Månad: juni 2008

Hur kunde jag glömma? Det är givetvis en fråga utan vettiga svar, eller rättare sagt svar som saknar relevans. Min fadäs är oursäktlig och blottar en inkompetens hos mig jag tidigare bara ryktningsvis hört talas om. Hur kunde jag ta upp den, perspektivt sett, triviala TV Junkie före krokodilfilmen Rogue? Som sagt, det finns inga svar bara taffliga ursäkter och sådana tänker jag inte bjuda på idag.

Problemet med de flesta monsterfilmer är monstret i sig, oftast får man se för mycket av det. Tidigare var detta ett problem då effekterna oftast var undermåliga, idag är det ett lika stort problem (om inte större) då tekniken rusat före känslan och viljan överstiger perfektionismen. För mycket CGI fungerar inte, så är det helt enkelt. I Rouge har man tagit fasta på detta och man hanterar varsamt krokodilens ytterst få framträdanden. Monstret antyds egentligen bara fram till slutet då man får se det i sin helhet. Istället lägger man energi på att bygga upp karaktärerna.

Rogue är inte lika bra som Greg Mcleans förra film Wolf Creek. Rogue sätter humor och mysrys framför ren och skär skräck och sådant fungerar aldrig för mig. Därmed inte sagt att valet är dåligt, det blir bara helt enkelt en annan typ av film. Men jag gillar den och skulle nog vilja på stå att den är i samma klass som Feast.

Efter att ha spenderat närapå en vecka uppe i de norra delarna av sverige så är jag nu äntligen hemkommen, redo att redovisa för allt som har med film och övrigt god smak att göra. Tänkte fira min återkomst med ett bejublat rosande vad gäller den slagkraftiga filmen TV Junkie.

Det finns många scener i TV Junkie som är fantastiska, hela filmen är egentligen smått fantastisk. Men den scen som verkligen gör hela skillnaden är den där Rick Kirkham bråkar med sin fru framför deras äldsta son (som kanske är tre år) och han hela tiden frågar vad det är som pågår egentligen. Det är en rätt hemsk scen som får en att uppskatta ens egen familjehistorik (spelar ingen roll hur vidrig den än är) mer än tidigare.

TV Junkie spelar i samma liga som The Friedmans och DIG! Den bygger till fullo på ett autentiskt material som sedan klippts ner till 75 minuter och ÄR det bästa du kan ta dig för i dagens dokumentärfilmssituation. Den cementerar dokumentärfilmsgenren som skräckgenrens arvinge och borde göra regissörer världen över gröna av avund. En historia som denna går ej att gestalta på ett annat sätt. Kort: Rick Kirkham är en framgångsrik amerikansk reporter som går ner sig i knarkträsket samtidigt som han skaffar sig två barn, gifter sig och ständigt är på resande fot. Han dokumenterar allt (och då menar jag verkligen allt) i en slags videodagbok, det är denna som ligger till grund för filmen och som innehåller mer än 3000 timmar. Vilket klipparbete!

Visst kan man ställa sig kritisk och frågande till mycket runt om TV Junkie, soundtracket är lika kasst som det brukar vara i amerikanska dokumentärer och den medvetna kameran får en alltid att undra hur nära man egentligen kommer Rick Kirkham. Bitarna som hans fru filmat samt de då han är påtänd känns mest i kroppen. Men det känns ogint att grunna för mycket på småsaker. Försök istället att se TV Junkie som ett exceptionellt historieberättande. En film som lyckas med det svåra konststycket: att beröra.