Skräckmästarna

Masters of Horror s. 2 håller på att ta slut och en sansad tår rullar längs med min kind. För det känns lite tråkigt … Nytt för den här omgången var de ständiga moralismerna. Joe Dante slår ett, hårt, underhållande och mycket tänkvärt slag för politisk skräck i sin The Screwfly Solution. Ett virus som förbinder manlig kåthet med misogynism sprider sig över USA och landets kvinnfolk dör som flugor. Storyn liknar den i Children of Men och slutsatserna man kan dra är även de likartade: allt kommer att gå åt helvete! Här ombesörjs frågor som har med mäns våld mot kvinnor att göra, machoidealets dåliga inflytande och miljön (ständigt denna miljö). I Pro-Life väcker John Carpenter liv i abortfrågan genom att låta en tonårsflicka insemineras av demonsperma, Ron Pearlman spelar flickans abortmotståndare till far. Dario Argento bearbetar, på sitt sätt, pälsindustrin genom att ge tvättbjörnarna en chans att hämnas och hämnden blir extremt blodig (vi snackar ju ändå Argento). Meatloaf, rävsaxar som ehh misbrukas och ett fenomenalt soundtrack signerat Claudio Simonetti. Allt detta i Pelts. Känns skönt att skräckfilmen återigen vågar provocera på andra plan än enbart det grafiska, jag tror att det behövs för denna genres överlevnads skull.

Har noterat att det ska till att hållas ngn slags musikfestival på TV:n ikväll. Hoppas det går bra, jag hejar på alla!

Dick

Jag funderar på att följa Dick Erixons exempel och ta betalt för mitt bloggande. Pengarna hade jag sparat i en buffert för framtida sidospår. De som bidragit med mycket skulle kunna få ngn slags bonus i form utav tex extra hemliga nyheter, eller små Marzipanlimpor.
Om man räknar med cirkus 500 kr om dagen, skattefritt, så förstår ni kanske poängen. Summan jag anses vara värd hade kunnat sättas in på mitt konto, mailas via PayPal eller helt enkelt överlämnas till mig personligen. Det sistnämnda hade kunnat leda till korta angenäma samtal mellan mig och … ngn annan.

Givetvis är allt i detta inlägg på skoj, allt där uppe iaf, och Dick Erixon är en tönt. En tönt som tjänade 90 000 på 5 dagar … suck.

SVT bjuder ikväll landets alla ungdomar på ungdomsfilmen Fröken Sverige, synd bara att de inte kommer att orka se den då den börjar 22.00. Bra jobbat!

R.I.P

Linda Skugges blogg har gått i graven, den dog uti en skopa skit. Dess själ vandrar just nu runt i bredbandslandet. Kanske är den lycklig, kanske är den elak och besviken. Hur det än är så måste den ju känna ngn slags revanschlust. Ett sug efter hämnd. Jag kan förstå den, då även jag när ett liknande begär.
Fortfarande kan jag drömma om honom, min nemesis in i döden: Niklas Darke. Delvis lever jag för att en gång få konfrontera honom med mitt hat. Niklas, om du nu läser denna blogg (troligtvis är den för intelligent för dig), jag kommer ihåg dig allt för väl, din text förpestar fortfarande mina öron likt kattskit en sandlåda för barn. Du gjorde ett misstag och det var ett för mycket.
Låter det hotfullt? Nja, man ska nog se det mer som en droppe koncentrerad livslust. För till skillnad från vad alla andra säger så är jag helt pro-hämnd. Jag vet hur skönt det kan vara att ge igen, det är … renande.
Men åter till Skugge och hennes blogg. Jag läste den inte så ofta, men jag kommer att sakna den, det var ngnting med den där konsekventa bitterheten som tilltalade mig.

Förkylt

Nu är dem efter mig, de satans galningarna och det finns ingen fjärrkontroll; ingen stopp knapp. De kryper genom huden, borrar små hål i min lönnfeta mage, min skäggiga kind. De har bestämt sig för att krossa allt motstånd och jag förstår, deras val av man är helt logiskt, jag kan erbjuda ett sympatiskt yttre + ett inre som håller alla möjliga mått, mätt utifrån en löjligt brant skala. Så valet av kropp är fullkomligt förståligt. Men kan man inte få en paus, vad sägs om det? Måste man verkligen insjukna gång på gång på gång … Nu känner man återigen av kliandet i halsen, det kryper och det hjälper inte hur mycket man än sväljer.

Som honung för en torr och tråkig hals

Tribeca Film Festival visar The Poughkeepsie Tapes, en dokumentär uppgörelse med The Water Street Butcher, James Nelson Foley. (amerikansk seriemördare som mellan 1988 och 1994 mördade 8 – 38 prostituerade.) Filmen utgår från de tusentals videoband som FBI fann vid gripandet av Foley, innehållet på dessa sägs vara bland det värsta som någonsin skådat dagens ljus. Låter det läskigt? Jo, men så är det inte heller riktigt sant, ingenting är egentligen sant. När man kollar upp filmen på nätet så finner man diverse sidor som nyligen lagts upp för att bekräfta äktheten. Skaparna av filmen har till och med bemödat sig med att konstruera en skum japansk sida där bootlegs av de äkta banden säljes, en tjänst som för tillfället är nedlagd … Konceptet är vinnande, även om lögnen den här gången uppdagades rätt tidigt. Genialt och innovativt! En marknadsföring som enbart fungerar när det handlar om små indiefilmer som aldrig egentligen exploderar förrän de har premiär. Man bygger upp ett rykte, en legend och snacket är igång. Vi såg det hända med The Blair Witch Project och nu händer det igen. Lite synd bara att man inte kom på idén själv … Kolla in trailern här.