”Jag är inte Céline Dion”

John Waters. Foto: Berlinale
(John Waters. Foto: Berlinale)

Sitter på EFM (European film market) och försöker planera resten av dagens visningar. Började tisdagen med att se fortsättningen på Hal Hartleys Henry Fool – Fay Grim. Riktigt rolig, samtidigt som den är ett spännande agentdrama, där ingen är att lita på. Ibland blir det nästan lite agentparodi över filmen, fast på ett finurligt Hal Hartley-vis. Min enda invändning mot filmen är (som vanligt) att den är lite för lång. Jag får börja göra som filmköparna här på market; sitta och blackberra under filmen, och sedan springa ut 45 minuter efter att visningen börjat för att släntra in på någon annan i 45 minuter till.

Igår hade jag planerat att se fler filmer än jag hann med. Slutresultat blev Dasepo Sonyeo, en sanslös koreansk komedi om några ungdomar som upptäcker (eller kanske snarare redan har upptäckt) sin sexualitet. Detta blandat med lärare som gärna vill bli piskade av sina elever, en rektor som försöker göra alla studenter till oskulder igen och en affärsman som vill klä sig som en liten skolflicka låter kanske riktigt kinky, men så farligt är det faktiskt inte. Till en början är det riktigt kul att de Dasepo Sonyeo, men sedan flummar historien ut och de två timmarna på Kino International blir faktiskt lite plågsamma. Dags att ta fram klippsaxen…

Min andra film var This Filthy World, en ståuppföreställning med regissören John Waters rätt upp och ned. Han är sanslöst galen och publiken, både den på bion såväl som den på ståuppshowen, tjuter av skratt varvat med generösa applåder. Som en bonus är John Waters själv på plats i salongen och svarar på frågor efter föreställningen. Som svar på applåderna utbrister han – ”ni är alldeles för snälla, man kunde tro att det är Céline Dion som är här”.

Igår kväll var det dags för den svenska festkvällen här i Berlin. Inte någon Cannes-cocktail precis, utan äkta tysk ölstugekänsla, med allt var det innebär. Det verkar gå bra för de svenska filmer som visas i Berlin, intresset är stort både för När mörkret faller och Förortsungar, enligt filmbolagsrepresentanterna jag träffade där. Så många svenska kändisar var det inte på festen, men Michael Nyqvist hängde i baren i alla fall.

Fågel, fisk och mittemellan

 The Year My Parents Went On Vacation. Foto: Berlinale
(The Year My Parents Went On Vacation. Foto: Berlinale)

Min första heldag i festivalcentret på Potsdamer Platz inleddes på morgonkvisten med en film som tycktes komma ur ingenstans och kanske just därför gjorde så stort intryck på mig – brasilianska O Ano em que Meus Pais Saíram de Férias (The Year My Parents Went on Vacation) i regi av unge Cao Hamburger, som tidigare legat bakom bland andra TV-serien Människornas stad, lyckas genom ett barn och ett visuellt effektivt om än minimalistiskt bildspråk berätta historien om dolda politiska oroligheter i ett fotbollshysteriskt land år 1970, om människor med tvivelaktiga åsikter som ”försvinner” samtidigt som den magiske Pelé leder Brasilien till landets tredje VM-guld.

I fokus för allt står en pojke vars föräldrar åker iväg på semester och som därför lämnas hos sin farfar i ett judiskt kvarter i Sao Paolo. Problemet är bara att föräldrarna inte verkar komma tillbaka från sin semester och pojkens farfar har dött redan innan pojken hann fram. Den utlovade sommaren hos farfar blir istället till ett möte mellan olika människor, kulturer och världar toppad av rollprestationer och känslor som inte tordes lämna någon oberörd. Här har vi redan en favorit till årets Guldbjörn – hoppas verkligen att filmen når Sverige någon gång senare i år!

Dessvärre kan jag inte vara fullt lika lyrisk över Steven Soderberghs senaste film som också den tävlar här i Berlin och som blev min nästa film på dagordningen. The Good German är inspelad som en riktig 1940-talsfilm (vad gäller kameror, studio, skådespeleri, musik) och gör sitt yttersta för att verkligen hamna i sällskap med klassiker som Casablanca och The Third Man. Dessvärre känns slutresultatet tämligen platt vid jämförelse – den enda som håller flaggan uppe är den ständigt imponerande Cate Blanchett i rollen som tysk femme fatale i ett lamslaget film noir-Berlin efter kriget.

Dagens konstigaste dos var dock Park Chan-Wooks Saibogujiman kwenchana (I’m a Cyborg, But That’s OK), som verkligen skiljer sig från hans berömda hämndtrilogi – även om bildspråket är fortsatt originellt och visuellt slagkraftigt. Någon slags tydlig historia känns svår att urskilja – men någon slags huvudroll innehas av en tjej på sinnessjukhus som tror att hon är robot. Så mycket märkligare kan det nog inte bli…

Dagen i korthet: The Good German mindre bra, I’m a Cyborg, But That’s OK bra men konstig, The Year My Parents Went on Vacation mycket bra.

Vi hörs!

Fransk sånglärka invigde Berlinalen

La vie en rose. Foto: Berlinale

Öppningsfilmen på årets filmfestival i Berlin var en biopic om den franska sånglärkan Edith Piaf. Redan titeln La Vie en Rose ger en antydan om att filmen är i en raden av musikerbiografier (på senare år t ex Ray och Walk the Line) som byggs upp kring ett ”greatest hits”-tänkande, och visst – under filmens 140 minuter betar regissören Olivier Dahan av den ena kända melodin efter den andra – allra sist givetvis den Piaf-karakteristiska Je Ne Regret Rien. I mellantiden levereras alltifrån tragisk barndom till drogproblem och i längden olyckliga kärlekshistorier – intet nytt under solen – men ändå är det frågan om en sevärd, minutiöst välgjord och för en gångs skull europeiskt producerad (!) musikerbiografi där jag kan jag inte undgå att lyfta fram Marion Cotillard. Hon gör sitt livs roll som Edith Piaf och kan mycket väl ta hem ett pris som bästa skådespelerska när festivalen summeras nästa lördag och den stjärnspäckade juryn delar ut alla tunga priser. Svensk biopremiär har redan fastställts till slutet av mars.

La Vie en Rose är den första i årets tävlingssektion Wettbewerb här i Berlin och eftersom tävlingen i år ser ut att bli den hittills bästa under 2000-talet, har jag huvudsakligen tänkt ägna mig åt tävlingsfilmerna på årets festival.

Icke desto mindre klämde jag mig ikväll också in på indie-veteranen Bruce McDonalds The Tracey Fragments, öppningsfilm för festivalens sidosektion Panorama och en skapelse som sticker ut mer för sitt formspråk än för sin förvisso skruvade berättelse. Filmen kretsar kring femtonåriga Tracey Berkowitz och försöker genom ett fragmentariserat och subjektivt ”split screen”-bildspråk (med anor i klassiska 1960-talsrullar som The Boston Strangler och The Thomas Crown Affair) skildra hur det känns att bli vuxen. Tror jag. Den stolte regissören hade i alla fall tagit med sig hela tio personer till Berlin – både skådisar och filmarbetare – och insisterade på att presentera alla dessa som medlemmar i Beatles. I alla fall inledningsvis. Efter Ringo tog det dessvärre stopp. Och vad gör man då om man redan pekat ut sig själv till John Lennon och sin kvinnliga regissör till Yoko Ono?

Imorgon ska jag försöka ta mig an åtminstone alla de tre tävlingsfilmerna – fortsättning följer…

Clintan försiktig om Oscarsförväntningar

Clint Eastwood i Berlin. Foto: Esbjörn Guwaillus @ 2007 Film.nu
(Clint Eastwood i Berlin. Foto: Esbjörn Guwaillus @ 2007 Film.nu)

Clint Eastwood är i Berlin för att prata om sin film Letters From Iwo Jima. På den minst sagt välbesökta presskonferensen fick han bland annat frågan om hans förväntningar inför Oscargalan senare i februari. Vad han svarar på den frågan, och om varför han gjort två filmer på samma tema (Flags of our fathers), kan du höra i vår mobilfilm nedan. Återigen; kass bild, något bättre ljud. Vi återkommer med en längre text.


(Om det står ”This video is no longer available” betyder det att YouTube inte hunnit lägga in den ännu. Försök om en liten stund igen).

Så många filmer, så lite tid

Die Fälscher. Foto: Berlinale
(Die Fälscher. Foto: Berlinale)

Jag börjar inse hur späckat mitt schema för Berlinalen är. När jag tittar på Mein tagesplanerBerlinale.de ser det till exempel ut som jag ska se fem (5!) filmer samtidigt ikväll. Det blir något problematiskt, även om de flesta av dem visas på samma filmpalats.

Jag kanske väljer att se tyska filmen Die Fälscher vid 21-snåret. Den sabbar då hela mitt kvällsprogram eftersom den inte är slut förrän 22.40. Å andra sidan är det sista chansen att se filmen på festivalen.

Mina andra alternativ då? Cuban Memories: A Day With Fidel (baserad på en 16-timmarsintervju med den kubanske ledaren) börjar 22.30. Samtidigt i en annan salong; Fucking Different New York där tolv queer-filmmakare skildrar hur de uppfattar de motsatta könet. Projektet har sitt ursprung i en liknande film (Fucking Different) som spelats in i Berlin.

22.30 är en populär starttid för filmer här i Berlin. Då börjar också Teeth, en amerikansk film om en ung tjej som upptäcker attt hon har en viss övernaturlig förmåga, när hon blir överfallen av en våldtäktsman. Samma tid (vad annars) börjar brittiska Surveillance, som är ännu en film om övervakningssamhället.

Nu är det snart dags att bege sig till presskonferensen med Clint Eastwood om hans nya film Letters From Iwo Jima. Själv har jag inte hunnit se filmen, så den som vill försöka ställa en fråga till honom kan skicka den per sms till +49 151 533 120 31. Konferensen drar i gång 18.30.