Författare: Magnus Blomdahl

Tim Burtons Sweeney Todd är på gång och det lovar gott, lite mer vuxet och med en cool poster som menar allvar. Hoppas på en teaser snarast.

Dexter S.1 släpps på import den 21 augusti. Om ni inte sett denna serie så bör ni satsa på ett köp. Vi andra, som redan är invigda, kan istället se fram emot S.2 som börjar sändas i USA 30e september. Bara sommaren tar slut alltså. Tills vidare kan ni spela Dexterspelet (här), eller inte … tråkigt som fan faktiskt.

Det ryktas om en uppföljare till The Descent, The De2cent. Vanligtvis brukar jag känna i alla fall en slags nyfikenhet inför uppföljare till filmer jag tycker mycket om, men i det här fallet känner jag bara avsmak. 1:an var fullkomlig på alla sätt och vis, den behöver inte kompletteras. Hoppas någon tar tag i det här omedelbart!

Pop Kollo är igång igen och den här gången handlar det om film, va bra! Indoktrinera de unga i tidig ålder, låt dem möta de mallade vuxna och späd ut deras vackra vågade oskuldsfullhet med dogmer och ”fakta” om hur man gör film på riktigt. Framtiden är er!

Låt mig börja med att avslöja mitt agg gentemot människor utan spänst i handslaget. Det, agget, roar mig och går, om möjligt, att jämföra med mitt hjärtas cirkulation vid tanke på djupsinnigt våld på film. Det är kraftfullt, mäktigt och syresätter mitt liv så långt det går. Om ni tänker er ett avsnitt av (valfri tv-serie) och sedan ersätter det med aktuellt eller sportnytt … där sitter du med din nöt-och-bär påse, kaffet, det gröna äpplet och en längtan som fräter hål på all din tankeverksamhet och så … blir .. det . inget JÄVLA åka av! Så tycker jag om slappa handslag. Jag stötte på ett häromdagen, uhhh, det sitter i fortfarande; känslan av att dela en mossig kvists närvaro. Jag trodde att handen skulle gå sönder, visste inte hur jag skulle skaka den, så kantig och så slapp. Vad är grejen egentligen? Tyvärr kan ni inte maila er alla era funderingar då någon idiot med dålig hållning (innefattar självklart även kasst handslag) hackat sönder min mailadress så att jag inte längre kan logga in på den. Känns inte kul med tanke på att 15 års mail ligger sparade där. Du som har gjort detta: från och med nu står du högst upp på min 10 sidor långa svarta lista. Förvänta dig alltså inga julklappar.

När Werner, ja det ligger i min fulla rätt, förlorar en av sina nära ger även mina tårkanaler nästan med sig. Jag känner att jag vill gråta, för Werners kamrat, för de som betytt någonting för mig. Sorgen är vårt bränsle.

Känslor, hör de hemma här i detta forum? Internet. Denna tekniska cyberstreber som snärjer med siffor och porr. Finns det någon plats för äkthet och kramar i all denna kyla?

Werner sörjer sin vän, jag sörjer min vän.

Om ni vill bli min vän så skall ni helst följa dessa råd:

1. Servera mig aldrig paj (bär, fruktpaj) utan vaniljsås. (Och då menar jag verkligen aldrig)
2. Tro inte att du är något bara för att du tycker om politik. Kom ihåg: det är töntigt att rösta.
3. Kommentera helst inte mina spikes. OBS, ingen kommentar är även det en kommentar.
4. Lär dig göra en kopp reko kaffe. Jag kommer inte att kunna dölja min avsmak om så ej är fallet.

John Cassavetes är cool. Det tycker jag även efter att ha sett Faces från 1968. Jag kommer ihåg den som hysterisk … och det är den fortfarande, men den är även naturligare än det mesta. Karaktärerna pratar egentligen aldrig med varandra, de pratar bredvid varandra. Med milda påhopp och överdriven entusiasm, kontra djup ångest, går de på som ångvältar. Det är först när festiviteterna rundats av, när spriten tagit slut (det dricks väldigt mycket i alla Cassavetes filmer) som essensen av det hela blottas och relationerna erbjuds plats. Likt Woody Allen jobbar Cassavetes mycket med hysteria och par- gruppkemi. Kameran flackar runt och fångar upp vad den kan men landar alltid på ett ansikte. Gena Rowlands är såklart med och är som vanligt helt fantastisk.

Nu ska jag iväg på konsert, NIN på Hovet, jag kommer att stå längst fram med häxhatt och hela köret så kom gärna fram och peta på mig om du vågar, hi hi.

Roliga filmscener brukar inte vara längre än till att de tar slut, men den ifrån Nick Cassavetes She’s so Lovely där Sean Penn just muckat från mentalsjukhuset friserar sig är bara så kul att man tänker på den varje gång man får syn på en sax, en blonderad präst eller en tönt. John tänkte egentligen göra filmen själv 1980 men saker drog ut på tiden och så råkade han ju dö också, så kan det gå.

John Waters mustasch är tunn som ett blyertsstreck och ger hans överläpp den respekt den förtjänar. Jag såg honom på tv igår och hans spinkiga jag skar sig igenom skärmen och in i mitt öga.

Stephen Dorff ser bara för lustig ut i 80-tals klassikern The Gate, han har liksom en näsa som går utanpå huvudet, tänjer sig runt öronen och sniffar honom i nacken. Fan för att ha en sådan näsa. Att han gick vidare i livet är en gåta. Men det blev ju riktigt bra där någon gång runt 95. Han gjorde S.F.W., Backbeat och I Shot Andy Warhol. Sedan vände det … Space Truckers … Alone in the Dark … När jag såg S.F.W. på Stockholms filmfestival då, för länge sedan, så var det bland det bästa jag sett. Allt vänder så snabbt. Rupert Everett gjorde Dellamorte Dellamore (Michele Soavi) 1996 och bara öppningen får en att vilja begå mord, efter att ha sett honom förnedra sig vidare det vill säga; ALLT han gjort efter Dellamorte Dellamore är värdelöst! Det stinker. Men jag tänker inte låta detta faktum besudla hans enda bra film, jag låter hans missar vara gjorda, jag ger honom detta på ett havreflarnsfat med cirkulerande choklad. Rupert, du var Gud när du köttade zombies på löpande band och jag kommer alltid minnas dig för detta, nu är du ingenting … kanske kan du få bjuda mig på en kaffe någon gång, om jag känner mig på bra humör och frossan inte satt in ännu ...