Jag ser på Om en pojke och kan bara inte sluta tänka på vad alla måste, eller borde, tänka på när de ser Om en pojke: fan vad Nicholas Hoult är lik Ellen Page. En Ellen Page i en liten pojkes hud, med fruktansvärd frisyr och mulligt bullhull. Ändå så är Ellen Page Ellen Page och Nicholas Hoult Nicholas Hoult. De är inte samma person. Den tidigare är snygg och den senare är ful. Men de så lika. Vågar man hoppas på ett framtida samarbete kanske, en agentfilm. Eller en erotisk fantasi med incestuösa undertoner; bror och syster samt en tredje part, kanske något slags djur. Ett kreatur. Hmm … någonting för SFI? Nja, troligtvis för arty. Men om man slänger in två kossor och gör det till en absurd komedi istället, då kanske … Jag kommer jobba hela natten, det känner jag på mig. Sitte i min snickeboe och jöbbe, jöbbe, jöbbe.
Månad: september 2008
Black Metal före indietjafs
Skrev just ett långt inlägg om indiefilmen (jo, faktiskt) Smart People med Ellen Page och Dennis Quaid i huvudrollerna, men raderade hela alltet då jag insåg hur förbannat tråkigt det var. Ingen skulle ha blivit glad, eller ledsen för den delen. Berörd kanske är ordet jag söker. Inlägget var lika jävla intetsägande som Smart People. Så istället länkar jag till den fantastiska dokumentären True Norwegian Black Metal. Dagens kulturgärning! Tack för tipset miss badass.
Och när vi väl är inne på den rätta vägen så måste jag ju också slå ett slag för boken Lords of Chaos. Har man inte läst denna så är man tamigfan illitterat i min värld. En sanslöst underhållande bok som fokuserar på just norsk black metal och vad som egentligen gick fel, eller rätt beroende på religiös ståndpunkt.
Tillbaka till Ellen Page. Kommer det en Hard Candy 2? Jag trängtar efter ännu en kylig kastrering; de gör sig så bra på film. Hade en kastrering gjort Smart People bättre? Svårt att säga, men kanske om den drabbat Dennis Quaid.
Den stora illusionen
Många personer älskar ”independentfilmer”. Inte minst Sandra Berg som ägnar en hel blogg åt ämnet här på film.nu.
En film med en (med Hollywoodska mått mätt) liten budget som Juno till exempel, kallas indie eller independent.
Men, betyder verkligen independent independent? Man vill gärna tro att en independentfilm är producerad utanför Hollywoods feta studiosystem. Men faktum är att de bolag som producerar independentfilm är dotterbolag till jättarna. Skolexemplet är bolaget, med det minst sagt motsägelsefulla namnet, Warner Independent.
Jag menar att folk använder termen independent utan att referera till filmens finansiering. Independent har istället blivit en stil.
Och jag misstänker skarpt att de stora bolagen struntar i vad deras dotterbolag sysslar med, 20th Century Fox är förmodligen förbannat nöjda med Juno.
Juno är inte mindre Hollywood än t.ex. Titanic, problemet är att den låtsas vara det, eller snarare att den lyckas med förklädningen.
Men i mitt nästa blogginlägg så kommer jag att komma tillbaka till Juno så jag släpper den för stunden.
Avslutningsvis, låt oss säga att jag accepterar det dåliga användandet av ordet independent, vad ska jag då kalla en ”riktig independentfilm”, alltså en film som på riktigt är producerad utan stöd från jättarna?
Jag bara undrar.
Mitt nya jag
Panikringer min vän och fiende Egge, då jag just sett färdigt på senaste Arkiv X filmen och inte riktigt klarar av att leva längre (jo, så dålig är den). Vi pratar kort och han bestämmer sig för att komma upp. Fem minuter senare står han utanför min dörr med Guitar Hero 4 i ena handen och en påse jordnötter i andra. Vi spelar och spelar, tiden flyger fram, begreppet tid känns meningslöst. Men om man får gissa så onanerar (alltså med gitarren) vi väl bort cirkus elva timmar. Sedan bryter Egge och förslår en make-over. Svettig och seg, med klyvna fingertoppar och nötfettigt hårsvall kan jag inte göra annat än att tacka ja. Resultatet:
Houellebecq provocerar vidare
Michel Houellebecq regisserar sin bok Refug (La possibilité d’une íle) och lyckas med att överraska i alla fall mig. Svårt att säga varför men jag har nog alltid sett mannen som en strikt litterär person utan några som helst filmiska anlag. Kan det ha att göra med den vetenskapliga, hårt hållna, teoretiska stilen som genomsyrar hans böcker. Att kylan som frostar hans texter känns svår att överföra till film. Lite som när Cronenberg fick för sig att visualisera Den Nakna Lunchen, vilket ärligt talat inte blev speciellt bra (även om jag som 15-årigt art-house-skräck fan ägnade månader åt att försöka inbilla mig motsatsen) Vissa idéer bör inte förverkligas.
Nu ser visserligen Refug ut att kunna bli bra, trailern bådar gott och vittnar om någonting i stil med Michael Bays underskattade The Island. Det vill säga en The Island utan massförstörelse och Scarlett Johansson.
Vi får helt enkelt se. 10e september går den upp i Frankrike och reaktionerna lär bli många, som de brukar bli då Houllebecq kommer med något nytt. Vågar man hoppas på Stockholms Filmfestival kanske?