Gårdagens möte blev annorlunda … mycket annorlunda, kanske inte riktigt i linje med vad Mansklubben står för. Varför? Jo, en tjej följde med. Henriks tjej! Hon bara stod där när jag öppnade dörren, tittade på mig med sina tjejögon. Detta känns inte rätt, hann jag tänka innan de båda vältrade sig in med vin och öl. Visst hade jag blivit förvarnad (visst hade jag), men vem hade kunnat tänka sig? Vem kan föreställa sig något sådant? När väl chocken lagt sig och en viss trygghet inrättat sig uti mitt sinnelag, med den milda hjälpen av en Red Seal, så bjöd jag oss alla på utlovade delikatesser och svävande samtal om herrskap och tjänstefolk. Men tanken fanns ändock där, hela tiden, likt en sticka i foten: en kvinna vid vårt bord, en kvinna vid vårt bord. När nästa möte kommer att äga rum är ännu ej bestämt, troligtvis om ett bra tag.
Mansklubben gläds
Mansklubben bjuder ikväll på kryddig fisksoppa, tyskt veteöl och romindränkta körsbär med saffransglass. Det kommer att bli en kväll i glädjens tecken, en kväll utan varken sorger eller högmod.
Med en tyst skål kommer vi att inviga.
Det drypande middagsbordet kommer outtalat bjuda in till dans; ett blygsamt, balanserat, frosseri inledes.
När sedan våra magar toppar sig som berg avslutar vi med kaffe och Perversion Story. Tre grabbar som njuter av varandras sällskap, kan det bli bättre?
Studio S
Göran Elwin svartmålade videovåldet i samhällsprogrammet Studio S (december 1980) och han gjorde det med råge. Barn och ungdomar uttalade sig måleriskt, dock korthugget, om grymma våldsfilmer de sett och vilka bieffekter de erhållit. Vuxenvärlden förfasades och häxjakten var igång; filmcensuren stampade enbent takten. Och så höll det på fram tills Casino kortades 1995 och debatten slog bakut. Ingen film har klippts sedan dess (med vissa undantag av sk. våldsporr och andra abnormaliteter). Det var en mörk och svår tid.
Hur hade det sett ut idag om följande fakta presenterats redan då: Göran Elwin, med hantlangare, mutade de stackars små liven med pengar, godis och McDonald’s för att de skulle säga vad som passade programmets slutgiltiga agenda. Sant! De hade inte sett filmerna som de uttalade sig om. Alltså, ett imponerande inhumant stympande av kvalitativ film som definitivt förtjänade bättre. Utifrån ett oursäkligt oförstånd dömde man på förhand, något som aldrig får ske.
Intressant med detta unikum är att det fortfarande brukas och är aktuellt i allra högsta grad. Mindre fina filmer smutskastas av fula fiskar som inte ens har sett dem. Återigen: Motorsågsmassakern. Hur många har egentligen sett Tobe Hoopers film? Hur kommer det sig att alla de som inte sett den är övertygade om att den är A: våldsam, B: dålig. 100 procent garanterat! Nu råkar det vara så att varken A eller B stämmer, konstigt eller hur? Om så är fallet, varför går då inte dessa fula fiskar och hyr filmen i fråga omgående? Jo, för att det anses vara en dålig film. Denna snobbism gör mig illamående. Bra film är bra film är bra film, genres kvittar. Skräck, komedi, drama osv. En bra film är en bra film, punkt!
Fula människor
Tänkte bara slå ett slag för Aftonbladet häromdagen då de hade en artikel om de skådespelare som tjänar pengar på sitt utseende. Nej inte de vackra, supersmala modellerna eller hunkarna i alltför tighta byxor utan de skådespelare som faktiskt får sina jobb för att de är fula.
Det kändes underbart att läsa den efter att först ha suttit i dryga två timmar och tittat på Djävulen bär Prada. (dir. David Frankel ) och åter få en påminnelse om att det behövs även fula människor för att filmvärlden skall gå runt. Nu tyckte jag faktiskt om Djävulen bär Prada eftersom Meryl Streep är fantastisk som bitch.
Jag tycker om filmkaraktärer. Alla möjliga sorters människor med problem och komplicerade personligheter som visas i så många underbara filmer. Jag blir så påverkad av dessa människor och deras liv och vill ofta inte släppa taget om deras förehavanden. Jag vill veta vad som händer sen. När de lever lyckligt gifta och har barn. Vilka problem stöter de på då? Vad händer när de blir gamla och hur ser deras begravning ut. Det är ofta känslan av tomhet kommer över mig när jag sedan slår av DVDn eller lämnar biosalongen.
Men värst är det när jag kommit in riktigt ordentligt i en TV serie. När man verkligen får lära känna personerna på djupet under många timmar och flera serier. Och så tar det slut.
Jag vet att det är patetiskt och förmodligen skadligt att bli så involverad med fiktiva karaktärer men jag varken kan eller vill sluta. Det är tryggt att fundera och fantisera runt dem.
Nu låter det som om jag flyr världen in i mina filmer och inte vill vara del av realiteten. Så är det absolut inte. Jag råkar bara tycka att människor är det mest fashinerande som finns. Både fiktiva och verkliga.
Sedan vill jag också nämna Oscar Dahlboms tidigare blogg Kobra borrar inte djupt som jag tyckte var mitt i prick.
Kobra borrar inte djupt
Jag är en sån som tror sig gilla Kobra, men som aldrig riktigt fastnat för det och jag lyckas missa det nästan varje vecka. Gårdagens avsnitt så jag dock till att inte missa efter ett tips på ett TV-forum om att avsnittet skulle ”ägnas helt åt filmberättande. Den dramaturgiska kurvan är mallen som alla i filmvärlden älskar att hata. Idag är den mer ifrågasatt än någonsin, både inom svensk och utländsk film. Kobra undrar om det finns ett gyllene snitt inom film- och tv-världen? Och hur förpackar man en historia på bästa tänkbara sätt? Kobra träffar den hyllade Babel-regissören Alejandro González Iñárritu som ständigt hoppar mellan tid, rum och karaktärer i sina filmer. Författarna George Pelecanos och Hanne Vibeke Holst berättar hur moral, rättvisa och äkthet tar plats i tv-dramatiken och gör dumburken till en smartburk. Dessutom träffar vi geniförklarade Kyle Cooper som förpackar film på läckraste sätt i Hollywood.”
Det lät ju otroligt spännande och jag hoppades att samtalet med Iñárritu skulle ge mig någon slags djupare insikt i hans påstådda storhet. En storhet som jag personligen aldrig riktigt förstått. Men programmet var ju som alltid begränsat till sin snåla halvtimme och det kändes som man hela tiden dansade runt omkring filmberättandet utan att i själva verkat säga något alls. Iñárritu lät inte dum, men han lät inte smart heller. Kobra påstod också att han inte gör mainstreamfilm, vilket jag tycker att han gör, om än med en experimentell narration. Personligen så tycker jag numer att en helt vanlig historia med en början, en mitt och ett slut känns väldigt uppfriskande efter det sena 90-talet och 2000-talets ständiga lek med den temporala kontinuiteten. Sån är jag.
Jag hade heller ingen aning om vem Kyle Cooper var men efter ett besök på imdb.com innan programmet fick jag reda på att han är någon slags förtextsguru som lovordats för att ”almost single-handedly revitalizing the main-title sequence as an art form”. Det var ett ganska kul inslag även om Kobra, som så ofta annars, lät programmets form gå före innehållet på nästan hela informationsflödets bekostnad. Nej, jag kommer nog att fortsätta missa Kobra ganska ofta.