Kategori: Undersökande journalistik

När Craig Brewer följer upp sin fenomenala Hustle & Flow med kvalitativa Black Snake Moan backar den svenska kritikerkåren in i en vägg av värderingar och löjliga krav. För det blir tydligen så, då en film utan en politiskt rättrådig agenda skall till att recenseras. Historien i sig verkar glömmas bort och småsaker sätts i fokus, vilket gör en så förbannad då Black Snake Moan är bland det bästa jag sett på länge. Det är en film som andas, som lever, som är så udda som en andakt i sig.

Emma Gray Munthe skriver i Aftonbladet: något av det absolut vidrigaste jag sett på bio och fortsätter med att beskriva denna film som en kristen bluesbuskis … Fan Emma, vi kan inte vara av samma släkte! DN’s Mårten Blomkvist ger Black Snake Moan en 1:a och uttrycker sitt missnöje i en ytterst vag och vek recension här.

Kritiken grundar sig självklart på något slags moralistiskt dilemma som dessa recensenter ställts inför och som de inte har kunnat hantera på ett vuxet, cineastiskt, sätt. De luftar öppet problemen de har med filmens premiss, eller premissen som de tolkar den, vilken gisningsvis innefattar: Samuel L Jackson botar Christina Ricci från hennes nymfomani genom att kedja fast henne … Vad skönt att denna självklara och ytliga sammanfattning av filmen inte stämmer mer än till 20 sekunder in på trailern och att filmens helhet innefattar så mycket mer; oändligt mycket mer! Dock måste man vilja se bakom all den medvetna provokation som filmen spelar på och öppna upp sig, för Craig Brewer vet vad han vill ha sagt och det är inte ngn kommentar om att osund kåthet med tvång skall botas med hjälp av Gud, Jesus och stor fet kedja … så mycket kan man ju säga i alla fall. Vidare kan man tillägga att det är så förbannat tråkigt att recensentens personliga tillkortakommanden vad gäller tex. sexuell självinsikt (som i det här fallet) ska få lov att påverka objektiviteten och därmed förstöra en bra film. Vad det alltså handlar om i fallet Black Snake Moan, men även när det kommer till filmer som The Brown Bunny och Irréversible, är en enad kritikerkårs medvetna ovilja till att förstå. En ovilja som ibland bryts till det motsatta, speciellt i fall där det handlar om kvasifeministiska regissörer som Quentin Tarantino vars film Death Proof hyllades av Emma Gray Munthe … Men de kan alla dra åt helvete (tillsammans med Niklas Darke och hans inavlade Pit Bull)!!! Se Black Snake Moan och njut av det bluesigaste jag sett på film sedan Blues Brothers.

De senaste dagarna har jag mest sett på diverse barnprogram: Fiffi, Postis-Per, Mumintrollen, Blågubbarna, Charlie och Lola, Nallen i blå huset, Pororo med mera. Jag tycker nog bäst om Nallen i blå huset där Nallen spelar ngn slags pappa som tar hand om en hel bunt med hoppande, skrikande och glada råttor (de är verkligen helt störda). Men inte nog med det, han undervisar dem också på ett mycket tålmodigt och pedagogiskt sätt (eller på ett ruggigt Charles Manson aktigt sätt). I slutet av varje avsnitt så pratar nallen med månen (och det är nu man inser följande: om alla avsnitt kommer att sluta med att nallen talar med månen så kommer alla avsnitt vara jävligt bra). Sedan är det dags för sluttexterna, som med råge överträffar förtexterna. Här skriks det vill jag lova. Råttorna dyker upp i varje bildhörn, nallen sjunger med brunstig, mörk, stämma och allt är faktiskt rätt fascinerande. Nallen dansar som en påse med gelé och råttorna hattar på utan någon fjädring alls i kroppen, som stenar. Det är en respektlös serie, en serie som ni inte ska missa! Så ställ klockan på 06.00, hoppa ut till soffan, slå på tv:n och njut!

Det märkligaste som hänt under denna GBG vistelse var nog masken vi fann och som vi sedan lade i en skottkärra fylld med vatten. Var det verkligen en mask? Låt mig beskriva den: ca 20 cm lång, 0,5 mm tjock, gul med svaga bruna fläckar runt magtrakten, huvudet en aning större än kroppen, två knappt synliga ögon. Tilläggas kan att den tyckte om att slingra ihop sig till en boll, eller en kringla kanske man ska säga. Jag vågade inte hålla i masken.
En gång tidigare hade jag stött på någonting liknande. Det var i de djupaste delarna av Australiens regnskog och bilen hade gjort en paus för att vi skulle få lufta oss. jag hann inte göra mer än utbrista: titta en Wallabee, innan det stack till i min ena vad, en otäck snabb smärta. När jag tittade ner såg jag ngt slags kryp och det trängde in i mitt kött. Svansen stack ut och jag nöp tag i den med mina fingrar som var svettiga och krypet slemmigt. Trots detta så lyckades jag dra ut vad det nu var. Hålet i min vad slöt sig och mellan mina fingrar sprattlade en beige mask …

Vad var det? Förslag mailas eller SMS:as

När vi var och fikade idag så hjälpte jag tre gamla tanter med deras brickor. De kunde inte bära själva då trappan var för brant och deras ryggar späda. Jag ville först inte ingripa då jag var mitt uppe i ett rejält tårtbett (hallon) och min paus inte skulle vara så mycket längre. Men ändå, instinkten sade mig att det var det ända rätta. Så jag erbjöd dem min muskelkraft, lade till en skopa charm och log; allt detta med solglasögonen fortfarande på. Jag avslutade det hela med: hoppas ni får en trevlig fika nu.
Att hjälpa folk, speciellt gamla människor, är oftast väldigt uppskattat, även denna gång. Jag lyckades nämligen överhöra deras konversation (eller bitar av den): vilken trevlig man … han hjälpte oss med brickorna … ner för alla trappor … och så sa han: ha nu en trevlig fika.
Tack och lov att man har ett livligt pumpande hjärta och att det sitter på rätt ställe, så att man kan njuta fullt ut av stunder som den idag.

Såg om Hard Candy idag igen. Bra film med tveksamma motiv (de enda motiven för en riktigt bra film). Dessutom spännande, provocerande och tänkvärd. Brittisk antar jag (hoppas inte att jag har fel här …). Lite för snygg för sitt eget bästa, hade nog vunnit på att, bildmässigt sett, bantas ner lite.

Veckans idioti: Sam Raimi antyder att en Evil Dead 4 är på g … låt oss hoppas att det bara är ett illvilligt rykte framställd av ngn utan vare sig ryggrad eller hjärta. Det skulle aldrig fungera. Spider-Man filmerna har förstört honom, delvis på ett trevligt sätt men filosofin han idag bär med sig hade aldrig gått att integrera med den äldre skolan av splatter som han så kompetent redovisade för då. Och trädvåldtäkter är förresten ett stort NEJ idag!

Avnjöt Wes Andersons The Life Aquatic with Steve Zissou i morse och blev positivt överraskad. Mest för att det inte var den film jag förväntat mig. Den var vemodig och vacker, inte alls rolig och genomironisk som jag hade trott. Vissa scener fick mig att vänta med att svälja kaffet tills att det blivit kallt och jag märkte det knappt! Vissa, andra, scener fick mig bara att må väldigt, väldigt bra. Samma känsla jag fick av Science of Sleep, ungefär.

Midsommar rullar annars på med ett stort hål i fickan och lagom bra väder. Jag har kommit på mig själv med att tänka tankar om att aldrig mer bada utomhus, jag gillar det helt enkelt inte. Problemet ligger i den chock vattnet ger mig när det klämmer åt om min kropp. Det kvittar om vattnet är mer än ljummet, kylan är ändock närvarande och det är inte roligt längre. År har passerat sedan jag kände mig tvungen att imponera, på någon.