Skandaler på Röda mattan

Sarah Larson tillsammans med George Clooney på Oscargalan
Sarah Larson tillsammans med George Clooney på Oscargalan.

Just nu formligen väller stjärnorna in på röda mattan utanför Kodak theatre i Los Angeles inför Oscargalan. Det vanligtvis ganska snälla visa-upp-klänningen-programmet blev genast lite mer spännande när busen Gary Busey (Fear and loathing in Las Vegas, Entourage) störde ordningen. Medan E!:s Ryan Seacrest fridfullt intervjuade Jennifer Garner smyger Busey upp bakom henne och kramar om henne. Garner blir förskräckt och Seacrest konstaterar att ”…det var nog sista gången vi såg henne här på röda mattan”.

George Clooney tog tillfället i akt att visa upp sin flickvän Sarah Larson, som han träffade i Las Vegas. Det orsakade en del spekulationer om att relationen dem emellan är ganska seriös. Bland de andra storheterna på mattan sågs Steve Carell, John Travolta och Anne Hathaway.

Klänningarna då? Om dem kan sägas att årets trend var – rött. Nu börjar galan, i Sverige kan den ses på Kanal 9 för er som har tillgång till den.

Anne Hathaway i rött
Anne Hathaway i rött.

Into the Wild

Sean Penn får gärna misslyckas med hur många räddningsaktioner som helst så länge han fortsätter att vältra sig i filantropisk cinematik och leverera själsliga lyckopiller som Indian Runner, Löftet och, nu senast, Into the Wild. Den senare som lösgör ens egna tankar om en frihet bortom finanser och förlorade människor.

Into the Wild är en befriande enkel film om individens interagerande med vildmarken / samhället och hur hon kämpar för att komma till insikt om sin funktion, sitt syfte. En film om att finna frid. Påminner lite om 70-talets hippieflum tex Easy Rider eller The Trip men även om sentida filmer som Darjeeling Limited (Wes Anderssons bästa). Into the Wild är Kerouacs On the Road, som jag skulle vilja se den; poetisk, politisk och aningens trädkramaraktig.

Både det ena och det andra

I nya Nöjesguiden talar en zoofil ut om hennes förkärlek för djur och att denna inte skiljer sig nämnvärt från en allmän sådan. Öppenhjärtligt avslöjar hon förhållanden med både hundar och hästar, två arter som hon även älskat med; detaljerade uppgifter om detta lämnar hon åt fantasin. Ja, det gör hon onekligen. Huruvida zoofilen finns på riktigt eller om artikeln bara är uppdiktad spelar inte så stor roll, underhållande läsning är det vilket som. Och frågan kvarstår: för eller emot?

Dario Argento avslutar sin Three Mothers trilogi med Mother of Tears, Asia Argento spelar huvudrollen i vad som skulle ha kunnat bli århundradets film men som tyvärr bara blir sådär. Vad man först kommer att tänka på är hur våldet på film har utvecklats allt eftersom tiden rullat på. De första två delarna Suspiria och Inferno var onda på det där subtila långsamma sättet tex the Others men Mother of Tears vräker på som bara fan med barnamord, tarmkavalkader och blod i mängder. Jag brukar inte ha problem med dylika saker annars men i det här fallet känns det bara krystat och påtvingat. Men jag kan förstå Dario, han känner pressen (fanmässigt och åldersmässigt sett) och försöker panikartat att förenkla vad som inte går att förenkla, nämligen en succé. Dario själv verkar dock inte bry sig nämnvärt, han är redan igång med sin nästa film. En giallo med namnet Giallo (fantastiskt!!!) och inte nog med det: Vincent Gallo ska spela en av huvudrollerna!!!

Missa förresten inte Voice tv torsdagar kl. 17 med mig i rutan som filmexpert. Trist nog gick de inte med på att låta mig bära min mossgröna huva, ej heller pixla mitt ansikte.

dagens djur: insekt

Hyrfilm

Jag har inte hyrt en film på flera år. Bor man 6 km från videobutiken (heter det så nuförtiden förresten, eller kanske dvd-butiken…?) så blir det en herrans massa körande för att hyra och sen lämna tillbaka dagen efter. Men helt plötsligt blev jag upplyst om att ena stället faktiskt låter dig behålla filmerna en hel vecka. Det i kombination med halva-priset-kuponger gjorde att jag satte mig i bilen och gav mig ut på äventyr.

Oj, gissa om jag kände mig som ett barn i en godisbutik! Man tycker att man springer på bio för jämnan, men man missar ändå otroligt många filmer. Jag blev helt snurrig när alla gobitarna bara stod där på hyllorna, i 20 exemplar var, och jag visste inte riktigt hur jag skulle bära mig åt för att välja! Det var mäktigt. Förr i tiden fanns det bara två-tre exemplar av varje film, och den man ville hyra var alltid slut. Men jag antar att det gäller att slå på stort om man ska fortsätta överleva på uthyrning, nu när var och varannan Svensson bränner hemma.

Jag bestämde mig tillslut för This is England, och Little Miss Sunshine. (Fick inte godkänt av min kompis som var med, men jag ska nog överbevisa henne.) Nu ska jag bara se till att hinna se filmerna innan veckan är slut. Jag har faktiskt en lucka i kväll. Plus en skål chips. Härligt!

En välförtjänt Teddy

The amazing truth about Queen Raquela tog hem årets Teddy på Berlinalen igår. Jag har inte sett alla andra filmer som var med och tävlade om priset, men det känns välförtjänt. Filmen, som är regisserad av isländske Olaf de Fleur Johannesson, handlar om en ung transsexuell tjej från Filippinerna som arbetar som prostituerad för att överleva. Hennes dröm är att en prins på en vit häst ska rida in och ta med henne till Paris, hennes drömstad. Istället för Paris hamnar Raquela i en fiskfabrik på Island, efter att hon blivit kontaktad av en annan transsexuell tjej från Filippinerna som råkar bo just där. Där får hon ett drägligare liv än hemma, trots att hon får jobba hårt på fabriken. Men turistvisumet varar bara i två månader…

The amazing truth… är en dramatisering baserad på en sann historia. Raquela spelar sig själv, vilket bidrar till att det ändå känns som en dokumentär. Raquela går själv rakt igenom bioduken, men även Stefan C. Schaefer gör ett riktigt bra jobb som den ”snälle” porrbolagsbossen.

Om jag ska tippa så bör The amazing truth about Queen Raquela få svensk distribution. Men som alltid är det svårt att sia. Vi får bara hoppas.