En ballad att somna till

Nu har det alltså uppdagats att TV4 både läser och låter sig inspireras av denna blogg. På tisdag (1 maj, 21.00) visar de nämligen 25th Hour, som jag ju har pratat lite extra om den senaste tiden. Nu kan jag väl vänta mig något slags gage från TV4, då jag tydligen är filmansvarig där nu? Jag är ödmjuk inför uppgiften.

Annars har det inte hänt så värst mycket i filmväg. Jag lyckades somna ifrån Talladega Nights: The Ballad of Ricky Bobby häromdagen. Den var inte så värst bra. Det jag såg (jag sov inte så många minuter totalt) var inte direkt kul och det sega tempot, som antagligen försökte ge filmen någon extra dimension, var direkt förödande för den komiska helheten. John C. Reilly är en personlig favorit och jag tyckte att han fungerade relativt bra tillsammans med den lite överspelade Will Ferrell. Men som oftast blandades scener som nästan var roliga med scener som borde ha hamnat på golvet i klipprummet. Känslan av att allt från början varit en ganska rolig TV-sketch som sen helt misslyckats i sin förvandling till långfilmsformat lämnade en alltför dålig smak av buskiskaramell i munnen. En karamell som jag somnade ifrån och nästan satt i halsen.

Mansklubben redovisar

Gårdagens möte blev annorlunda … mycket annorlunda, kanske inte riktigt i linje med vad Mansklubben står för. Varför? Jo, en tjej följde med. Henriks tjej! Hon bara stod där när jag öppnade dörren, tittade på mig med sina tjejögon. Detta känns inte rätt, hann jag tänka innan de båda vältrade sig in med vin och öl. Visst hade jag blivit förvarnad (visst hade jag), men vem hade kunnat tänka sig? Vem kan föreställa sig något sådant? När väl chocken lagt sig och en viss trygghet inrättat sig uti mitt sinnelag, med den milda hjälpen av en Red Seal, så bjöd jag oss alla på utlovade delikatesser och svävande samtal om herrskap och tjänstefolk. Men tanken fanns ändock där, hela tiden, likt en sticka i foten: en kvinna vid vårt bord, en kvinna vid vårt bord. När nästa möte kommer att äga rum är ännu ej bestämt, troligtvis om ett bra tag.

Mansklubben gläds

Mansklubben bjuder ikväll på kryddig fisksoppa, tyskt veteöl och romindränkta körsbär med saffransglass. Det kommer att bli en kväll i glädjens tecken, en kväll utan varken sorger eller högmod.
Med en tyst skål kommer vi att inviga.
Det drypande middagsbordet kommer outtalat bjuda in till dans; ett blygsamt, balanserat, frosseri inledes.
När sedan våra magar toppar sig som berg avslutar vi med kaffe och Perversion Story. Tre grabbar som njuter av varandras sällskap, kan det bli bättre?

Studio S

Göran Elwin svartmålade videovåldet i samhällsprogrammet Studio S (december 1980) och han gjorde det med råge. Barn och ungdomar uttalade sig måleriskt, dock korthugget, om grymma våldsfilmer de sett och vilka bieffekter de erhållit. Vuxenvärlden förfasades och häxjakten var igång; filmcensuren stampade enbent takten. Och så höll det på fram tills Casino kortades 1995 och debatten slog bakut. Ingen film har klippts sedan dess (med vissa undantag av sk. våldsporr och andra abnormaliteter). Det var en mörk och svår tid.

Hur hade det sett ut idag om följande fakta presenterats redan då: Göran Elwin, med hantlangare, mutade de stackars små liven med pengar, godis och McDonald’s för att de skulle säga vad som passade programmets slutgiltiga agenda. Sant! De hade inte sett filmerna som de uttalade sig om. Alltså, ett imponerande inhumant stympande av kvalitativ film som definitivt förtjänade bättre. Utifrån ett oursäkligt oförstånd dömde man på förhand, något som aldrig får ske.

Intressant med detta unikum är att det fortfarande brukas och är aktuellt i allra högsta grad. Mindre fina filmer smutskastas av fula fiskar som inte ens har sett dem. Återigen: Motorsågsmassakern. Hur många har egentligen sett Tobe Hoopers film? Hur kommer det sig att alla de som inte sett den är övertygade om att den är A: våldsam, B: dålig. 100 procent garanterat! Nu råkar det vara så att varken A eller B stämmer, konstigt eller hur? Om så är fallet, varför går då inte dessa fula fiskar och hyr filmen i fråga omgående? Jo, för att det anses vara en dålig film. Denna snobbism gör mig illamående. Bra film är bra film är bra film, genres kvittar. Skräck, komedi, drama osv. En bra film är en bra film, punkt!

Fula människor

Tänkte bara slå ett slag för Aftonbladet häromdagen då de hade en artikel om de skådespelare som tjänar pengar på sitt utseende. Nej inte de vackra, supersmala modellerna eller hunkarna i alltför tighta byxor utan de skådespelare som faktiskt får sina jobb för att de är fula.

Det kändes underbart att läsa den efter att först ha suttit i dryga två timmar och tittat på Djävulen bär Prada. (dir. David Frankel ) och åter få en påminnelse om att det behövs även fula människor för att filmvärlden skall gå runt. Nu tyckte jag faktiskt om Djävulen bär Prada eftersom Meryl Streep är fantastisk som bitch.

Jag tycker om filmkaraktärer. Alla möjliga sorters människor med problem och komplicerade personligheter som visas i så många underbara filmer. Jag blir så påverkad av dessa människor och deras liv och vill ofta inte släppa taget om deras förehavanden. Jag vill veta vad som händer sen. När de lever lyckligt gifta och har barn. Vilka problem stöter de på då? Vad händer när de blir gamla och hur ser deras begravning ut. Det är ofta känslan av tomhet kommer över mig när jag sedan slår av DVDn eller lämnar biosalongen.
Men värst är det när jag kommit in riktigt ordentligt i en TV serie. När man verkligen får lära känna personerna på djupet under många timmar och flera serier. Och så tar det slut.
Jag vet att det är patetiskt och förmodligen skadligt att bli så involverad med fiktiva karaktärer men jag varken kan eller vill sluta. Det är tryggt att fundera och fantisera runt dem.
Nu låter det som om jag flyr världen in i mina filmer och inte vill vara del av realiteten. Så är det absolut inte. Jag råkar bara tycka att människor är det mest fashinerande som finns. Både fiktiva och verkliga.

Sedan vill jag också nämna Oscar Dahlboms tidigare blogg Kobra borrar inte djupt som jag tyckte var mitt i prick.