FILM.NU Bloggarkivet

Det är inte varje dag man ser en Hollywoodstjärna gå på bio som vanligt folk. Men i Berlin händer det. På en av festivalens större biografer strosade ingen mindre än Natalie Portman omkring för sig själv på förmiddagen. Enligt mina källor är hon här tillsammans med Gael García Bernal, som sitter i den internationella juryn. De syntes lämna en föreläsning hand i hand i går. Han syntes dock inte till idag på Cinemaxx-biografen.

Egentligen gillar vi inte skvaller på Film.nu, men jag kände mig tvungen att dela med mig av denna iakttagelse ;-)

Vad kan man möjligen skriva om en dag i Berlin som gått i Robert De Niros stjärntecken?

Min tredje dag i Berlin började tidigt på morgonkvisten med en pressvisning av Tu Ya De Hun Shi, en kinesisk tävlingsfilm (den engelska titeln lyder Tuya’s Marriage) om en kvinna i Mongoliet som har två barn och en handikappad make. Nar hon såsmåningom bestämmer sig för att söka ny make, ställer hon krav på att den tidigare maken också ska få husrum hos brudparet. En del skulle nog kunna hävda att det här var en ganska typisk festivalfilm som mycket väl skulle kunna få svensk biodistribution genom exempelvis Folkets Bio men även oavsett filmens marknadsstatus utgör den ett spännande porträtt och en gripande berättelse om en mycket avlägsen del av vår värld.

Dock råder det ingen tvekan om att resten av dagen tillhörde Robert De Niro. Först pressvisning av skådespelarikonens andra regiuppdrag The Good Shepherd – en inte helt oäven produktion som visserligen är överlång (närmare tre timmar) men lyfter under andra halvan, då intrigen tätnar och bland andra Angelina Jolie och träbocken Matt Damon visar oanade kvaliteter – och därefter en minst sagt överbefolkad presskonferens med både regissör och huvudrollsinnehavare (Damon) närvarande – missa inte vår bildspecial därifrån!

Dagen avslutades sedan med ännu en tävlingsfilm, i mitt tycke dagens och kanske även festivalens bästa hittills – den tysk-österrikiska, kolossalt välspelade Die Fälscher, där regissören Stefan Ruzowitzky lyfter fram en sida av Förintelsen som åtminstone jag aldrig hört talas om tidigare: hur det i koncentrationslägret Sachsenhausen, en bit utanför Berlin, under andra världskrigets slutskede pågick en nazibeordrad pengarförfalskningsverksamhet som i konkreta termer lyckades fyrdubbla antalet engelska pund i världen och därmed ställde till det för de brittiska statsfinanserna. Hoppas bara att filmen får tillräckligt med framgång här nere så att man också kan börja tro på svensk distribution.

Imorgon ska De Niro samtala med Volker Schlöndorff på en mycket exklusiv tillställning på American Academy, men dit jag har inte fått plats, så jag kommer istället rikta all fokus på nästa stjärna att besöka Berlin – Mr. Clint Eastwood.

(John Waters. Foto: Berlinale)

Sitter på EFM (European film market) och försöker planera resten av dagens visningar. Började tisdagen med att se fortsättningen på Hal Hartleys Henry Fool – Fay Grim. Riktigt rolig, samtidigt som den är ett spännande agentdrama, där ingen är att lita på. Ibland blir det nästan lite agentparodi över filmen, fast på ett finurligt Hal Hartley-vis. Min enda invändning mot filmen är (som vanligt) att den är lite för lång. Jag får börja göra som filmköparna här på market; sitta och blackberra under filmen, och sedan springa ut 45 minuter efter att visningen börjat för att släntra in på någon annan i 45 minuter till.

Igår hade jag planerat att se fler filmer än jag hann med. Slutresultat blev Dasepo Sonyeo, en sanslös koreansk komedi om några ungdomar som upptäcker (eller kanske snarare redan har upptäckt) sin sexualitet. Detta blandat med lärare som gärna vill bli piskade av sina elever, en rektor som försöker göra alla studenter till oskulder igen och en affärsman som vill klä sig som en liten skolflicka låter kanske riktigt kinky, men så farligt är det faktiskt inte. Till en början är det riktigt kul att de Dasepo Sonyeo, men sedan flummar historien ut och de två timmarna på Kino International blir faktiskt lite plågsamma. Dags att ta fram klippsaxen…

Min andra film var This Filthy World, en ståuppföreställning med regissören John Waters rätt upp och ned. Han är sanslöst galen och publiken, både den på bion såväl som den på ståuppshowen, tjuter av skratt varvat med generösa applåder. Som en bonus är John Waters själv på plats i salongen och svarar på frågor efter föreställningen. Som svar på applåderna utbrister han – ”ni är alldeles för snälla, man kunde tro att det är Céline Dion som är här”.

Igår kväll var det dags för den svenska festkvällen här i Berlin. Inte någon Cannes-cocktail precis, utan äkta tysk ölstugekänsla, med allt var det innebär. Det verkar gå bra för de svenska filmer som visas i Berlin, intresset är stort både för När mörkret faller och Förortsungar, enligt filmbolagsrepresentanterna jag träffade där. Så många svenska kändisar var det inte på festen, men Michael Nyqvist hängde i baren i alla fall.

(The Year My Parents Went On Vacation. Foto: Berlinale)

Min första heldag i festivalcentret på Potsdamer Platz inleddes på morgonkvisten med en film som tycktes komma ur ingenstans och kanske just därför gjorde så stort intryck på mig – brasilianska O Ano em que Meus Pais Saíram de Férias (The Year My Parents Went on Vacation) i regi av unge Cao Hamburger, som tidigare legat bakom bland andra TV-serien Människornas stad, lyckas genom ett barn och ett visuellt effektivt om än minimalistiskt bildspråk berätta historien om dolda politiska oroligheter i ett fotbollshysteriskt land år 1970, om människor med tvivelaktiga åsikter som ”försvinner” samtidigt som den magiske Pelé leder Brasilien till landets tredje VM-guld.

I fokus för allt står en pojke vars föräldrar åker iväg på semester och som därför lämnas hos sin farfar i ett judiskt kvarter i Sao Paolo. Problemet är bara att föräldrarna inte verkar komma tillbaka från sin semester och pojkens farfar har dött redan innan pojken hann fram. Den utlovade sommaren hos farfar blir istället till ett möte mellan olika människor, kulturer och världar toppad av rollprestationer och känslor som inte tordes lämna någon oberörd. Här har vi redan en favorit till årets Guldbjörn – hoppas verkligen att filmen når Sverige någon gång senare i år!

Dessvärre kan jag inte vara fullt lika lyrisk över Steven Soderberghs senaste film som också den tävlar här i Berlin och som blev min nästa film på dagordningen. The Good German är inspelad som en riktig 1940-talsfilm (vad gäller kameror, studio, skådespeleri, musik) och gör sitt yttersta för att verkligen hamna i sällskap med klassiker som Casablanca och The Third Man. Dessvärre känns slutresultatet tämligen platt vid jämförelse – den enda som håller flaggan uppe är den ständigt imponerande Cate Blanchett i rollen som tysk femme fatale i ett lamslaget film noir-Berlin efter kriget.

Dagens konstigaste dos var dock Park Chan-Wooks Saibogujiman kwenchana (I’m a Cyborg, But That’s OK), som verkligen skiljer sig från hans berömda hämndtrilogi – även om bildspråket är fortsatt originellt och visuellt slagkraftigt. Någon slags tydlig historia känns svår att urskilja – men någon slags huvudroll innehas av en tjej på sinnessjukhus som tror att hon är robot. Så mycket märkligare kan det nog inte bli…

Dagen i korthet: The Good German mindre bra, I’m a Cyborg, But That’s OK bra men konstig, The Year My Parents Went on Vacation mycket bra.

Vi hörs!

Öppningsfilmen på årets filmfestival i Berlin var en biopic om den franska sånglärkan Edith Piaf. Redan titeln La Vie en Rose ger en antydan om att filmen är i en raden av musikerbiografier (på senare år t ex Ray och Walk the Line) som byggs upp kring ett ”greatest hits”-tänkande, och visst – under filmens 140 minuter betar regissören Olivier Dahan av den ena kända melodin efter den andra – allra sist givetvis den Piaf-karakteristiska Je Ne Regret Rien. I mellantiden levereras alltifrån tragisk barndom till drogproblem och i längden olyckliga kärlekshistorier – intet nytt under solen – men ändå är det frågan om en sevärd, minutiöst välgjord och för en gångs skull europeiskt producerad (!) musikerbiografi där jag kan jag inte undgå att lyfta fram Marion Cotillard. Hon gör sitt livs roll som Edith Piaf och kan mycket väl ta hem ett pris som bästa skådespelerska när festivalen summeras nästa lördag och den stjärnspäckade juryn delar ut alla tunga priser. Svensk biopremiär har redan fastställts till slutet av mars.

La Vie en Rose är den första i årets tävlingssektion Wettbewerb här i Berlin och eftersom tävlingen i år ser ut att bli den hittills bästa under 2000-talet, har jag huvudsakligen tänkt ägna mig åt tävlingsfilmerna på årets festival.

Icke desto mindre klämde jag mig ikväll också in på indie-veteranen Bruce McDonalds The Tracey Fragments, öppningsfilm för festivalens sidosektion Panorama och en skapelse som sticker ut mer för sitt formspråk än för sin förvisso skruvade berättelse. Filmen kretsar kring femtonåriga Tracey Berkowitz och försöker genom ett fragmentariserat och subjektivt ”split screen”-bildspråk (med anor i klassiska 1960-talsrullar som The Boston Strangler och The Thomas Crown Affair) skildra hur det känns att bli vuxen. Tror jag. Den stolte regissören hade i alla fall tagit med sig hela tio personer till Berlin – både skådisar och filmarbetare – och insisterade på att presentera alla dessa som medlemmar i Beatles. I alla fall inledningsvis. Efter Ringo tog det dessvärre stopp. Och vad gör man då om man redan pekat ut sig själv till John Lennon och sin kvinnliga regissör till Yoko Ono?

Imorgon ska jag försöka ta mig an åtminstone alla de tre tävlingsfilmerna – fortsättning följer…