FILM.NU Bloggarkivet

Det är lite kul att man numera inte ens behöver ha sett Filmkrönikan för att kunna uttala sig negativt om det. Med detta i åtanke ger jag förra avsnittet 1 av 1000000 i betyg (1 är alltså sämst och inte bäst)

Annars har jag ägnat de närmaste 2 dagarna åt häftiga affärsförhandlingar i Köpenhamn. Vi lyckades sluta ett antal viktiga ”deals” (procentuellt sett så stod jag, personligen, för majoriteten av dem) så att stämningen var på topp. Resans höjdpunkt? Jo, det var nog när chefen viskade jävligt bra jobbat grabben i mitt öra. Och han var inte ens full, eller inte mycket i alla fall, sådant värmer vill jag lova. Han kan förvänta sig ett ex Motorsågsmassakern på skrivbordet imorgon.

Béatrice Dalle övertygade mig i Claire Denis pretentiösa vampyrfilm Trouble Every Day (med ett bra soundtrack av Tindersticks), minns scenen där hon promenerar/dansar förbi en fast kamera mot en vit vägg täckt av blod; så snyggt. Nu spelar hon med i franska À L’intérieur (Inside), en film som lovordats som det otäckaste på länge. Trailern är snygg och i väntan på helheten får man väl sätta sig ner och kolla in något annat franskt så länge, Ensam mot alla kanske.

August Underground Penance avslutar vad som bara måste vara århundradets grymmaste och mest slagkraftiga exercis i ren och skär nihilism. Det handlar, som i de första två delarna, om att förmedla våld, terror och sadism på ett äkta, snuffaktigt, sätt.

Genom DV-kameran med vilken filmens båda mördare betraktar och dokumenterar sina illdåd, får vi ta del av deras vanliga vardag och den andra delen … Det är den andra delen som gett August Underground serien (och Toe Tag, produktionsbolaget) dess rykte. Om det är ett bra eller dåligt rykte varierar nog kraftigt då dessa filmer är självklara vattendelare. Det blir lätt så när man på ett totalt jävla nattsvart sätt tar upp ämnen som lustmord, nekrofili och alla möjliga sexuella perversioner man kan tänka sig.

Själv så vet jag inte riktigt vart jag står, självklart är det svårt att hävda sig tycka om skiten, ej heller tycka illa om den. Jag finner den fascinerande. På sätt och vis så känns det som om man betraktat ett konstverk när man sett en August Underground film, de berör och kvarlever i ens kropp, själ, en lång tid efteråt. Det blir en kluvenhet som borde leda till upprördhet men som istället blir till insiktsfullhet; om jorden vi lever på, dess förgänglighet och människan som djur och inte så mycket mer.

De båda mördarnas ondska fängslar, de visar aldrig någon nåd. Och detta senare är vad som gör filmerna så mardömsaktiga, lite grann som Hanekes Funny Games; det går aldrig att slippa undan. Inte i filmens underbara värld i alla fall. Dock tenderar ju dagens extremfilm att efterlikna verkligheten så långt det bara är möjligt och vad händer när den är där, när filmens verklighet är den reella?

Jag drömmer två drömmar. I den första erbjuds jag en kanin som jag tar emot. Tiden vi får tillsammans blir dock kort då kaninen hoppar ner i en sjö och sjunker. Jag står på en liten bro och ser honom simma medans han närmar sig botten.

Den andra drömmen tar upp något så otäckt som förvanskning av skyddat material. Jag drömmer om att jag läser en av mina egna recensioner, men orden är inte mina, någon har strukit och bearbetat utan min vetskap eller tillåtelse. Det är en fruktansvärd dröm, den spelar på min rädsla för att, litterärt sett, inte vara tillräckligt bra. Så dålig att det jag skriver måste omskrivas. Så dåligt att min text måste bli någon annans. Det värsta är att jag tycker om vad jag läser!

Rätt var det är så ställer man sig frågan: men finns det inga andra bloggar som du läser förutom din egen? Jo, om man bortser från ett par fiendebloggar (vilkas namn jag inte längre vågar nämna) så finns det en. Fler än så blir det inte, jag har verkligen försökt men blir snabbt varse om att andras personliga åsikter och betraktelser nästan aldrig överskrider gränsen för vad som får antas vara intressant och smakfullt.

Den Italienska Filmfestivalen i Stockholm verkar ta film på allvar och visar inte bara en massa Fellini utan även Massimo Dallamano, Bava, Argento och Pupi Avati. Känns som ett stort erkännande, samtidigt som det känns lite konstigt (och tråkigt) att ens småobskyra favoriter nu kommer att blåsas upp på en vägg bara ett stenkast från Stureplan. Kan rekommendera Cat o’ Nine Tales, Bay of Blood och House with the Laughing Windows.

Äntligen är min artikel Den Nya Tidens Skräck upplagd på www.tidningenkulturen.se (kategori: essäer), tyvärr så måste man betala för att läsa men det är det värt kan jag lova. Vill samtidigt passa på och uttrycka min tacksamhet för denna orädda och villiga tidning, de vågade vad ingen annan vågade. Tänk om SFI stod upp för någonting liknande.

Läs även min recension av den ryska filmen Day Watch här på Film.nu och se till att se den också, en märklig liten actionkulturkrock som man inte kan låta bli att imponeras av, stilig som ett fullblod. Men se för Guds skull till att se föregångaren, Night Watch, innan.