Författare: Magnus Blomdahl

En synnerligen snabb och hastigt påkommen affärsresa leder till att jag får chansen att se Rob Zombies Halloween. Jag vet att jag tjatat om denna film ett bra tag nu, men faktum är att den är av stor relevans för alla cineaster, eller borde vara det i alla fall, och förtjänar all uppmärksamhet. Detta är en stor händelse!

Rob Zombie har mer eller mindre fått fria händer att tolka ursprungsidén och gör det på sitt eget sätt, utan att för den delen svika fansen av de tidigare delarna i franchisesagan. Zombie har gjort en film som levererar. Den överträffar klart alla delar efter Carpenters original, även om nu detta inte är speciellt svårt och lyckas med konststycket att fördjupa Michael Myers karaktär åt det mer personliga hållet samtidigt som hans ondska förblir konstant..

Som vanligt när det handlar om Rob Zombie så bjuds vi på en hel del estetiserat trash, det blir dumma bönder (med skägg och mustasch), nakna brudar, diskbänksrealism, runda ord och fumligt tonårssex. Ibland känns det krystat men för det mesta så håller det, till exempel i inledande scener när Michaels familj presenteras, familjelycka är bara förnamnet. Så med den här filmen ur vägen kan vi börja längta efter nästa Zombie prestation, förhoppningsvis en uppföljare till The Devil’s Rejects.

Tog mig också tid att spana in Captivity, ännu en film där dåliga pojkar leker med knivar, rep och dockor. Rätt trött Saw kopia som nog kommer att vara bortglömd inom kort, dock med snygga bilder, en schysst tjockis som en av psykopaterna och lagom längd: 1, 20.
I korthet, supermodell tillfångatas, hålls isolerad och utsätts för tortyr modell light och sen inte så mycket mer tyvärr. Någon slags skruvad Hollywoodsk moral existerar säkert uti premissen men den skiter man rätt grovt och mycket i.

Not till framtida tågresor: undvik att kolla på tortyrfilm bredvid gamla tanter som inte förstår att hålla käft utan ständigt stör med dumma frågor såsom: varför borrar han flickan i kinden? Varför stänger han in flickan i en glaslåda och fyller den med sand? För att hon inte ska kunna andas fattar du väl kärring!

Woody Allen visar sin senaste film Cassandra’s Dream i Venedig. Jag ser fram emot den, på samma sätt som man ser fram emot en god frukost eller ett nytt Simpsonsavsnitt. Man vet vad man får helt enkelt, varken mer eller mindre. Allen spottar ju som bekant ur sig en film om året vilket minskar sensationsgraden en aning. Sådant är rätt farligt och lite synd. Allen brukar göra bra ifrån sig, han arbetar alltid med intressanta och oväntade skådespelare men bara för att han håller den produktionshastighet han gör så hinner aldrig förväntingarna skruvas upp. Man blir bortskämd helt enkelt. Först om 30 år när mekaniken stannat till kommer man att kunna blicka tillbaka och verkligen ge honom det erkännande han gjort sig förtjänt av. I Cassandra’s Dream medverkar Colin Farrell och Ewan McGregor, två skådisar som inte har gjort något större intryck på mig. Farrell gjorde Tigerland och McGregor Trainspotting men sedan så var det inte så mycket mer. Kanske kan gamle Woody sporra dem till att prestera över det mediokra. Kan förresten rekommendera dokumentären Wild Man Blues å det grövsta! Filmen följer Woody på turné med hans jazzband. Många roliga scener och det är alltid lika kul att se sina idoler hantera det dagliga livet. Paranoia och hypokondri i stora härliga doser utlovas.

Jag bevittnade idag en gammal tant plocka upp en pinne som blockerade hennes framfart. Pinnen var ca 10 cm lång. Hon bröt den i tre delar och slängde delarna i en buske längs med vägen. Aldrig skulle denna pinne få störa henne igen.

Varför gör gamla människor sådana här saker? Är det döden som får dem att göra saker som, för dem, verkar vettiga? Paniken av att känna åren som gått och som aldrig kommer igen, ångesten av att känna framtiden springa ifrån dem.

Jag vet inte vad Facebook är för något men jag är med i alla fall, sök upp mig och bredbanda över en hårlock eller något. Dock inga virus hörru! Jag varnar dig!

Synd att man inte hann läsa Ranelids fakeblogg (om någon har sparat den får ni gärna länka). Jag älskar allt som är på låtsas, hoppas den var otroligt alldaglig av sig: Skrev lite på min nya bok idag, åt en Wienersemla och drack en kopp kaffe. Såg ett barn från mitt fönster, tänkte på barndomen, åt ännu en semla.

Läste att kungen hade ett MySpace konto också … Mycket ska man läsa.

Tänker fortfarande på Ashley Judds roll i Bug. Vilken tragisk karaktär, vilken makalös film. Sätter jag upp en pjäs någon gång så blir det definivt denna, med Ashley i huvudrollen. Fan innebär detta att man måste omvärdera hennes tidigare prestationer? Nej, för guds skull.

William Friedkin skulle ha kunnat vara ännu en för mig bortglömd regissör, ni vet: han den där som gjorde The Exorcist och The French Connection men som sedan försvann ner i ett träsk av högst mediokra thrillers (minns The Hunted, Rules of Engagement). Lyckligtvis har hans senaste film Bug ändrat på detta. Jag minns att trailern inte imponerade på mig. Nu när jag sett filmen så förstår jag varför – den var missvisande, man försökte att sälja in en ljummen sommarskräckis när det i själva verket handlar om ngn slags pjäs med paranoida idéer i fokus. Ingen mainstreamrulle alltså.

Ashley Judd och Michael Shannon spelar två sorgsna själar utanför det ordinära livets ramar. Hon sysslar med porr, knark och har mist sitt barn. Han har arbetat som försökskanin för militären och fått insekter inpumpade i blodet. Eller? Till en början vet man inte hur det ligger till egentligen. Och man bryr sig inte heller då relationen mellan Judd och Shannon står i centrum. Diskbänksskräck för hela slanten. Interiören begränsas till ett trashigt hotellrum med kulisskänslor, vilket bara förstärker den solkiga känslan. Huvudkaraktärerna ser verkligen för sorgliga ut och jag har aldrig sett Ashley Judd spela så här bra. Lite sex blir det också mellan de båda. Come here boy, även det är härligt realistiskt, på ett sopgubbeaktigt sätt. Som om Harmony Korine regisserat. Lååånga slemtrådar mellan bröstvårtor och läppar blir det!

Bug är årets överraskning.