Författare: Hildelise Karlman

Ett gott skr…iik förlänger livet!
http://www.youtube.com/watch?v=cdbYsoEasio

Bara för att ni skall få er ett gott skratt som kanske kan förlänga ert liv!
Kram

Jag har under ett par månader haft förmånen att plugga filmljud (effekter, musik och inspelningsteknik) på en intensiv och djupgående nivå med Bengt Andersson. Vilken fantastisk bransch!
Jag har under många år vetat att en halvtaskig bild kan man komma undan med, men dåligt ljud förlåter publiken aldrig. Men att det var så otroligt mycket att tänka på när man ljudsätter film, det hade jag ingen aning om. Tanken är att jag nu skall vara expert på mikrofoner, ljudnivåer, frekvenser och pro tools. HA! säger jag bara! Vilket skämt. Det kommer att ta mig ett halvår bara att läsa in kompendiet vi fått.
Men denna kurs har verkligen fått mig att tänka mer på det ljud jag hör i filmer. Hur de gjorts och vad det har för uppgift. Vad tanken är att den skall förmedla till publiken!
Den kortfilm vi just nu håller på med flyter på fantastiskt bra, vilket gör mig nervös! (fast vi har ju inte börjat ljudsätta ännu =) och jag hoppas att redigeringen flyter på smidigt då nästa projekt kör igång idag!

Annars har påsken mest bestått av lättsmälta familjefilmer och romantiska komedier. Två filmer har dock stått ut lite; Little Buddha (1994) dir. Bernardo Bertolucci, som fått mig att läsa på om Buddhismen som jag är sorgligt okunnig om samt danska Voksne Mennesker (2005) dir. Dagur Kári.
Så har ni inte sett dem, skriv ner dem på den långa lista av osedda men rekomenderade filmer ni har liggandes någonstans och se till att se dem.
Frid!

Året var 1986, landet var England och en grupp dansare som tröttnat på den inriktning proffesionell dans tagit startade trevande ett företag, DV8 (Dans & Video8), ledd av Lloyd Newson. (www.dv8.co.uk)

Jag tänker inte gå in alltför djupt på deras historia och vilka de är, för er som har lite extra intresse så kan ni ju kika på deras hemsida, men deras arbete går i korthet ut på att arbeta med frågor som berör alla genom att visa det i otroligt fysisk och mentalt krävande dans. Alla deras arbeten filmatiseras, inte direkt från scenen utan med färdiga kulisser som vilken film som helst. Deras arbete lockar på så sätt en bred publik både inom dans och för filmintresserade. Jag hittade två av mina abolut största intressen i en fantastisk symbios via denna grupp. Deras arbete berör på så många nivåer. Du kan njuta av fantastiska dansare vars arbete är otroligt fysiskt och bygger mycket på förtroende dansare emellan och ofta är väldigt självutlämnande. Inspelningen av varje arbete är rent och helt utan onödig rekvisita. Ljud, ljussättning och bildkomponering är nogrann och genomarbetad. Personligen tycker jag att varje film jag sett har varit en njutning för de flesta sinnen och det ger mig alltid en mental orgasm.
Om du får för dig att kliva in i denna värld, läs gärna på lite om filmen du skall se i förväg för att på så sätt få en djupare förståelse för vad du kommer att få se. Och när du har sett den första filmen och känner ett behov av att prata av dig lite om det du sett, hör av dig! Det skulle vara ett nöje att få disskutera det med dig!

/Hilde

2006 kom det ut en film med namnet ”A Scanner Darkly” (Dir. Richard Linklater) som jag ännu inte hunnit se. Fy mig!
Hans tidigare film i samma halvanimerade stil; Waking Life (2001) fick mig att ligga vaken en hel natt och önska att jag inte hade sett den ensam utan haft någon att diskutera med när sluttexterna började rulla. Waking life handlade om drömmar. Vad de är och om den verklighet vi anser oss leva i verkligen är verklig eller om drömmarna i sig kanske är den sanna verkligheten. Många frågor om livet och vad vi vill ha ut av det. Hans nya film handlar om droger och dubbelliv. Dessa filmer är kanske inget man går ner till den lokala filmuthyraren och plockar på sig men om du vill se något som är annorlunda, komplext och helt enkelt olikt allt annat du tidigare har sett så rekommenderar jag den verkligen.
Måste få citera en liten del av den;

Soap Opera Woman: Excuse me.
Wiley: Excuse me.
Soap Opera Woman: Hey. Could we do that again? I know we haven’t met, but I don’t want to be an ant. You know? I mean, it’s like we go through life with our antennas bouncing off one another, continously on ant autopilot, with nothing really human required of us. Stop. Go. Walk here. Drive there. All action basically for survival. All communication simply to keep this ant colony buzzing along in an efficient, polite manner. ”Here’s your change.” ”Paper or plastic?’ ”Credit or debit?” ”You want ketchup with that?” I don’t want a straw. I want real human moments. I want to see you. I want you to see me. I don’t want to give that up. I don’t want to be ant, you know?

Vem av oss vill egentligen vara en myra?

Det finns faktiskt något vackert i en bilcrash. Eller så är det jag som inte har alla skruvar på plats, hur som helst så tänkte jag idag ta filosofera lite runt en olycka som hände nu i kväll!
Vårsolen och de bara vägarna här i norr har fått mig att bli aningen avslappnad när jag kör och det betalade sig ikväll då jag fint la ner fören på min saab i diket, fortsatte 180 grader och hamnade med baken i samma dike för att sedan ohövligt spottas upp och snurra yttligare 180 grader och hamna med fören fint placerad, djupt nere i snön i mot en bergsvägg. När jag senare stod och väntade på hjälp passade jag på att se mig omkring och kom osökt att tänka på en film som vi fick analysera på en filmhistoria lektion för några år sedan. Crash (inte den från 2004) utan den mycket kontroversiella filmen från 1996 (Dir. David Cronenberg), med James Spader i huvudrollen. Kort och gott så handlar den om en kille som efter en otäck bilolycka lär känna en grupp människor som finner olyckorna och deras offer sexuellt upphetsande.
Nu var det inte den känslan jag fick när jag stod där och tittade på oredan jag skapat med min bil utan den symmetri som på något konstigt sätt faktiskt fanns i märkena jag skapat i diket och den snö som likt en solfjäder var utspridd över vägen.
Jag har inte tänkt på den filmen på många år, dels för att jag inte tyckte att den var speciellt bra, men mest för att det ämne den tog upp inte attraherar mig på något sätt. Men nu funderar jag än en gång på att se filmen. Kanske för att jag skulle vilja veta om det finns något i den som kan få mig att ändra åsikt om dess innebörd och kanske se vad regissören ville berätta med den, men mest för att jag skulle vilja hitta den symmetri som jag såg i min lilla oplanerade och faktiskt ganska patetiska olycka ikväll.

James Spader å andra sidan har en förmåga att få mig intresserad. Han hade huvudrollen i The Secretary (Dir. Steven Shainberg 2002) som också tog upp en tabu lagt ämne som S&M och tog det till Svenssons vardagsrum. Men det som vann över honom på min sida (och det här berättar jag mot bättre vetande för er alla filmkunniga) var hans roll som Daniel Jackson i filmen Stargate 1994 (Dir. Roland Emmerich). Förälskade mig totalt i hela filmidén och hans nysande karaktär är bara så charmig. Så när SG-1 Stargate kom ut som serie var min lycka gjord. Tyvärr medverkar inte James utan lämnade över rollen till Michael Shanks som under fem säsonger gjorde ett fantastiskt jobb. Men det är en helt annan historia som vi kan ta undan för undan. Jag har ett djupt och innerligt förhållande med denna serie och ni kommer garanterat att få höra mer om den.

Vad jag egentligen ville säga innan jag kom in på James Spader var att jag aldrig förr har varit med om en bilolycka, och ja jag hann med klyschan ”nukommerjagattdö” när jag såg bergväggen komma rusande. Men mest av allt ville jag säga att både jag och bilen klarade oss oskadda. Vilket ju är det viktiga!