Författare: Magnus Blomdahl

Såg The Wrestler med förutfattade meningar, men blev lyckligtvis överbevisad. Klart att den var bra, skitbra! Men med en blonderad Rourke i huvudrollen så går det ju knappast att misslyckas. Så varför tvivlade jag? Tematiken såklart. Man har sett och hört det förrut; underdogen som kämpar på, blir kär i en lika sorglig flicka (som nästan alltid strippar, horar eller både och) och samtidigt tvingas kämpa sig igenom ett träsk av traggliga familjeförhållanden. Jag förväntade mig helt enkelt ngt lite mer sofistikerat, ouppenbart, av Darren Aronofsky (PI, Requiem For a Dream, The Fountain). Men oron var obefogad och jag borde ha förstått bättre. Ibland räcker det med så lite. Visst balanserar The Wrestler stundtals farligt nära löjets gräns. Som när Rourke, med ett snett botoxleende på läpparna, väljer brottningen före kärleken, trots att han just haft en hjärtattack, och Marisa Tomei (strippan) plågat utbrister: But you’ve just had a heartattack! (eller ngt liknande). I detta avseende skulle man kunna se The Wrestler som lite av en kusin till Rourkes film (som han även manusförfattade) Homeboy. Storyn är nästan densamma som i The Wrestler om man bortser från att den handlar om boxning istället för fribrottning och att huvudkaraktären lider av skallproblem istället för hjärtproblem. Annars är den full av sentimentala ögonblick, som det ovan beskrivna, känslotrådarna skall tänjas till max och som tittare ska man fanimej känna ngt! Lite som Dancer in the Dark fast med mer action. Men om det funkar, som det ju faktiskt gör i båda dessa filmer, så är jag helt för det. Men som sagt, gränsen är skör och tunn och kräver fingertoppskänsla med honung och vanilj.

Snart har Dennis Iliadis version av The Last House on the Left premiär. Strage kallar den för ”ännu en onödig nyinspelning av en skräckklassiker” frågan är bara om förhandskritiken är befogad, eller ens om det är tal om en nyinspelning. Likt Rob Zombies Halloween verkar det nämligen mer handla om en helt ny film på ungefär samma tema, namnet känns mest ditklämt för att bolaget ska gå med vinst. Jag tycker det ska bli intressant att se den, det verkar som om de lagt fokus på andra saker än i Wes Cravens film samt att de förhoppningsvis har tagit bort buskissnutarna … Trailern kan ni se minst 4 gånger här.

Om det nu finns någon som undrar vad som hänt den underliga konstallationen David och Leon Flamholc så bor sedan ett tag tillbaka i London där de fortsatt sin filmiska bana. Här kan ni se alla filmer de gjort … Man behöver inte, men man kan, om man vill och det vill man ju? Synd bara att de inte fått tag på SVT dokumentären som handlade om deras flykt ifrån Sverige efter det att Lithivm sågats sönder och samman. Där kan man bl a få avnjuta en stenad (nja) David på en nostalgisk englandsfärja samt en mängd bittra kommentarer om det svenska filmklimatet. Lite taskigt kan tyckas, det handlar ju ändå om mannen (männen, far och son) som gett oss Sveriges svar på Se7en.

Att Danny Boyle gör ännu en bra film är inte särskilt överraskande. Att Danny Boyle gör sin bästa film någonsin är däremot det. Slumdog Milionaire är årets första måste film (ja, jag vet att den kom redan 2008) och du kanske tror att du kan vara utan den … det kan du inte. Slumdog Milionaire är speciell på det sättet att den inte tänker efter före, den bara kör på och just det får en att tänka på alla dessa förstlingar: American Beauty, Clerks, Slacker. Men även Danny Boyles egna ungdomsverk, Shallow Grave och Trainspotting. Danny Boyle har liksom aldrig låtit sig förpassats eller formats av publikens press eller industrins krav på mallade filmer. Visst irrade han bort sig ett tag där efter Trainspotting med A Life Less Ordinary och The Beach men han åtgärdade det snabbt med 28 Days Later, Sunshine och nu Slumdog Milionary. Plötsligt är Danny Boyle en av världens bästa regissörer. Han bara måste vara det. Vem annars skulle kunna mixa socialrealism, Bollywoodestetik, humor och romantik (och sedan sälja in det till mig!) på ett sådant lysande sätt och vidare häfta fast ett sundtrack som rymmer så mycket känsla att bara ett litet, pyttelitet, barn hade kunnat göra det, egentligen. Det är så starkt av honom att behålla lusten till att experimentera, att inte falla till föga för billiga bombastiska publika knep. En annan typ av Boyle hade lätt kunnat luras till att göra Armageddon 2 te x. Men inte denna Boyle, han har karaktär, fanimej!

Två av landets största tidningar ger Kevin Smiths senaste Zack and Miri make a porno lågt betyg. Vilket är rätt ok (fast bara rätt), vad som stör mig är sättet det görs på. Jan Sööderkvist gnäller över att man inte får den porrfilm titeln utlovar (ja du …) medans Jane Magnusson i DN konstaterar följande idioti: Det är bara med tusen pistoler mot tinningen som folk gör porrfilm. Sådant är budskapet. Vidare: Tyvärr tror inte regissören Kevin Smith själv på sin idé. Han tycker att porr och sex och allt som händer nedanför bältet är så fult och smutsigt och eftersom det även är Smith som skrivit manus fylls filmen hela tiden på med nya, invecklade och mer och mer osannolika skäl till varför Zack och Miri gör sin film. Otroligt ­irriterande. Till Jan har jag egentligen inget att tillägga, det säger sig självt att han på något sätt blandat ihop 70-talets mörkervänliga porrbigrafer med dagens biokomplex. Till Jane däremot: Zack and Miris högsta önskan verkar vara att få spela in porrfilm, de lever för att hitta ursäkter så att de kan få uppfylla sin dröm. Det skulle inte förvåna mig om de avsiktligt inte betalar sina räkningar. Och vad gäller din teori om Smiths avsky gentemot nakna guppande kroppar så tror jag att det är mer en allmän aversion han spelar på. Likt Cameron Mitchell (Shortbus) gör han sitt bästa för att vränga bilden som folk har av porr ut-och-in. Sedan så är det ju inte heller en film om porr som Kevin Smith gjort utan en romantisk komedi. Scenen där Zack och Miri knullar på film för första gången är fan-fucking-tastic! Och filmen i sig är det bästa som Kevin Smith gjort sedan Chasing Amy.