Kategori: Berlinale 2007

(Steve Buscemi på presskonferens i Berlin. Foto: Esbjörn Guwallius © 2007 Film.nu)

I stort sett alla visningar jag har varit på under denna filmfestival har varit fullsatta. Det har ingen betydelse om det är tidig förmiddag eller sent på kvällen, salongerna fylls till sista plats (till och med på första raden, där det inte är alltför roligt att sitta). En del visningar är värre än andra. Steve Buscemis film Interview (han både regisserar och spelar en av huvudrollerna) var nog värst hittills. I tisdags kväll försökte jag komma in på en av visningarna (premiären). Att komma en kvart innan filmen skulle börja visade sig vara en dålig idé. Klungor av journalister och vanliga besökare – med biljett – stod utanför salongen och tjatade på att få bli insläppta. Men det var ingen idé, det var fullsatt. Man prioriterade att släppa in uppköpare (visst, man kan förstå varför). Blev dock lovad av filmbolaget att bli insläppt på visningen dan därpå (läs: i går kväll).

Hur gick det då? Samma sak upprepade sig utanför salongen – kaos och trängsel. Filmbolagsrepresentaten ropade ”buyers and press please come forward”. Lättare sagt än gjort. Men med lite möda lyckades jag dock ta mig fram genom klungan, samtigt som jag lyckades spilla en hel del varmt kaffe på mig, till biodörren.

Så här i efterhand kan jag säga att det var värt det. Interview är en intressant film, rolig och tankeväckande. En ärrad krigsreporter (Buscemi) får i uppdrag att intervjua en ung filmstjärna (Sienna Miller). Något som varken han eller filmstjärnan är särskilt förtjusta över. Filmen är en amerikansk remake på Theo van Goghs film med samma titel. Vi återkommer med en längre artikel om filmen framöver.

(When A Man Falls in the Forest. Timothy Hutton och Sharon Stone. Foto: Berlinale)

Sharon Stone har på senare år haft svårt att finna passande roller – en linje som nog kulminerade i Basic Instinct 2, storfavorit på årets kalkongala Golden Raspberry Awards. Därför var det kul att på Berlinalens femte dag, i tävlingsfilmen When A Man Falls in the Forest, se henne i en roll som en frustrerad kvinna på väg att glida ut ur sin egen stjärnglans. Filmen i övrigt, regisserad av 25-åriga independent-underbarnet Ryan Eslinger (som fröken Stone på presskonferensen jämförde med självaste Martin Scorsese – ett resonemang mest föranlett av otaliga idiotiska frågor om hennes glansroller i filmer som Basic Instinct och Casino), är en skruvad och tämligen långsamt berättad existentiell historia om människor som på olika sätt befinner sig på glid, stilistiskt sett påminnande om en del Roy Andersson-reklamfilmer men samtidigt alltför distanserad för att publiken ska kunna ta den till sina hjärtan.

Den franska Les Témoins av Andre Techine var näst ut under dagens tävlingssektion, en i mitt tycke alltför dialogburen urtyp till festivalfilm (och säkerligen blivande kritikerfavorit) som dock tar upp en viktig, alltför sällan behandlad tråd i vår närhistoria, nämligen framväxten av AIDS-viruset, i detta fall i det franska samhället. Filmen bygger på ett enkelt ramverk – som dock kompliceras av att en av karaktärerna håller på att skriva en roman om allt som händer – men storheten ligger framförallt i att regissören på ett intimt plan lyckas förbinda virusets tidiga historia med trovärdiga rollporträtt, gestaltade av några av Frankrikes främsta skådespelare – något som gör Les Témoins till dagens bästa tävlingsfilm.

Senare under kvällen infann sig emellertid dagens höjdpunkt då Dame Judi Dench och Cate Blanchett klev in på festivalpalatsets allt mer regnblöta röda matta, båda Oscarsnominerade för Notes on a Scandal som visades på festivalen utom tävlan – ett tungt men också välgjort och underhållande psykologiskt relationsdrama, i regi av veteranen Richard Eyre (den hittills ende regissör som inte infunnit sig i Berlin), som kretsar kring en problematisk vänskap mellan två lärare i London. Symptomatiskt nog har de två kanske bästa filmerna på festivalen – denna och Clintans Letters from Iwo Jima – deltagit utom tävlan. Båda har också Sverige-premiär snart och kommer garanterat låta tala om sig, varför jag hoppar till den sista film jag såg i måndags – en av de hittills mest uppskattade filmerna i Panorama-sektionen:

Luo Ye Gui Gen eller Getting Home av kinesen Zhang Yang ger en ny vinkel på begreppet road-movie när en man bestämmer sig för att transportera sin döde arbetskamrat tvärsöver Kina så att dennes familj ska kunna ställa till med en traditionell begravning. På vägen får vi se en underhållande skildring av olika mentaliteter och delar av vår tids Kina som gör att man blundar för den Åsa-Nisse-humor som aldrig känns långt borta!

Först ut i tävlingen på festivalens fjärde dag var italienska In Memoria Di Mei (In Memory of Myself) av Saverio Costanzo, en tyst liten film från Italien om en man som bestämmer sig för att bli präst och tar de första stegen mot prästerskapet i en klosterliknande miljö där allt försiggår i stillhet – utom när de stora livsfrågorna kommer på tal. Dessvärre är det också stillheten och tystnaden som stryper denna film som temamässigt lovade så mycket mer. Det bör dock nämnas att miljöerna är spännande att se för alla som någonsin besökt eller vill besöka den lilla venetianska ö som hyser La Basilica di San Giorgio (även en mäktig exteriör som visas upp först i filmens lämnande slutbild).

Näst på tur stod Bille Augusts tävlingsbidrag Goodbye Bafana, som handlar om den fångvaktare som hade hand om Nelson Mandela på den ena anstalten efter den andra under dennes legendariska fängelsetid. Joseph Fiennes spelar huvudrollen, Diane Kruger hans fru och Dennis Haysbert från 24 imponerar i rollen som Nelson Mandela. Det är intressant att följa den sydafrikanska frihetskampen genom ögonen på apartheid-regimen och i synnerhet en person som följde Mandela från andra sidan under så lång tid, men trots en på papperet fin rollista och åtskilliga dollarmiljoner, och även om man blir lite mer vetgirig om vad som egentligen hände i Sydafrika från 1960-talet och framåt, lyckas August inte etablera någon tydlig identifikationspunkt i filmen – något som gör att man i slutändan inte bryr sig särskilt mycket om vad som händer under de 140 minuterna i biomörkret. Behöver jag tillägga att det nu börjar bli riktigt länge sedan August gjorde en minnesvärd film?

Festivalens absoluta höjdpunkt (hittills, bör det väl tilläggas…) var Clint Eastwoods närvaro och visningen av hans hyllade film Letters from Iwo Jima, som förvisso deltog utom tävlan men ändå visades inför flera fullsatta salonger efter varandra. Det är en film som egentligen inte kan sammanfattas i några få ord men det känns inte som att jag sticker ut hakan om jag utropar den till årets bästa film, i konkurrens med Scorseses The Departed som förvisso utspelas i en helt annan genre. I krigsfilmens genre vill jag tveklöst räkna Letters from Iwo Jima till de absolut främsta, närmast i klass med Coppolas Apocalypse Now och Kubricks Full Metal Jacket. Med tanke på att filmen är inspelad med japanska skådespelare och ska spegla den japanska sidan av kriget, tror jag inte ens att en mästare som Kurosawa hade kunnat förvalta detta stoff bättre än Clint Eastwood, som på ålderns höst verkligen utkristalliserat sig som en av den amerikanska drömfabrikens mest begåvade berättare. Det här är en film som ingen får missa när den får Sverigepremiär nästa vecka!

Avslutningsvis i söndags hann jag med en uppmärksammad och publikfriande film i Panorama-sektionen, amerikanska Teeth, om en tjej som upptäcker att hon har en närmast mytologisk förmåga när hon blir överfallen av en våldtäktsman – och ja, den har att göra med tänder. Mer än så får jag tyvärr inte avslöja för att inte förstöra filmen helt men Teeth är absolut en film att rekommendera och ett något skruvat men kanske ändå idealt slut på ännu en strålande festivaldag här i Berlin!

Det är inte varje dag man ser en Hollywoodstjärna gå på bio som vanligt folk. Men i Berlin händer det. På en av festivalens större biografer strosade ingen mindre än Natalie Portman omkring för sig själv på förmiddagen. Enligt mina källor är hon här tillsammans med Gael García Bernal, som sitter i den internationella juryn. De syntes lämna en föreläsning hand i hand i går. Han syntes dock inte till idag på Cinemaxx-biografen.

Egentligen gillar vi inte skvaller på Film.nu, men jag kände mig tvungen att dela med mig av denna iakttagelse ;-)

Vad kan man möjligen skriva om en dag i Berlin som gått i Robert De Niros stjärntecken?

Min tredje dag i Berlin började tidigt på morgonkvisten med en pressvisning av Tu Ya De Hun Shi, en kinesisk tävlingsfilm (den engelska titeln lyder Tuya’s Marriage) om en kvinna i Mongoliet som har två barn och en handikappad make. Nar hon såsmåningom bestämmer sig för att söka ny make, ställer hon krav på att den tidigare maken också ska få husrum hos brudparet. En del skulle nog kunna hävda att det här var en ganska typisk festivalfilm som mycket väl skulle kunna få svensk biodistribution genom exempelvis Folkets Bio men även oavsett filmens marknadsstatus utgör den ett spännande porträtt och en gripande berättelse om en mycket avlägsen del av vår värld.

Dock råder det ingen tvekan om att resten av dagen tillhörde Robert De Niro. Först pressvisning av skådespelarikonens andra regiuppdrag The Good Shepherd – en inte helt oäven produktion som visserligen är överlång (närmare tre timmar) men lyfter under andra halvan, då intrigen tätnar och bland andra Angelina Jolie och träbocken Matt Damon visar oanade kvaliteter – och därefter en minst sagt överbefolkad presskonferens med både regissör och huvudrollsinnehavare (Damon) närvarande – missa inte vår bildspecial därifrån!

Dagen avslutades sedan med ännu en tävlingsfilm, i mitt tycke dagens och kanske även festivalens bästa hittills – den tysk-österrikiska, kolossalt välspelade Die Fälscher, där regissören Stefan Ruzowitzky lyfter fram en sida av Förintelsen som åtminstone jag aldrig hört talas om tidigare: hur det i koncentrationslägret Sachsenhausen, en bit utanför Berlin, under andra världskrigets slutskede pågick en nazibeordrad pengarförfalskningsverksamhet som i konkreta termer lyckades fyrdubbla antalet engelska pund i världen och därmed ställde till det för de brittiska statsfinanserna. Hoppas bara att filmen får tillräckligt med framgång här nere så att man också kan börja tro på svensk distribution.

Imorgon ska De Niro samtala med Volker Schlöndorff på en mycket exklusiv tillställning på American Academy, men dit jag har inte fått plats, så jag kommer istället rikta all fokus på nästa stjärna att besöka Berlin – Mr. Clint Eastwood.