Kategori: Undersökande journalistik

Jag har vissa önskemål om att få inleda mina resterande år som psykolog, givetvis på ett amatörmässigt plan men ändå. Så om ni finner er manade så får ni gärna maila (eller sms:a) era problem till mig, små som stora (fast helst stora).
Kanske känns det märkligt att ta upp problemet med dem som står er nära, kanske har de inte lusten att lyssna. Om så är fallet finns jag där.
Det skulle kunna handla om missbruk av alla möjliga slag (ej drogrelaterade sådana). Ja vi kan säga så. Kanske tjuvkikar du för mycket och känner att det börjar bli ett problem. Tycker du om gamla människor, på ett osunt sätt? Missbrukar du sex? (autoerotik). Tveka inte att kontakta mig! Det är inte för intet jag går under smeknamnet Psykologen.

Förresten, så uppskattar jag inte alls hur Leatherface (Motorsågsmassakern) ser ut nuförtiden. Karln har gått och blivit musklig och fit. En del av charmen från de tidigare filmerna i denna eviga franchise var ju just hans frånvarande fysik! Den degiga magen, babyfacet man kunde ana bakom masken av flådd hud, hans pipiga grymtande. Samt att han då verkade (alltså slaktade) under namnet Bubba som ju är så otroligt mycket bättre än Thommy, som han heter idag. Det var bara det.

Var och såg på Sunshine (Danny Boyle), en mullrande arty film med 0 att berätta, i story. Men med hur mycket som helst att förmedla i känsla. Kort sagt så var det en förbannat häftig film som jobbade på högvarv i 100 min och det räcker gott och väl. Musik av Underworld, vilket säger det mesta. + att biografen vågade skruva upp volymen så högt att stolarna bokstavligen vibrerade i salongen, något som krävs då det handlar om hjärt och lungräddning av solen.

För er som suktar efter ångest av sexuell karaktär, med en bitter bismak av dominans och elitism rekommenderar jag Pianisten (SVT tisdag), där Isabelle Huppert är fantastisk. Filmen är ett brutalt mordvapen som aldrig slutar slå, förrän den abrupt avslutas och man ligger där i skakande fosterställning; övertygad om att livet just passerat. Den är likt Irreversible en resa in i vår sexuellt mörka varelse, en jävligt obehagligt resa och för en gångs skull känns det bra att betala Tv-licens.

Förresten: Läser i dagens Svd att Sifo söker människor som har Cancer för en liten undersökning. De som ställer upp får en trisslott.

ICA måste vara alla gamla tanters bästa vän. Oj, vad de tycker om ICA. Hade ICA varit en gammal ådrig gubbe (jag?) så hade de gladeligen kvävt honom mellan sina svettiga bröstpåsar, slungat honom från sängstolpe till sängstolpe, särat på honom och knullat honom till en 24-timmars komaattack. Vid uppvaknandet hade han fått hembakat bröd med fikonmarmelad, gamla oekologiska ägg, kaffe och Rösti med lingonsylt. Gamla tanter gillar ICA för att de har få kassor där man kan skapa många och långa köer; då blir de märkta. Tanter verkar tycka mycket om uppmärksamhet av det negativa slaget, varför skulle de annars bete sig som de gör? Ibland kan man skratta åt dem (och det gör man också) men för det mesta är de bara ansträngande.

Förresten så ordnar Vertigo Förlag återigen alternativ textmässa på Debaser Medis (Sthlm) nu i helgen, det är alltid grymt med mängder av små putte fnutte förlag, god förmiddagsöl och nötter. Bra folk och god stämning. Kom fram och säg hej om ni ser mig, jag kommer att ha grön jägarhatt och rosa skinnbrallor på mig! Trevligt med lite sällskap, dock inte om du är tant …

Häromdagen köpte jag mig en skiva, en cd, för första gången på minst 3 år och jag kände mig stolt! Känslan av att göra ngnting bra och rätt blev mig nästan övermäktig. För hur omoralisk jag än vill se mig som så tycker jag att det är rätt att betala för sin musik. Fy fan vad tråkigt det där lät …

Har halkat in på italienska thrillers, sk giallos, igen och kan ännu en gång konstatera att en lyckad giallo är bland det bästa man kan lägga sina bortskämda ögon på (och helst två utskurna sådana). Såg Lizard in a woman’s skin av Lucio Fulci, som annars mest sysslat med ren och skär skräck och blev slagen till marken av dess psykedeliska coolhet. (Italienarna, under 80-talet, var otroligt begåvade när det kom till att tända på på film.) Färgerna, klippningen och musiken (Ennio Morricone) skapar här lätt en av de bästa giallos jag ngnsin sett.

Förresten, skivan jag köpte var Nine Inch Nails Year Zero och den ändrar färg efter att man spelat den i CD-spelaren.

David Lynch rör väldigt mycket på sina händer när han pratar, han hypnotiserar en att tro på det han säger och att dessutom tro på det som ngnting fantastiskt och sant. Så är väl fallet då? I alla fall (!), Kobras intervju bjöd på en fokuserad och smakfull Lynch som kändes jävligt direkt och stark, bådar otroligt gott inför Inland Empire vars trailer jag drömt om nu i två månader, efter att ha sett den ska tilläggas. Kaninöron, Laura Dern, skuggor och vämjeligt rött. Tänk er den med en Marzipanlimpa ett gott mörkt öl och en varm slirig vetekudde.

Natti, natti.