Författare: Magnus Blomdahl

Att man känner en viss tvekan inför Revolutionary Road beror nog inte på Kate Winslet utan Leonardo DiCaprio. Visst han har gjort en del bra saker, Gilbert Grape, En främling i familjen och The Basketball Diaries för att nämna en del och ok, hans samarbete med Scorsese har varit rätt välsmakande från och till. Men (och det är ett men lika stort som …) det är ändå någonting som får en att tvivla. Tom Cruise lider av samma problem. De spelar olika karaktärer men ungefär på samma sätt. De går upp eller ner i vikt, byter kläder, ansar ansiktet, lägger till en dialekt eller två … och det räcker en lång väg, men (ett ännu större men) inte hela vägen. Vilken tur då att min tvekan visar sig vara helt obefogad! Efter det första svajande grälet (som följs av mååånga fler) i Revolutionary Road så rätar filmen upp sig Winslet och DiCaprio finner sina karaktärer, eller så finner vi som betraktare dem, och sedan är det bara att hänga med på en tur ner i det äktenskapliga träsket. Det är svart, mörkt och förbannat … underhållande. Faktiskt. Recensionen ligger uppe här, bara så att du vet.

Mycket har sagts om David Finchers senaste film: The Curious Case of Benjamin Button. Och det är väl som alltid med hyllade filmer, de skall även sågas. Det har liksom blivit så. Bra eller dåligt? Jag vet inte men fenomenet är intressant. Christopher Nolan råkade ut för det med sin The Dark Knight och Moodysson med Mammut. Individer som ser det som sin skyldighet att motarbeta positiv kritik. Och tro mig, jag är helt för ett ärligt ifrågasättande men när det bara för att skall uppviglas då kan det kännas aningens tröttsamt.

Gällandes Finchers film så tycker jag att den var förbannat snygg, kompetent och lååång. Jag vet i ärlighetens namn inte om jag tycker den var bra men vad jag vet är att den aldrig sved till, den mjäkade och viskade tills att man bara satt och längtade efter en katastrof, om ens en liten sådan.

Någonting jag tyckte slarvades bort var själva åldrandet, vilket är märkligt då detta var vad filmen delvis gick ut på. Varför går inte Benjamins mentala tillstånd hand i hand med hans fysiska? Varför föds han inte, mentalt sett, som senildement för att sedan dö som spädis. Är det inte det åldrandet/föryngrandet som känns mest intressant? Tål att tänkas på.

Jag är inte vidare blödig av mig, ej heller särdeles sentimental, dock tvingas jag då och då ut på hal is för att fostras inom konsten att vara ledsen. Jag blir berörd. Ibland gråter jag. Som den gången då min far stormade in i mitt rum för att snuva mig på geten jag sovit bredvid i flera års tid. Från att den varit en liten getabebis, från den dagen jag slutade med napp. Jag var sex år gammal och far min hade börjat ana oråd. Han drog geten i dess ena ben, så att den skriade högljutt och visade tänder. Hovarna klapprade och skräcken i dens ögon skrämde mig. Ut på gården med getabocken. Tystnad. Skrik. Skratt … En kaskad av blod på mitt sovrumsfönster, från min kära getabock … Timmar efter att Sam Mendes nya film Revolutionary Road tagit slut, jag har gömt mig på salongsgolvet, tänker jag tillbaka på detta ögonblick och jag muttrar in i en tom popcornkartong: Fy fan vad det är synd om människan.