FILM.NU Bloggarkivet

När vi går och handlar, jag och lillen, så pratar jag med henne. Jag hänger över vagnen för att nå mjölken och socialiserar en smula innan jag sträcker på mig igen. Vi pratar vidare, hon instämmer i det mesta och jag får sagt det jag vill ha sagt. Inte för att hon förstår mig egentligen, inte allt iaf. Men jag får det ur mig, kan avancera. Som på film.

Julen slut och marzipanen också, jag fick inga mail så jag åt upp allt själv! Sån är jag, bara äter och slaffsar tills att ingenting, blott intet, finns kvar.

Sthlm igen och cirkus 300 mail som ligger och väntar. 1 av värde, tror jag först, tills jag kommer på mig själv med att inte ha några pengar, tills jag kommer på mig själv med att faktiskt HATA SubDVD (som mailet kommer ifrån) och hela deras blåsmutsiga verksamhet, från deras fejkobskyra prettofadäser till de sadistiska priserna. Jag drev för ett tag sedan nätaffären SocietyDVD. Den är nu nedlagd (och jag vill passa på att tacka alla mina 10 kunder), för att: 1, inte tillräckligt många kunder. 2, konkurensen från affärer som SubDVD var för stor. 3, avsaknaden av reklam. Det gick alltså inte så bra … dock så står jag fortfarande fast vid mina principer, av vilka den främsta var: ligg alltid minst 100 kr under SubDVD i pris. Vilket inte var ngt som helst problem. Ta tex släppen från Raro Video. Jag köpte in dem för 80 kr st, sålde dem för 150. Övriga affärer som säljer dem tar minst 300 kr … Detta om detta, slutsatsen man kan dra är väl (en av dem iaf) att människor i allmänhet litar mer på höga priser, de associerar storslagna nummer med kvalitet; se NK och SubDVD tex (vilken jämförelse). Självklart både en synd och en skam. Men jag hade iaf jävligt roligt och tjänade på det, i film … Så jag kommer nog att göra det igen ngn gång … i … framtiden. Sug på den tjocka, du Darkesvin!

Läser förresten Lotta Lotass Min Röst Skall nu Komma från en Annan Plats i Rummet, seriemördarlitteratur som är så fin och poetisk att man bara längtar till lite hederlig Ed Gein estetik. Hans mamma var hans bästa kompis. Men annorlunda och bra, tycker jag!

Annars var julen: 2 biobiljetter, 1 bok, 1 DVD.

Så var det jul igen och det var dags att fira med buller och bång och presenter, stök och juleskinka. Som vanligt alltså, eller inte alls. Man vet ju aldrig i förväg hur det kommer att bli, inte sant. Så sant, så sant. Som det är sagt! Men kom ihåg att den där sista biten njurpaj kan sätta sig i halsen, PÅ TVÄREN, och strypa av det sista lilla uns av liv som passerar genom din existens. Kom ihåg det bara och tänk på mig, Niklas Darke.

Jag har en ärkefiende. Han är stor och stark, bär en man av lort kring sin hals och fickorna fulla med ljummet kondenserat hat. Han trivs inte med livet, någon måste ha skadat honom. Och jag tycker synd om honom, lite.

Så här i juletider tänker man oftast på dem man hyser starka känslor för, just därför tänker jag mycket på min familj och Niklas Darke. Såklart att det är löjligt, löjligt men nödvändigt och roligt. När Niklas domderar mitt huvud så mår jag rätt bra, hatet blir till en kreativ gryta av kittlande bubblor, den smakar gott när jag sippar på den, men ibland rycker tungspetsen till.

Förklaringen finns här:

X

En riktigt God Jul önskar jag eder och vill ni ha lite god hembakad marzipan så får ni maila.

Lucifer Valentine har fel, det finns ingenting i ordet ”spya” som är upphetsande eller ens charmigt. Det vet jag, det vet nog inte han. Jag har lärt mig den hårda vägen. Men det såklart, skillnaden finns ju där, mellan fyllespya, bullimispya (som i Valentine’s fall) och vinterkräksjukespya (som i mitt fall). Ett visst sorts kräk är annorlunda än en annan sorts. Men sådana, mindre, olikheter är både svåra att uppfatta samt våga ta på allvar när man ligger där i soffan med en skopa spy i ena handen och en hink i den andra. Det man tänker mest på då är alla dessa gamlingar som dött i fosterställning, på det mest förnedrande sättet av alla.

Mellan 17 – 02 kräktes jag, tills att det inte fanns mer att ta av, ens om man skrapat insidan av min magsäck med en slickepott, det var groteskt. Jag kände mig som William Hurt i Altered States då han genomgår den slutgiltiga metamorfosen; en gigantisk omvänd födelse, ut ur någons lite väl åtsnörpta tarm. Och på TV4 visar man Ensam Hemma 4, en film som ingen får tycka om, inte ens barn så små som 2 år får tycka om den filmen. I min yrsel tvingades jag glo på den bitvis, då jag inte orkade lämna soffan för att byta kanal. Jag han uppfatta 500 slag mot någons skrev. Var detta handlingen? Fan jag som tyckte 1:an var så bra …

Mina favoritfilmer, just nu: Almost Human, Manhunt, All the Colors of the Dark, CQ och Pusher 2. Samt, såklart, Farväl Falkenberg. Jag har nog aldrig tidigare blivit så berörd av en film! Den tog tag i just den där delen hos mig själv som jag så länge velat släppa, nämligen barndomen, och klämde åt; hårt men samtidigt kärleksfullt. Redan i det inledande badet ramlade minnena över mig och integrerades in i själva filmupplevelsen. Samtidigt förstår jag dem som hatar den, kan man inte fylla i de blanka luckorna själv så ter den sig nog oerhört pretentiös och naturromantiskt svulstig. Det är alltså en film som man halvt om halvt gör själv. Vilken grej!

Förresten: postern till Hostel 2 slår en del rekord, vilka är svårt att säga men kommer man att se filmen? JAAAA!

Vad är det med låtsasvåld som verkar realistiskt som är så bra? Nutidens trend, inom skräckgenren, verkar vara att driva allting lite längre, våga visa mer, bli äkta! Bland dessa neo filmer finner vi bl a: Wolf Creek, Motorsågsmassakern (nyinspelningen) och Hostel. Men även sanna ess, dock lite mer underground, som August Underground, Slaughtered Vomit Dolls och Neighborhood Watch. Jag kommer ihåg när scenen utgjordes av filmer som Bad Taste, Brain Dead och Re-Animator, då det istället handlade om att överdriva effekter och scenerier så mycket att man skrattade åt dem istället. Vad hände? Är samhället så annorlunda att det krävs en radikal förändring inom filmindustrin? Handlar det om större reella rädslor som måste bearbetas och dämpas? Blir extremiteterna inom filmens genrevärld ett sätt för oss att ta ner verkligheten på jorden?