiseras på något nytt så är det samma typ av skämt. Förstar ni vad jag menar? Och dom lite flummiga ”scen-inläggen” som överdriver och visar om skämtet ur en ny vinkel och som tjänar i syfte att verkligen få ”oss” att förstå hur ”galet roligt” skämtet egentligen var. Ibland ar det dock kul. Sällan sa tårarna sprutar men det drar klart i gipan.

”Comebacks” får slutligen i betyg, metaforen: ”Som att gå på zoo för att se utrotningshotad fiskart. Men man kom fel dag och missade precis. Attans!

Det ska tilläggas att Brady med hjälp av geniet Rob Schneider skrev ”Hot Chick” men inte ”Comebacks”. Där ingen av dom skrev manuset.

Till sist. Är jag puckad? Eller e inte Dennis Quiad & Kiefer Sutherland fruktansvärt lika? Placerar dom i exakt samma fack! Samma med Ryan Gossling och Christian Bale! Och Michael Madsen vs Tom Sizemore…

Nee! Tom Brady kan inte vara Gud för då hade hans film vart bättre och hans lag vunnit. Nu är dags att kliva ur garderoben och låtas bli charmad av den mörka sidan igen. Alltså krökar-time! Beach-party står det i kalendern. Oh, inte fan kan jag komma nykter.

Hej!
FADE OUT: