Kobra borrar inte djupt

Jag är en sån som tror sig gilla Kobra, men som aldrig riktigt fastnat för det och jag lyckas missa det nästan varje vecka. Gårdagens avsnitt så jag dock till att inte missa efter ett tips på ett TV-forum om att avsnittet skulle ”ägnas helt åt filmberättande. Den dramaturgiska kurvan är mallen som alla i filmvärlden älskar att hata. Idag är den mer ifrågasatt än någonsin, både inom svensk och utländsk film. Kobra undrar om det finns ett gyllene snitt inom film- och tv-världen? Och hur förpackar man en historia på bästa tänkbara sätt? Kobra träffar den hyllade Babel-regissören Alejandro González Iñárritu som ständigt hoppar mellan tid, rum och karaktärer i sina filmer. Författarna George Pelecanos och Hanne Vibeke Holst berättar hur moral, rättvisa och äkthet tar plats i tv-dramatiken och gör dumburken till en smartburk. Dessutom träffar vi geniförklarade Kyle Cooper som förpackar film på läckraste sätt i Hollywood.”

Det lät ju otroligt spännande och jag hoppades att samtalet med Iñárritu skulle ge mig någon slags djupare insikt i hans påstådda storhet. En storhet som jag personligen aldrig riktigt förstått. Men programmet var ju som alltid begränsat till sin snåla halvtimme och det kändes som man hela tiden dansade runt omkring filmberättandet utan att i själva verkat säga något alls. Iñárritu lät inte dum, men han lät inte smart heller. Kobra påstod också att han inte gör mainstreamfilm, vilket jag tycker att han gör, om än med en experimentell narration. Personligen så tycker jag numer att en helt vanlig historia med en början, en mitt och ett slut känns väldigt uppfriskande efter det sena 90-talet och 2000-talets ständiga lek med den temporala kontinuiteten. Sån är jag.

Jag hade heller ingen aning om vem Kyle Cooper var men efter ett besök på imdb.com innan programmet fick jag reda på att han är någon slags förtextsguru som lovordats för att ”almost single-handedly revitalizing the main-title sequence as an art form”. Det var ett ganska kul inslag även om Kobra, som så ofta annars, lät programmets form gå före innehållet på nästan hela informationsflödets bekostnad. Nej, jag kommer nog att fortsätta missa Kobra ganska ofta.

Sågen den sågen

Jag har vissa önskemål om att få inleda mina resterande år som psykolog, givetvis på ett amatörmässigt plan men ändå. Så om ni finner er manade så får ni gärna maila (eller sms:a) era problem till mig, små som stora (fast helst stora).
Kanske känns det märkligt att ta upp problemet med dem som står er nära, kanske har de inte lusten att lyssna. Om så är fallet finns jag där.
Det skulle kunna handla om missbruk av alla möjliga slag (ej drogrelaterade sådana). Ja vi kan säga så. Kanske tjuvkikar du för mycket och känner att det börjar bli ett problem. Tycker du om gamla människor, på ett osunt sätt? Missbrukar du sex? (autoerotik). Tveka inte att kontakta mig! Det är inte för intet jag går under smeknamnet Psykologen.

Förresten, så uppskattar jag inte alls hur Leatherface (Motorsågsmassakern) ser ut nuförtiden. Karln har gått och blivit musklig och fit. En del av charmen från de tidigare filmerna i denna eviga franchise var ju just hans frånvarande fysik! Den degiga magen, babyfacet man kunde ana bakom masken av flådd hud, hans pipiga grymtande. Samt att han då verkade (alltså slaktade) under namnet Bubba som ju är så otroligt mycket bättre än Thommy, som han heter idag. Det var bara det.

Inte alltid vaken

”Fuck the Wall Street brokers. Self-styled masters of the universe. Michael Douglas, Gordon Gekko wannabe mother fuckers, figuring out new ways to rob hard working people blind.”

Ovanstående citat är hämtat från en av mina absoluta favoritmonologer i en av mina absoluta favoritfilmer – 25th Hour. Det är scenen när Monty Brogan (Edward Norton) står framför spegeln på toaletten i faderns bar. Han läser att det står ”Fuck you!” på spegeln och svarar ”Yeah, Fuck you too!”. Då plötsligt svarar hans spegelbild ”Fuck me? Fuck you! Fuck you and this whole city and everyone in it” och spyr sen ut allt sitt hat över New Yorks alla olika innevånare och folkslag. Precis alla får sig en känga, även mäklarna på Wall Street.

Som några av er kanske redan förstått så såg jag Oliver Stones Wall Street igår för första gången. Jag har förstått Gekko-referensen innan men jag ville se idealet som Monty (och även regissören Spike Lee) stör sig på så mycket. Wall Street var ganska underhållande, främst den sköna 80-talsandan som genomsyrar precis hela filmen men även en Michael Douglas i toppform. Dynamiken mellan far och son Sheen gav också filmen ytterligare en dimension

Trots detta lyckades jag ändå somna de sista 5-10 minuterna. Typiskt. Men jag läste precis slutet nu på imsdb.com. Fasen, det var riktigt bra i tryckt form. Jag antar att det var bra i filmen också? Får nog ta och se om den någon dag nu snart, och hålla mig vaken.

Söndag morgon

Var och såg på Sunshine (Danny Boyle), en mullrande arty film med 0 att berätta, i story. Men med hur mycket som helst att förmedla i känsla. Kort sagt så var det en förbannat häftig film som jobbade på högvarv i 100 min och det räcker gott och väl. Musik av Underworld, vilket säger det mesta. + att biografen vågade skruva upp volymen så högt att stolarna bokstavligen vibrerade i salongen, något som krävs då det handlar om hjärt och lungräddning av solen.

För er som suktar efter ångest av sexuell karaktär, med en bitter bismak av dominans och elitism rekommenderar jag Pianisten (SVT tisdag), där Isabelle Huppert är fantastisk. Filmen är ett brutalt mordvapen som aldrig slutar slå, förrän den abrupt avslutas och man ligger där i skakande fosterställning; övertygad om att livet just passerat. Den är likt Irreversible en resa in i vår sexuellt mörka varelse, en jävligt obehagligt resa och för en gångs skull känns det bra att betala Tv-licens.

Förresten: Läser i dagens Svd att Sifo söker människor som har Cancer för en liten undersökning. De som ställer upp får en trisslott.

”…då tar Anna tillfället i akt och stryper sin vän”

Efter tre veckor av sågande, slipande, målande, borrande och ljussättande..är det äntligen klart! Nu återstår bara redigerandet, vilket jag inte har något med att göra…

Under de här 8 månaderna har vi haft sammanlagt ca fem två-veckors kurser (olika för alla…), 2 filmprojekt, ett dokumentärfilmprojekt och ett tv-projekt. Och nu som avslutning har vi haft det stora final project. Alla som ville, fick lämna in ett manus som sedan vår rektor (Pia Marquard, hon som nästan blev stenad av svenska folket efter att hon köpte in Expedition Robinson till SVT och den första deltagaren som åkte ut tog livet av sig) och en man vars namn jag glömt, läste igenom. 87 st lämnades in. Efter nån vecka hade de valt ut 18 manus som vi nu hållt på med i tre veckor, och har en vecka kvar på för post produktion.

Jag fick äran att vara med i Adinas tysk expressionistiska stumfilm ”The Storm”.

Kort handlar den om Anna och Maria som är ute och ror i goda vänners lag, när plötsligt en storm bryter ut. De blir strandsatta på en liten öde ö där de till en början håller ihop och tröstar varandra, men när en planka sköljer in intill ön och de båda inser att den är för liten för de båda vänder de varandra ryggen och inväntar att den andra ska låta tröttheten ge med sig. Anna drömmer sig bort till sin fästman som hon har ett kort på. Maria somnar till och då tar Anna tillfället i akt och stryper sin vän.

Hon simmar sedan iväg på plankan och landar på en strand där lysande ögon tittar fram mellan träden. En spotlight träffar henne och hon flyr in i skogen för skydd. Skogen är mörk och kustlig och hon springer för sitt liv, tills hon kommer fram till en vägg där hon tror sig vara i säkerhet, då spotlighten plötsligt hittar henne igen. En liten demon kommer klättrande ner för väggen och tar tag i Annas armar, Anna svimmar.

Ett antal små-demoner kommer fram och petar och sniffar på henne när de plötslig på en sekund försvinner. Anna vaknar till och en stor demon kommer mot henne. Han ber om hennes ögon, och när vi sedan ser han försvinna står Anna snyftande kvar, och när hon sänker sina händer avslöjar hon två svarta hål där ögonen var.

Demonen stryker fram genom skogen tills dess han kommer fram till en port där en man i vit cape står. Demonen ber om att få komma förbi men portvakten säger vant nej, då visar demonen sina ögon och hypotiserar vakten så han öppnar porten.

Demonen kliver in genom porten och vi ser sedan hur han tar ut Annas kort på henne och hennes fästman, demonen river det i tu och slänger Annas del. Demonen tar sedan av sig huvan och avslöjar sitt ansikte: Maria. Hon skrattar rått och går ur bild.

Slut.

Nä det där blev inte så kort kanske.. Iaf, så har vi gjort den i bästa Dr Calligari anda med målade skuggor och skeva perspektiv. Havet och skogen består av utsågade sågspåns-vågor och -träd. Vid första anblick ser det ut som en skolpjäs men med rätt ljus och sedan påsatt svartvitt filter i Avid ser det superbt ut!

Jag var en av fyra set designers samt ljussättare. Jag är väldigt nöjd med resultatet faktiskt… Och det har varit sjukt kul! I tidigare projekt där jag ljussatt har det varit naturligt mjukt ljus som gäller, men den här gången behöver man inte ens förklara ljuskällorna. Allt ska ändå vara överdrivet och onaturligt…

Så projektet är klar för min del, och nu återstår det mest slappande och lite ångest för framtiden… På måndag kommer det hit en man från ett litet produktionsbolag i Köpenhamn, de söker trainees. Jag ska gå dit, även om språket är något av ett handikapp känns det som att det är värt ett försök. För vad f*n ska man göra efter det här! Enda chansen att komma in i branchen utan att gå nån überskola är kontakter… Några sådana har inte jag…