Clintan försiktig om Oscarsförväntningar

Clint Eastwood i Berlin. Foto: Esbjörn Guwaillus @ 2007 Film.nu
(Clint Eastwood i Berlin. Foto: Esbjörn Guwaillus @ 2007 Film.nu)

Clint Eastwood är i Berlin för att prata om sin film Letters From Iwo Jima. På den minst sagt välbesökta presskonferensen fick han bland annat frågan om hans förväntningar inför Oscargalan senare i februari. Vad han svarar på den frågan, och om varför han gjort två filmer på samma tema (Flags of our fathers), kan du höra i vår mobilfilm nedan. Återigen; kass bild, något bättre ljud. Vi återkommer med en längre text.

(Om det står ”This video is no longer available” betyder det att YouTube inte hunnit lägga in den ännu. Försök om en liten stund igen).

Goddard på natten? Skärpning, SVT!

SVT har gjort det igen: visat bra film mitt i natten. Varför? Vem orkar se tre st Goddard filmer på raken där den första börjar 23.45 (?) och den sista runt 04.00. Och detta är inte första gången. SVT har ju för vana att begränsa sin public service till den skara människor som sitter vakna från och med 22.30 en vardag. Hmm, då utesluter man alltså per automatik följande grupper: småbarnsföräldrar, arbetare (alltså folk som arbetar och som måste upp vid 6, 7), pensionärer och skolungdomar. Kvar finns … ja, vilka? Vad är problemet? Det känns bara idiotiskt och retligt av dem att ens visa film av den kvalitativa rang som de gör, när bara en bråkdel av befolkningen får ta del av den. Och det är egentligen inte så att jag bryr mig, så mycket som det verkar. Det är bara det att jag stör mig så otroligt mycket på den fasad SVT visar upp, den yta som säger: underhållning, kvalitet och integritet. De motsäger ideligen sig själva.

Kvalitet blir banalt och tråkigt. Underhållning blir pedagogik och integriteten sprack för länge sedan med Robinson. Deras jävla duktighet är bara ett stort skämt. Jag tror faktiskt att svenska folket klarar av att utbilda sig själva nuförtiden. Så tack för det!

Förresten, teasern till The Hills Have Eyes 2 är ett bra exempel på hur en sådan ska se ut för att locka mig till biosalongen.

Så många filmer, så lite tid

Die Fälscher. Foto: Berlinale
(Die Fälscher. Foto: Berlinale)

Jag börjar inse hur späckat mitt schema för Berlinalen är. När jag tittar på Mein tagesplaner på Berlinale.de ser det till exempel ut som jag ska se fem (5!) filmer samtidigt ikväll. Det blir något problematiskt, även om de flesta av dem visas på samma filmpalats.

Jag kanske väljer att se tyska filmen Die Fälscher vid 21-snåret. Den sabbar då hela mitt kvällsprogram eftersom den inte är slut förrän 22.40. Å andra sidan är det sista chansen att se filmen på festivalen.

Mina andra alternativ då? Cuban Memories: A Day With Fidel (baserad på en 16-timmarsintervju med den kubanske ledaren) börjar 22.30. Samtidigt i en annan salong; Fucking Different New York där tolv queer-filmmakare skildrar hur de uppfattar de motsatta könet. Projektet har sitt ursprung i en liknande film (Fucking Different) som spelats in i Berlin.

22.30 är en populär starttid för filmer här i Berlin. Då börjar också Teeth, en amerikansk film om en ung tjej som upptäcker attt hon har en viss övernaturlig förmåga, när hon blir överfallen av en våldtäktsman. Samma tid (vad annars) börjar brittiska Surveillance, som är ännu en film om övervakningssamhället.

Nu är det snart dags att bege sig till presskonferensen med Clint Eastwood om hans nya film Letters From Iwo Jima. Själv har jag inte hunnit se filmen, så den som vill försöka ställa en fråga till honom kan skicka den per sms till +49 151 533 120 31. Konferensen drar i gång 18.30.

Rökskadad

Jag älskar det svenska rökförbudet! Hemma i Sverige tänker man inte så mycket på det, rökfritt har blivit en självklarhet på bara något år. I Berlin blir man dock varse hur jobbigt det var före förbudet. Här röks det överallt – på biografen (tack och lov inte i själva salongen), på caféer, restauranger och i hotellkorridoren. Journalisterna, som jag måste umgås med på nära håll, sitter dessutom och röker samtidigt som de knappar på sin powerbookar. När jag kommer hem till Sverige kommer jag säkert att få abstinens…

Kass som i Kassasuccé

Även om ingenting riktigt gick enligt mina fredagsplaner så har jag nu äntligen sett The Departed. Jag har egentligen inte varit så väldigt sugen på att se den utan det har snarare blivit till ett måste efter allt prat om den. Så här i efterhand ångrar jag nästan att jag såg Infernal Affairs före The Departed. Nu blev det mest en plångsam skildring hur man sakta men säkert försämrar en bättre förlaga. Allt som hade lagts till gjorde historien svagare och det som tagits bort gjorde den mer banal, förvirrande och irriterande. Eftersom filmen inte direkt gjorde det för mig fick jag istället roa mig med att titta efter vad som exakt var kopierat från Infernal Affairs och till vilken grad Matt Damon verkade uttråkad (oengagerad, osäker, villrådig?) i nästan varenda scen. Och soundtracket? Vad hade hänt där? Mark Wahlberg blev den som piggade upp en del med sitt överdrivna och rakt igenom förbittrade beteende. Därmed inte sagt att jag gillade det.

Jag kollar runt lite på recensionerna på nätet nu och de flesta verkar faktiskt uppskatta filmen. Jag börjar känna den där Babel-känslan komma krypande igen. Vissa såg tydligen intensiv action där jag såg ett sönderhackat bildspråk och en underliggande humor som hela tiden förflyttade nerven så fort vi började närma oss den. De flesta recensenter är också snabba med att nämna att historien bygger på en tidigare film men skyndar lika hastigt till att poängtera att Scorsese lyckats göra filmen till sin egen. Och ja, det skriver jag under på, det här är verkligen långt ifrån Infernal Affairs. Men det är absolut inget som talar för The Departed. Hittills årets största besvikelse.