Jag har just sett Pascal Laugiers Martyrs och jag kommer aldrig att se om den. Den var fruktansvärd på alla sätt och vis, brutal, sorglig, bottenlös. För första gången någonsin var jag nära att lämna salongen under visningens gång. Martyrs är ett monster till film, obarmhärtig i sitt sätt att fylla karaktärerna med liv och sedan låta dem lida. Publiken lämnas i sticket med vidöppna sår och panikångest. Det var länge sedan jag såg en film fylld av så mycket känslor … nu tänkte jag samla mig med en kudde över huvudet och ett glas varm mjölk genom sugrör. Brrr … stockholms filmfestival
Skön indie (jo verkligen) på festivalen
Hade förväntat mig iskall skräck igår (Eden Lake) men virrade till det och fick se på lite light-indie-mys-pys-rys istället. Det visade sig gå lika bra det. Baghead av The Dupless Brothers var rätt skön och ännu ett bevis på att en skral budget inte spelar ngn roll (iaf inte för tittaren). Baghead kan allvarligt talat inte ha kostat mer än ca 1000 spänn men den kommer ändå att överträffa det mesta av festivalens utbud, troligtvis inklusive megabudgetfilmen Australia. En intelligent story som mixar humor, lo-fi och skräck (för oinvigda) gör Baghead till en vinnare som ryktingsvis borde dra mycket folk till de resterande visningarna. Fyra, mer eller mindre, filminsatta människor beger sig ut till en stuga på landet för att skriva ”det” manuset. Det går sådär tills att yngstlingen av dem drömmer en mardröm (eller) om en man utanför hennes fönster med en påse på huvudet. Och detta blir grunden till deras fortsatta manusskrivande. Fylld av dokumentära metaambitioner gör Baghead sitt bästa för att undvika avslöjandet av den oundvikliga sluttvisten och lyckas faktiskt. Gå och se! stockholms filmfestival
Mästerverk och prettoverk
Det var dubbla svenskpremiärer i fredags. Ruben Östlunds andra långfilm, den omtalade De Ofrivilliga , tillsammans med Johan Rencks debut Downloading Nancy. Ett mästerverk tillsammans med ett riktigt prettoverk.
Den tidigare musikvideoregissören Johan Rencks debutfilm Downloading Nancy är rejält deprimerande. Blytung. Till vilket syfte? Maria Bello spelar Nancy, en tjej vars självförtroende är på den absoluta botten. Som många andra olyckliga misshandlade kvinnor skär sig Nancy i handleden med kniv. Hon är olycklig på grund av ett fucked up förhållande där partnern slår henne och där det sexuella umgänget är som obefintligt. I smyg inleder hon ett machokistiskt förhållande med en internetdate.
Något som kunde blivit en intressant inblick i en förstörd flickas vanställda värld blir istället ett vältrande i misär och perversiteter. Jag grepar aldrig syftet, mer än att äckla oss och få oss djupt deprimerade. Det är stor prettovarning här. Hade det inte varit för det skickliga kameraarbetet hade betyget varit givet. Men nu är det ingen mindre än Christopher Doyle som manuvrerar filmkameran och målar i mörkaste gråskalor magnifika bilder.
Ruben Östlunds De Ofrivilliga var däremot en fullträff på alla punkter. En episodfilm kretsande kring fem personöden- två tonårsbrudar som experimenterar med sin sexualitet, en lärarinna som blir vittne till barnarov, ett killgäng vars jargong blir väl hård och en Maria Lundqvist som av misstag river ner gardinstången till toaletten på en buss. Alla behandlar de ämnen som grupptryck, betydelsen av social tillhörighet och den typiska svenskheten. Originellt, intresseväckande, mångbottnat, välspelat, välregisserat, välskrivet….. Ruben Östlunds Cannes-hype är för mig den bästa filmen på festivalen so far. Jag säger bara – Mindblowing. stockholms filmfestival
Årets surprisefilm, Twilight
Vampyrdramat Twilight blev årets överraskningsfilm på festivalen. Filmen, som baserar sig på de framgångsrika böckerna i Twilight-serien av Stephenie Meyer, är trots en del sötsliskigheter en söt historia om Bella och vampyrkillen Edvard Cullen som finner varandra. Ett lättköpt slut, stel Robert Pattinson (Som Cullen) och några fattiga karaktärsporträtt gör att Twilight aldrig riktigt lyfter. Filmens stora behållning är istället ett vackert poetiskt bildberättande och framförallt den mystiska, stämningsfulla musiken. Musikmixen med bland annat Muse och Paramore ger exakt den sagoaktiga, romantiska känsla som jag tror regissören Catherine Hardwicke ville få fram. stockholms filmfestival
Stockholms filmfestival invigs!
Mingel, Camparidrinkar, välklädda biogäster och mitt upp i alltihop en akut sjuk man. Stockholms filmfestival invigdes med dramatik.
Det var under visningen av invigningsfilmen The Wrestler som en kvinna desperat ropade efter hjälp.
En man hade blivit akut sjuk. Hur och vad han råkat ut för fick jag aldrig rätsida på. Men allt gick smärtfritt och han fördes snabbt bort av festivalpersonal. Det blev ett kort avbrott innan filmen drog igång igen. Bara minuter innan invigde Git, festivalgeneralen, filmfesten med att klippa filmremsan.
Därmed kunde den 11 dagar långa festen börja. Tråkig start bara, men känslorna som väcktes av incidenten förstärkte det känslomässiga engagemanget till filmen. Darren Aronofskys hypade boxningsdrama levde upp till förväntingarna kanske främst tack vare en lysande Mickey Rourke i huvudrollen.
The Wrestler är ett starkt svartsint personporträtt av elitboxaren och muskelbyggaren Randy ”The Ram” Robinson, vars storhetstid för länge sedan är förbi. Men Randy vägrar ge upp, gör allt för att hålla sig kvar i matchen- tar steroider och andra preparat för att bygga upp kroppen. På köpet mår han skit plus att en lång mödosam karriär har satt bokstavligt talat djupa sår på hans kropp. En dag får han en hjärtattack vilket förändrar allt. Ett vackert skickligt filmberättande, snyggt avskalat foto och i huvudrollen en fantastisk Rourke gör The Wrestler till en absolut måste-film på festivalen.