Månad: februari 2007

I mitt senaste inlägg valde jag att inte nämna de två filmer jag hunnit med i februari. Nämligen M. Night Shyamalans godnattsaga Lady in the Water och Jason Reitmans tobakssatir Thank You for Smoking. Jag har haft en liten förkärlek för Shyamalan ända sen jag för en tid sen gjorde en djupgående analys av hans berättarteknik i The Village, en film som jag efter det inte riktigt kan få nog av. Lady in the Water fullkomligt andas Shyamalan men manuset (som bygger på en godnattsaga han berättade för sina barn) är lite väl skruvat och ganska tunt även för honom. Sagan känns fortfarande som den berättas vid sängkanten och nästan som att det hittas på efterhand. Berättelsen har en relativt underhållande grundtanke men den klarar inte av förflyttningen till vita duken, trots fint skådespel från favoriter som Bryce Dallas Howard och Paul Giamatti. Jag finner ändå trygghet i att se det som att Shyamalan nu fått denna film ur systemet och väntar med spänning på nästa.

Thank You for Smoking stöter på liknande problem som föregående film, men inte till samma grad. Jason Reitman (son till Ivan Reitman, som stod för regin i Ghost Busters och en rad andra Hollywoodkomedier) har gjort en mycket underhållande film. Tyvärr är det första man tänker när eftertexterna rullar att det hade kunnat bli så mycket mer. Satiren är inte så knivskarp som man hade velat och humorn får alldeles för ofta överhanden. Lite synd på en mängd bra skådespelare (Aaron Eckhart har aldrig varit bättre) och ett intressant manus. Filmen är på tok för kort för att tackla ett sådant intressant ämne som tobakslobbyism och allt tassande kring de viktiga frågorna, och tendensen att hela tiden skoja bort det seriösa, får en att misstänka verkliga tobaksaktörers inblandning i Hollywood. Sevärd och välgjord men den hade kunnat vara så oändligt mycket mer.

Jag missade det efterlängtade Filmkrönikan igår med Mårlind/Stein som gäster. Lyckligtvis går det ju att titta på många SVT-program på webben vilket jag också gjorde. Programmet var helt okej och jag är nu ruggigt sugen på både Pan’s Labyrinth och Children of Men. På webben finns också ett utökat samtal mellan Helena von Zweigbergk, Göran Everdahl, Björn Stein och Måns Mårlind och det var riktigt roligt att ta del av eftersom regissörernas tid i det TV-sända programmet var begränsad. Idén med att lägga ut extramaterial som inte får plats i programmen på hemsidan är ett lysande koncept som SVT verkligen borde spinna vidare på. I klippet fick man tydliga bevis på Mårlind/Steins enorma berättarglädje och varför de jobbar så bra ihop, den ena tycks ta vid där den andra slutar. Helt klart det bästa Filmkrönikan producerats hittills i år.

Ända sedan januari blev februari har jag tänkt sammanfatta årets första filmmånad. Men min laptop har varit på reparation och däri sparar jag all information om filmerna jag ser, så det har fått vänta. Men igår dök datorn upp igen så här följer lite reflektioner kring årets första månad.

Vi kan kalla det en mjukstart. På de 31 dagarna i januari hann jag med 10 filmer. Det är mindre än en film var tredje dag och det får verkligen betraktas som ett stort misslyckande. Samtidigt känner jag att mitt filmtittande lite smått börjar få fotfäste och jag försöker undvika att göra filmkonsumtionen till ett tvångsbegär. Tittar man tillbaka på de 10 filmerna intalar jag också mig själv att kvalitén har fått gå före kvantiteten. Ska jag sätta fingret på mitt misslyckande så är det biofilmerna. Jag såg inte en enda film på bio i januari. Pinsamt. Jag tycker visserligen att biobesök svider ordentligt i plånboken men 2-4 biofilmer i månaden måste jag väl kunna kosta på mig? Som det är nu har jag inte ens kommit iväg på Rocky Balboa trots att jag tjatat om den i ett tidigare inlägg.

Av januarifilmerna sticker The Squid and the Whale, Good Night, and Good Luck och Little Miss Sunshine ut som självklara favoriter. Infernal Affairs var också riktigt bra men jag har trots det inte sett The Departed ännu. Resten av filmerna har jag säkert nämnt tidigare i förbifarten så de behöver således inte nämnas igen. Att jag nästan inte alls eller helt glömt att kommentera vissa av filmerna som jag sett talar säkerligen för sig själv.

Ett tydligt mönster i årets filmtittande är att nästan alla filmerna är från förra året, eller åtminstone hade Sverigepremiär 2006. Stromboli, från 1949-50, är den enda filmen som inte kom på 2000-talet. Det beror på att jag ju fortfarande försöker hinna ikapp allt jag missade förra året, men kunde jag bara klämma in några av årets filmer samt några klassiker hade allt varit perfekt.

Så avslutningsvis tar jag med mig två hemläxor in i februari. Att komma iväg på bio har blivit till ett akut måste och jag hoppas snart kunna notera den första 2007-filmen. Jag ska också damma av klassikerlådan och avnjuta lite filmhistoria och filmnostalgi. Nu tar vi nya tag.