Om Juno

Som jag i mitt förra inlägg lovade så ska jag nu skriva en rad om filmen Juno, trots att den inte är särsilt aktuell längre.
Till er som av någon oförlåtlig anledning inte läste mitt förra inlägg, gör det innan ni läser detta.

Juno. Jason Reitmans andra långfilm handlar som ni tyvärr förmodligen redan vet, om Juno som blir gravid efter att ha haft sex sin kompis. Det stora problemet är att hon är alltför ung för att bli en mor.

Jag gjorde misstaget att se Jason Reitmans första film. Den begåvade samling skådespelare med William H. Macy i spetsen lockade mig till biografen. När väl eftertexterna började rulla kände jag mig så less att jag reste mig upp och lämnade salongen utan att eftertexterna rullat klart, vilket är något jag aldrig gör annars.

Mina förväntningar på herr Reitmans andra film var, som ni kan förstå, inte alltför höga.
Som tur var visade sig mina föraningar stämma överrens med verkligheten. Juno, som utan tvekan var förra årets mest hypade film, visade sig vara en människokränkande katastrof.

Filmens förtexter består av en animation där Juno går runt och dricker juice, denna animation följs av den fulaste övergången i mannaminne, men är också enbart gjord för att vara ”cool” eller ”hipp”.
Resten av filmen består av att Juno går runt och tycker att hon är jävligt cool för att hon lyssnar på The Stooges och Mott the Hoople, samtidigt som hon blir fetare och fetare.

Filmens dialog försöker att slå något slags rekord i ”wittiness”, vilket resulterar i en dialog som är helt otrovärdig, ingen kan spotta ut sig kvickheter i samma tempo som Juno. Det låter inte alltför olikt vissa sitcoms som Two and a Half Men till exempel.

Musiken i Juno är värd ett kapitel för sig. Soundtracket består av diverse trallvänliga låtar av artister som Velvet Underground och Belle and Sebastian. Filmens förtexter ger oss anledning att tro att det inte är regissören själv som har valt dessa låtar, utan att det gjordes av filmens music supervisors.

Manuset som är skrivet av en gammal strippa, innehåller också den vrickade människosyn man kunde vänta sig från någon som har levt på att visa upp sin nakna kropp. Filmens moral är för mig ett mysterium. Hur kan man behandla ämnen som abort och oönskat moderskap på det respektlösa sättet som Diablo Cody och Jason Retiman gör?

Juno är kanske det bästa exemplet på en ”fakeindie” som jag beskrev i mitt förra inlägg. Och om dessa s.k. independentfilmer inte hade varit så populära som de faktiskt är idag så tvivlar jag på att Juno skulle blivit gjord.
Det som får bägaren att rinna över är den högst ”Hollywoodska” kärleksrelationen mellan Juno och hennes framtida barns adoptivfar.

Det enda som inte är värt att förakta i Juno är skådespelet. Ellen Page och de övriga skådespelarna gör ett förvånansvärt bra arbete med tanke på manuset och regissören.

Men det hjälper tyvärr föga när Juno i en scen säger att Sonic Youth bara är ”oväsen”, strax efter att hon prisat Iggy Pop.
Att en plastig och falsk film som Juno lyckas charma nästintill hela jordens population lovar inte gott för filmens framtid, eller världens.

Intervjun

Imorgon är det dags för min telefonintervju med legendaren Alexandre Aja. Jag har förberett mig in i minsta detalj. Ingenting får gå fel. Här är mina frågor:

1. Hur gör man egentligen en bra skräckfilm?
2. Får du inte dåligt samvete av att ideligen skrämma människor från vettet?
3. Dina fem partytips?
4. Föredrar du tjejer, killar eller djur?
5. (i fall att svaret på fråga 4:a är ”djur”.) Vilket djur föredrar du?
6. Har du någon gång känt att du gått över gränsen?
7. Vad gör din mamma och pappa?
8. Om du inte blivit skräckfilmsregissör, vad hade du blivit då?
9. Hur mycket pengar tjänar du?
10. Skulle du kunna tänka dig att syssla med reklam eller porr?

Intervjun kommer att läggas upp här på Film.nu

Dags för videovåld igen!

Nog för att seriemördare känns lite väl uttjatade, på film i alla fall, men jag måste bara rekommendera Adam Masons kortfilm Prey. Mason har ju tidigare gjort bl a Broken och Devil’s Chair tillsammans med Simon Boyes (läs min intervju med de båda herrarna här.) men i det här fallet verkar det som om han regisserat allena.

Prey bygger på fallet Robert Hansen, Alaskas första och hitills enda seriemördare, som fick en kick av att jaga … människor. Filmens dryga fem minuter känns perfekta och även sceneriet (inspelad i Norge), svepande bilder i motljus på galningen Hansen som viftar med sitt älskade gevär mot någon stackars halvnaken (i bästa fall) kvinna som kämpar på i den meterdjupa snön. Ingen har påstått att det är lätt att vara människa. Dessutom med Bon Jovis Living on a Prayer på scoret. Kolla in videon först, sedan Prey

[youtube nE11Zrrp24I]

Motsägelsefullt. Prey är en film man tycker om men man vet inte riktigt varför. Faktum är att det känns som en reklamfilm för seriemord. Lite grann som The Warriors för gatuvåldet (eller Sökarna för den delen) Men det funkar otroligt bra! Den är dessutom lite rolig, man vet inte riktigt varför den bara är det. Ni kommer att förstå när ni sett den. Klicka här om du känner dig lockad.

Vaxat

Såg filmen Misstänkt igår med Cher, Liam Neeson och Dennis Quaid. Ok, jag erkänner, jag har inte sett klart den än! Spelade in slutet för det blev lite sent. Men! Något som slog mig var att jag tyckte att de manliga skådespelarna såg lite konstiga ut! Alltså de var så släta i ansiktet, så unga, jag är inte van att se dem så! Cher är ju man ju van att se på det sättet…lite åtstramad sådär :p Men grabbarna! När jag tänker Dennis Quaid så är Föräldrafällan det första jag tänker på. Där är han pappa, yngre medelålders. Lite fårad, lite Harrison Ford-anda på något sätt. Snygg och lite förutsägbar. Man-vet-vad-man-får-facket.

Men det är ju lite läskigt! De ser konstiga ut, för mig! För att jag inte är van att se dem så, skådisar som är lika aktiva idag som på 80-talet kan ha den effekten för någon som var 10 år när Titanic kom. Det har ju väldigt mycket med filmkvalitén att göra. Filmen Misstänkt är från 1987 och ansiktena har en viss touch av den där jag-har-inga-direkta-linjer-ansiktena. De påminde lite om vaxdockor från Madame Tussauds. Eller typ Audrey Hepburn. Ok, lite hård var jag nu men ”filmisarna” måste ju verkligen ha brett på känslan av att skådisarna var lite övermänskliga…

Ibland måste man kritisera kritiken

Är lite förvånad över den hårda kritik som mött actionfilmen Wanted. Så dålig är den inte, dessutom helt harmlös. Timur Bekmambetov (som tidigare gjort Night Watch och Day Watch) verkar ha haft kul på jobbet och skådisarna är ok. Visst är den bitvis dum och ofrivilligt komisk men den lyckas i alla fall med att underhålla mig i 110 min. Varför sågas den då nästan unisont? Kanske skäms man som recensent för att man lurades till att hajpa upp regissörens tidigare filmer, som är snygga men rätt tråkiga, och ser det här som en chans till payback. Eller så har man bestämt sig för att man som vuxen inte får ha kul, inte ens under futtiga 110 min … Jag spekulerar bara, det kan ju faktiskt också vara så att Wanted suger och att det är därför den får dålig kritik …

Att debatten om Fabrice du Welzs Vinyan ens tillåts existera (på den nivå den förs) är bortom mitt förstånd. Snacket rör alltså dess premiss: ett västerländskt par förlorar sin son i tsunamin (Thailand) men vägrar acceptera hans öde. Med en erfaren guides hjälp fortsätter de in i djungeln för att söka efter honom. Djupare och djupare in i djungelhelvetet drabbas de av vanvett, märkliga möten och säkert också farliga djur …

Kritiken gäller huruvida man exploaterar katastrofen eller ej. Jag har inte sett filmen ännu så det känns dumt att gå på för hårt men av förhandssnacket, trailern och storyn att döma så är Vinyan en film om sorg och sorgearbete, inte en film om tsunamikatastrofen. När sedan Henrik Arvidsson ställer dumma frågor konstruerade efter hans sätt att tolka debatten och vissa personers reaktioner så tappar man bort sig. Det blir liksom Studio S och Motorsågsmassakern för hela slanten ännu en gång: alltså en massa människor som uttalar sig negativt om en film som ingen har sett. Snälla, vänta tills att den haft premiär, ge den en ärlig chans!