FILM.NU Bloggarkivet

Är det inte lustigt att praktikanterna på McDonald’s aldrig hör mitt: en Cappucino tack. De uppfattar alla ord utom just dessa! Vissa gånger tvingas jag till att upprepa mitt en Cappucino tack flera gånger; tills att de förstår och en lättnad sprider sig. De vänder sig om, snurrar bort mot apparaten och gör vad de får betalt för. Vissa gör det snabbt andra (övriga 90 %) gör det … lite långsammare. Till slut får man iaf sin Cappucino, som står för majoriteten av mitt kaffeintag, (här kan du läsa mer om denna dryck). Annars dricker jag mest presskaffe, det är förbannat gott! En liten parentes: jag köper bara Cappucino och frukost på McDonalds, lägg detta på minnet tack! Och om någon som jobbar på McDonalds läser detta så vet ni vad nästa nyhetsbrev ska handla om.

Ska intervjua Lucifer Valentine idag eller imorgon. Det är alltså galenpannan bakom Slaughtered Vomit Dolls: en alldeles sinnessjuk film om en bulimisk flickas mardrömslika liv, alltid på gränsen till det overkliga, alltid för mycket av allt vi inte vill se. Vid första anblicken kan den, filmen, kanske te sig pubertal i sitt provokativa uttryck (här snackar vi alltså om en film inom genren vomit-gore), men den växer och blir (om man förmår sig till att se bakom den kladdiga ytan) både öm och sorglig … Intervjun kommer att handla mycket om Valentine som person men även om uppföljaren till SVD: Regoregitated Sacrifice.

Rekommenderar även dokumentären Deliver us from Evil, makalöst om pedofilism inom den katolska kyrkan och hur den till varje pris måste döljas från omvärlden. Notera att det är ett enstaka specifikt fall som tas upp.

Everybody Hates Short People – står det faktiskt … jag passerar den där lappen varje dag och vad man än tycker om den så tänker man på den … väldigt ofta. Stockholm är fullt av uppmaningar och kryptiska resonemang. Hade man varit galen och i behov av ett budskap, vilket som helst, så hade man lätt kunnat få ett, från självaste jävla Gud om man så velat! Efter att ha sett The Devil and Daniel Johnston en andra gång så går ens tankar igång på dylika saker, han såg ju Satan i allt! Scenen där han predikar domedagen och religiös fundamentalism för arty-farty Sonic Youth fans är bland det jobbigaste som någonsin fastnat på band; obehagligt. Det är vad stora städer lockar fram; hysteri och nervös paranoia. Men det är ju också därför man väljer att bo i en storstad: tanken om ett ständigt underliggande kaos, som då och då gör sig synligt genom konfusa meddelanden som bara galningen inom oss kan tolka och den delen av oss vill vi ju inte uppmuntra.

The Hills Have Eyes 2 (2007) drar igång smått subtilt med att vi får bevittna en rätt grafisk förlossning. Skräckfilmens sista utpost: födelsen. Eller? Även The Texas Chainsaw Massacre, The Beginning inleddes med en nedkomst (som slutade med att vi fick se Leatherface som naken och skrynklig). Då kan man fråga sig om skräckfilmspubliken verkligen är redo för denna grovt hackade naturalism? Varför inte, så länge klientelet är väluppfostrade och seriösa ska det nog gå bra och skräckfilm handlar ju i grund och botten om att födas och dö (fast detta sista får nog stå för mig). Nåväl The Hills Have Eyes 2 var väl iaf lite bättre än originalet (The Hills Have Eyes 2, 1985) vars enda kvalitéer låg i att en hund hade flashbacks från den första filmen. Ok actionsplatter, rätt likt The Descent och Aliens, dock minus karaktärspsykologin.

Typiskt att Herzog slutar bloggar just när jag börjat läsa, senaste inlägget 28/5. Vad ska jag nu läsa? (Werner Herzog gets shot by LA sniper during interview)

Harmony Korine är äntligen på gång med en ny film, Mister Lonely. Ska bli kul att se! Handlar om Michael Jackson möter Marilyn Monroe, fast inte på riktigt alltså. Hoppas det är den där killen från Nip/Tuck som spelar Jackson.

Slutligen kan man fråga sig varför all denna vrede existerar? Svara med en vänlig tanke.

Alla dessa sniglar som kryper fram när det regnar, de verkar desillusionerade. Vissa av dem krälar ner i vattenpölar som om de kunde simma. Och så har vi de där stora trädgårdssniglarna. Jag gick på en idag, det var en olycka och jag har burit med mig smärtan fram tills nu då jag bestämt mig för att stryka ett streck över den. Jag vill inte längre tänka på dess rinnande kropp längs med asfalten.

Sov så gott!

The devil and Daniel Johnston måste bara vara den bästa dokumentär som producerats sedan Capturing the Friedmans. Jeff Feuerzeig, som står bakom filmen, har fått tillgång till ett material som nästan får en att bli religiös (iaf under de 105 minuter filmen varar). Vi får följa Daniel från hans tidiga år fram tills idag. Allt är mycket utförligt komponerat; Daniel’s egna bandrapporter, gryniga super 8 bilder, stillbilder, mängder av intervjuer. Dokumentationen av Daniel Johnstons liv går utöver den vanliga. Men så är han ju rätt ovanlig också, minst sagt. Musiken hans är i sig inget speciellt, det är först vid hans framförande av den som den blir det. Likt alla andra psykiskt sjuka människor vet han inga begränsningar. Han är helt oförmögen att känna av sin omgivning, alltså blir hans spelningar alltid smått kaosartade, passionsfyllda. Daniel gråter, smäder publiken, predikar om Satan mm. Man måste helt enkelt se för att tro, om man nu orkar. Det ligger en sådan ständig sorg över filmen och dess karaktärer, ett vemod som alltid präglar situationer som inolverar psykisk sjukdom. Inte bara sorg förresten utan även en slags bitterhet / ilska, all denna egoism (från Daniel’s sida). I alla fall, det är ett makalöst respektingivande projekt som måste ha varit gigantiskt från början. (Det kan iofs inte ha varit större än det som Ondi Timoner hanterade under redigeringen av DIG! (ca. 500 tim)) Som fångar hela Daniel Johnston’s personlighet, människorna runt omkring honom, kärleken, alla förluster. Bara anekdoterna i sig gör filmen till ett mästerverk.