När man inte får prata om slutet.

bcbcv

En viss typ av film blir till just detta ”en viss typ av film” på grund utav dess signifikativa slut, slut som gör filmen till vad den är, slut som man vill prata om, diskutera, men som man inte får ta upp på grund utav att man enligt god sed inte bör avslöja just … slutet. Ibland känns detta befogat, ibland till och med viktigt, ibland mycket, mycket svårt. Fallet The Mist hör till den senare kategorin.

Filmen är kompetent och spännande, snygg och följer ursprungsnovellen bra. Alla dessa faktorer som hör en bra film till. Men så var det då slutet. Detta slut som på ett par minuter (med 20 sekunders apokalyptisk extas) förvandlar The Mist från bra till fantastisk. Slutet (nej jag tänker inte avslöja det) iscensätter mänsklighetens efterskalv på ett sätt som får en att tappa andan. Det är bottenlöst och skulle kanske gå att jämföra med ett dödsbesked. Det är ett klassiskt domedagsslut som är så storslaget och mäktigt att man i vissa scener andas in djuuupt bara för att slippa bli störd av sig själv när man andas ut. Och sist men inte minst har vi ju då de sista 20 sekunderna. Avslutet. Det som alla som sett The Mist kommer att prata om, med varandra. Övriga får snällt stå bredvid och invänta sin tur.

Renny

Renny Harlin har gjort en del bra filmer, Prison, Born American, Terror på Elm-Street 4 och Long Kiss Goodnight bl a. Tyvärr så står mängden kvalitet sig slätt mot myntets tunga andrasida, den som genom åren täcks av skit. Här finner vi styggelser som Cliffhanger (en film som helt och hållet viger sig åt sin öppningsscen är helt enkelt inte bra), Mindhunters och The Covenant. Hur det kommer sig att Renny Harlin presterar så olika från film till film vet jag inte men nog framgår det av hans digra produktion att han är ytterst kompetent, ibland. Och man hoppas ju hela tiden på att få se något som liknar hans bästa film än så länge, Born American och drar alltid ett djupt andetag så fort en ny Harlin film poppar upp i dvd-hyllan (numera släpps Harlin filmer alltid direkt på dvd).

Hans senaste film Cleaner, Samuel L. Jackson i huvudrollen, verkade lovande. Renny skulle bli lågbudget och indie i ngn slags deckare med Jacksons yrkesval som lockbete. Han jobbar nämligen som cleaner (vad det nu heter på svenska) och städar upp efter döingar. Alltså en bra intrig och mindre budget (vilket oftast funkar för regissörer som är vana vid att jobba med mycket pengar, se på Tigerland tex).

Förväntningarna var höga. Och filmen är inte dålig, inte alls. Faktum är att det är det bästa som Renny presterat sedan Long Kiss Goodnight. Men vad gör det när Cleaner ändå inte är speciellt bra. Se den i brist på annat och i väntan på Born American 2

Topp 100

Ni har väl inte missat filmbloggaren Andrev Bergströms ambitiösa och omsusade avskedsinlägg på Aftonbladet? Säga vad man vill om hans blogg men han avslutar i alla fall med fantastisk stil. Han ger sig på att lista ”De 100 bästa filmerna jag sett”. Att sätta samman en sådan lista (med inbördes ordning till på köpet) är svårt vem man än är. Skriver man en relativt välbesökt filmblogg är det att sticka ut hakan några decimeter längre. Jag tror de flesta höjer ett ögonbryn eller två över hans lista, men som vanligt med de mest lästa bloggarna är det de efterföljande kommentarerna som står för underhållningsvärdet. Folk utan någon som helst uppfattning om subjektivitet hostar upp sina fem cent, och skriver in sina egna val som den ”korrekta” listan. Det roligaste är också hur uppenbart det är vilka personer som gått direkt från filmvetenskapsföreläsningen till kommentarsfältet. Ta några minuter och ögna igenom listan och de (just nu) 201 kommentarerna. Ni kommer inte att ångra er.

Exempel på kommentarsutbyte:
#174:”Man ska stå för vad man tycker, även om man tycker att McDonalds är den bästa restaurangen i världen.”

#177:”Jo, men då ska man kanske inte jobba som matrecensent. Och man kanske ska lyssna till folk som säger att det finns annan mat att prova, mat som mättar lite längre än en halvtimme… smaker och kryddor från andra länder och kulturer.

Inte bara snabbmat och snabba kickar fån Hollywood.”

Men jag gillar verkligen att Andrev vågade sig på listan och det har väckt en lust hos mig att göra likadant. Jag tänker dock inte gör om misstaget och publicera den här på bloggen. Men bara att ens försöka sig på att lista sina 100 favoritfilmer är ett hästjobb. Och att sen att rangordna dem också, det vågar jag knappt fundera på. Men jag börjar lite smått nu, så får vi se vart vi hamnar.

Nästa veckas recension

För ett tag sedan lade jag ner recenserandet här på Film.nu, jag kommer inte ihåg om den sista filmen blev Once eller The Walker men det spelar egentligen inte mer roll än nedläggningen av .se. Vad som däremot spelar roll är skälet till mitt plötsliga avhopp. Jag brände ut mig. Det var en tuff tid och schemat mitt spände från morgon (04.00) till morgon (02.00). Ni som inte folkölade bort hela universitetstiden vet att det innebär en koncentrerad sovtid på cirkus 1,5 timme inkl. mardrömmar och allsköns djur. Så här höll det på i flera månader, år, tills att mamma påminde mig om att det finns ett liv bortom pennans bleck. Så jag upptäckte havet, sträckläste böcker (ordböcker) och badade med alger i bara strumplästen. Jag levde livet, inspirerade mig och gav min mamma gensvar. Vi hade uppesittarkvällar, drack te med scones och snackade engelska framför Rederiet dvd:n. Livet levdes och kroppen hann ikapp. Men nu kör vi igen. Imorgon är det dags för att spana in The Ruins, den verkar gött läcker, typ träd som äter upp dumma amerikaner på semester och en tjej som visar sig naken, hi hi. Recension följer nästa vecka.

Dagens djur: myra (sådana grymma Indiana Jones myror)

Världens bästa film?

David Lynch och Werner Herzog gör en film tillsammans. Sanning eller lögn? Det är sanning och en förbannat bra sådan. My Son heter filmen och det är min käre vän och fiende Werner som skrivit manus. Om du läser detta Werner (och det vet jag att du gör) så vill jag passa på att önska dig lycka till med nästa mästerverk, det kommer att bli fint som snus! Ryktet säger att det kommer bli en indieskräckis som hoppar lite fram och tillbaka i tiden, löst baserad på fakta kring ett fall anbelangandes en San Diego kille vars liv kretsade kring en Sofokles-pjäs (mammamord och hela skiten alltså). Låter som en film helt i min smak, som borde vara en film i allas smak, som tyvärr inte går för sig då det finns så många idioter där ute i svennesverige, landet lagom, jantesverige. Åhhh man borde flytta utomlands, till Amsterdam, det verkar soft.

Herzog är även på g med ett annat projekt, en remake av Ferraras klassiska Bad Lieutenant, med Harvey Keitel i rollen som världens snuskigaste snut (Keitel gör här sitt livs roll). Nyinspelningen ska ha Nic Cage i huvudrollen … Jag tror inte att det kommer att fungera så bra. Cage är helt enkelt inte ok längre. Då och då imponerar han (Adaptation) men överlag är han idag mer eller mindre en garanti för att filmen i fråga suger. Werner, backa bandet och klipp av annars kommer det att sluta med en Neil LaBute och det värker mer och längre än ett avbitet nageltrång.