Kategori: Undersökande journalistik

Cannes festivalen innebär Stephen Frears, Maggie Cheung och Roy Andersson … Cannes festivalen innebär även dokumentärt tidelag i den film som jag längtar efter allra mest just nu: Zoo. A look at the life of a Seattle man who died as a result of an unusual encounter with a horse. Förhandskritiken varnar för en stark, ömsint, film där män som älskar djur får tillfället att visa sina mjuka sidor … hmm, intressant. Kanske ingenting man drar med farmor på, men en arbetskamrat eller en kär vän. Nåväl, spana in trailern här och börja längta du med!
Vad gäller människans snedvridna intresse av djur, och då snackar vi snedvridna, så står ju annars Peter Greenaway högt i kurs med sin A Zed & Two Noughts , Z00 tacklar sorg in i det extrema, in i det övergenialas trånga vrår och kanter. Ett arty spektakel där ett flertal ruttnande djur speglar den inre dekadens som filmens protagonister genomgår. Förfallet ackompanjerar givetvis Michael Nyman (som alltid när det gäller Greenaway). Och förresten om ni nu, mot all förmodan, inte sett Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare så se då fan till att göra det omedelbart!

Gårdagen var mer eller mindre perfekt i all sin enkelhet. 1 påse chips, 2 folköl och tre avsnitt Masters of Horror s.2. Det behöver inte vara mer avancerat än så. Synd bara att andra säsongen av denna unika serie inte alls håller måttet, den känns ofärdig och desperat. John Carpenter’s Pro-Life är inkompentent utförd och evigheter ifrån hans första försök: Cigarette Burns. Jag kommer på mig själv med att tänka på den svenska nationalhjälten Mats-Helge Olsson vilket både är bra och dåligt, dock mest det senare … Ja, ja, den kanske bättrar sig med Argento’s Pelts som jag hört mycket bra om.
Lyckades också klämma i mig Glen Morgan’s remake av Bob Clark’s fantastiska Black Christmas, vilket var ett snedsteg. Hädanefter ska jag försöka undvika dessa nyversioner.
Tredje filmen som programserien Project Greenlight (Matt Damon och Ben Affleck’s reality serie där man får följa filmarbetet från A till Ö) lyckats alstra fram är Feast. Efter att ha misslyckats med halvdana coming-of-age filmer som Stolen Summer och The Battle of Shaker Heights (vilka finansiellt sett floppat rejält) har man här tagit hjälp av Wes Craven och levererar, som namnet kanske avslöjar, en grisig skräckis med otroligt skönt persongalleri, svart humor och bra effekter. Det bästa jag sett på länge!

Gårdagens möte blev annorlunda … mycket annorlunda, kanske inte riktigt i linje med vad Mansklubben står för. Varför? Jo, en tjej följde med. Henriks tjej! Hon bara stod där när jag öppnade dörren, tittade på mig med sina tjejögon. Detta känns inte rätt, hann jag tänka innan de båda vältrade sig in med vin och öl. Visst hade jag blivit förvarnad (visst hade jag), men vem hade kunnat tänka sig? Vem kan föreställa sig något sådant? När väl chocken lagt sig och en viss trygghet inrättat sig uti mitt sinnelag, med den milda hjälpen av en Red Seal, så bjöd jag oss alla på utlovade delikatesser och svävande samtal om herrskap och tjänstefolk. Men tanken fanns ändock där, hela tiden, likt en sticka i foten: en kvinna vid vårt bord, en kvinna vid vårt bord. När nästa möte kommer att äga rum är ännu ej bestämt, troligtvis om ett bra tag.

Mansklubben bjuder ikväll på kryddig fisksoppa, tyskt veteöl och romindränkta körsbär med saffransglass. Det kommer att bli en kväll i glädjens tecken, en kväll utan varken sorger eller högmod.
Med en tyst skål kommer vi att inviga.
Det drypande middagsbordet kommer outtalat bjuda in till dans; ett blygsamt, balanserat, frosseri inledes.
När sedan våra magar toppar sig som berg avslutar vi med kaffe och Perversion Story. Tre grabbar som njuter av varandras sällskap, kan det bli bättre?

Göran Elwin svartmålade videovåldet i samhällsprogrammet Studio S (december 1980) och han gjorde det med råge. Barn och ungdomar uttalade sig måleriskt, dock korthugget, om grymma våldsfilmer de sett och vilka bieffekter de erhållit. Vuxenvärlden förfasades och häxjakten var igång; filmcensuren stampade enbent takten. Och så höll det på fram tills Casino kortades 1995 och debatten slog bakut. Ingen film har klippts sedan dess (med vissa undantag av sk. våldsporr och andra abnormaliteter). Det var en mörk och svår tid.

Hur hade det sett ut idag om följande fakta presenterats redan då: Göran Elwin, med hantlangare, mutade de stackars små liven med pengar, godis och McDonald’s för att de skulle säga vad som passade programmets slutgiltiga agenda. Sant! De hade inte sett filmerna som de uttalade sig om. Alltså, ett imponerande inhumant stympande av kvalitativ film som definitivt förtjänade bättre. Utifrån ett oursäkligt oförstånd dömde man på förhand, något som aldrig får ske.

Intressant med detta unikum är att det fortfarande brukas och är aktuellt i allra högsta grad. Mindre fina filmer smutskastas av fula fiskar som inte ens har sett dem. Återigen: Motorsågsmassakern. Hur många har egentligen sett Tobe Hoopers film? Hur kommer det sig att alla de som inte sett den är övertygade om att den är A: våldsam, B: dålig. 100 procent garanterat! Nu råkar det vara så att varken A eller B stämmer, konstigt eller hur? Om så är fallet, varför går då inte dessa fula fiskar och hyr filmen i fråga omgående? Jo, för att det anses vara en dålig film. Denna snobbism gör mig illamående. Bra film är bra film är bra film, genres kvittar. Skräck, komedi, drama osv. En bra film är en bra film, punkt!