Från ruinernas stad

Jag lever. Men jag har inte hunnit med att blogga på över en vecka. Inte för att jag tror att någon har saknat mig eller ens märkt att jag varit borta, men det har i alla fall varit fullt upp här från morgon till kväll.

Dylankonserten förra helgen var ruggigt bra. Casinokvällen dagen innan var minst lika underhållande. Pausen efter det, i början på denna vecka, var välbehövd mellanlandning innan påskfirandet på Gotland. Där befinner jag mig nu, mellan påskägg och bufféer på solen och vindarnas ö och rosornas stad. I Visby, mitt andra hem. Här växte jag upp. Här har jag haft filmkvällar med udda teman och sett premiär efter premiär på Röda Kvarn eller Hansa. Jag minns när jag svettade mig igenom Armageddon eftersom luftkonditioneringen inte fungerade på Röda Kvarn. Eller den gången min mamma, jag och min bror fick springa från den ena biografen till den andra eftersom jag stoppades i dörren på Den Siste Mohikanen. Jag var för ung och vi hade gått fel. Här i min hemstad väcktes ett tidigt filmintresse. Ett som inte ser ut att få så mycket att bita i denna helg dock. Men på måndag, då reser vi hemåt igen och då ska jag se till att april blir en riktigt bra månad som plockar upp mycket av det som mars inte innehöll i filmväg. Tills dess, Glad påsk!

Påskägg

”Hemligheternas tid är över, lögnernas tid stundas: påsken, och det är bara att euforiskt lida med den beska strömmen”. Så talade en vis man till mig när jag stod i ICA:s kö för att handla godisägg. (Jag köper bara sådant godis till påsk: mixade ägg: kolaägg, falkägg, gökägg och fruktägg.) Och sedan kom en av vakterna och föste bort honom, på vägen ut törnade han emot en av dessa många teleförsäljare som skrek ”AJ” och vred sig i smärtor. Jag stod kvar i kön och gladdes. För påsken är allt ingen höjdare. Inte ens i yngre år var den speciellt kul. Vi smällde visserligen ihjäl myror i Treorör och det gav ju en viss tillfredsställelse men inte mer än att man ville göra det ännu en gång och ännu en gång. Nu idag, när man är vuxen, är det inte lika aktuellt att döda smådjur (eller ngt djur för den delen) så man får nöja sig med film och godis. Jag såg den fantastiska Christian Bale i en ny höjdarrulle som heter Harsh Times. Påminde mycket om Training Day, dock mycket svartare. Tung film med rätt kraftig, svart, humor, om man är på rätt humör. Annars väntar: Blood Diamond, Shortbus, Black Christmas, Death of a President, The Covenant och Turistas. Fan jag har gått och blivit mainstream!

Glad Långfredag!

Glogglel

När man går in på Google och söker på Magnus Blomdahl får man reda på att man både är konstnär och spelar biljard, samt att man kan köpa mig på Tradera. Lite kul trivia för den som är sugen på lite Magnus Blomdahl efter maten, eller kanske i maten. :) Nu är det ju inte riktigt så, allt stämmer inte:

1. Jag spelar inte biljard, om jag inte är full.
2. Jag målar inte, om jag inte är full.
3. Jag går inte att köpa på Tradera, om jag inte är full.

Google är alltså inte vidare trovärdigt.

Förresten så var The Departed inte speciellt bra, Pan’s Labyrinth inte speciellt dålig.

Vakna till Liv

2006 kom det ut en film med namnet ”A Scanner Darkly” (Dir. Richard Linklater) som jag ännu inte hunnit se. Fy mig!
Hans tidigare film i samma halvanimerade stil; Waking Life (2001) fick mig att ligga vaken en hel natt och önska att jag inte hade sett den ensam utan haft någon att diskutera med när sluttexterna började rulla. Waking life handlade om drömmar. Vad de är och om den verklighet vi anser oss leva i verkligen är verklig eller om drömmarna i sig kanske är den sanna verkligheten. Många frågor om livet och vad vi vill ha ut av det. Hans nya film handlar om droger och dubbelliv. Dessa filmer är kanske inget man går ner till den lokala filmuthyraren och plockar på sig men om du vill se något som är annorlunda, komplext och helt enkelt olikt allt annat du tidigare har sett så rekommenderar jag den verkligen.
Måste få citera en liten del av den;

Soap Opera Woman: Excuse me.
Wiley: Excuse me.
Soap Opera Woman: Hey. Could we do that again? I know we haven’t met, but I don’t want to be an ant. You know? I mean, it’s like we go through life with our antennas bouncing off one another, continously on ant autopilot, with nothing really human required of us. Stop. Go. Walk here. Drive there. All action basically for survival. All communication simply to keep this ant colony buzzing along in an efficient, polite manner. ”Here’s your change.” ”Paper or plastic?’ ”Credit or debit?” ”You want ketchup with that?” I don’t want a straw. I want real human moments. I want to see you. I want you to see me. I don’t want to give that up. I don’t want to be ant, you know?

Vem av oss vill egentligen vara en myra?

Grind – mala

Som ni kanske vet har ju Rodriguez och Tarantino slagit sina feta påsar ihop ännu en gång för att göra Grindhouse. En (eller 2) slags hyllning till 70-talets exploitationrullar, som Last House on the Left, Last House on the Edge of the Park eller Last House on Dead end Street (Den sista är att föredra). De gör varsin film och slår ihop dem till en visning, likt dem paketvisningar man bjöd den amerikanska Drive-In publiken på runt 70 – 80 talet. Allt hade varit bra, faktiskt mer än bra, om det inte hade varit så att bolaget bestämt sig för att vi, alla som inte bor i USA, inte är redo för två filmer på raken och således tänker förvandla hela kalaset till två separata premiärer … Va fan!? Och det är verkligen inte så att jag är besatt av varken Rodriguez eller Tarantino, men helhetskonceptet verkar sjysst och trailern är grym. Samt att man (i USA) tänkt att ha 2 fake trailers emellan de båda filmerna gjorda av Eli Roth och Rob Zombie … ni fattar! Vad händer med detta? Kolla in Eli Roth’s trailer här så blir ni lika ledsna som jag.

En liten parentes, det finns inget värre än folk som intresserar mig, detta gör mig rasande. Jag kan bli så jävla passionerad, ska bara ha ha och ha. Mer. Det var så med Woody Allen, Buñuel, Jess Franco (vilket var jävligt jobbigt då han gjort typ 200 filmer). Och det slutar alltid med bråk … dagens stora sanning, bara lite hemlig.