Månad: maj 2007

En frisk fläkt

Werner Herzog är alltid så uppmuntrande. Även hans blogg. Här kan man läsa om hans favoritkex, teknikens under och vännen Glübe. Roligast blir det när den senare kommer upp på tapeten:

…to my friend Glübe, precisely because he does not listen to me. He plans on making a documentary on people named “Toby.” This will prove to be yet another personal debacle for him, but what can I say? To remain friends I must lie to him. “A charming idea, Glübe.”

Ja ni förstår ju. Hoppas inte Glübe läser bloggen, fast han kanske inte är så känslig. Undrar om han har en egen blogg? Måste kollas upp. Herzog är ju annars en av de coolaste människor som finns och hans fäbless för det genuint oäkta dokumentära fascinerar. Det ska bli kul att se hans senaste film. En storfilm med Christian Bale i huvudrollen: Rescue Dawn.

Ni har väl sett Grizzly Man?

Jaha,

Efter att ha läst Magnus senaste blogg, erkänner jag gärna att jag tillhör den dumma massan. Jag tycker att senaste Spiderman filmen var amerikansk och ofta patetisk och likförbaskat skrattade jag ofta och njöt av att tillbringa tre timmar av mitt liv i biomörkret (helt ensam i hela salongen kan tilläggas) och inte en enda sekund kändes bortkastad. Och vet ni, jag har sett Legally Blond säkert 4 gånger… det är nästan 10 timmar av mitt liv. Som jag aldrig får igen och som jag kunnat göra något bättre av, men jag ångrar det inte. Det var exakt det jag behövde just då.
Nej, mitt liv har inte berikats av några djupare filmer om samhälliga problem i olika former den senaste månaden och förmodligen har ingen av de filmer jag sett gjort mig till en bättre människa. Men jag kan erkänna att skräckfilmer som bygger på människans värsta sidor och att gräva i hjärnan på en feeder inte tillhör den kategori som jag väljer när jag kommer hem efter intensiva inspelningsdagar och vill slappna av.
Men jag erkänner att jag emellanåt känner igen den ångest man får när man talar med människor som ENBART ser filmer som inte kräver mer engagemang än hur man trycker play på spelaren. Men inte för att jag ser dom som dummare än jag, eller ser det som att de slösar bort sin tid. Den tiden är deras och får spenderas på det sätt som de finner bäst. Men jag kan se det som att de förlorar en upplevelse när de låter den kick man kan få av en film som verkligen får en att tänka, smyga sig förbi när de vänder ryggen till.
Så jag vet inte vilken kategori jag skulle tillhöra i detta slag, vi mot dem som han nämner. Då jag medvetet väljer Spiderman och Legally Blond på min lediga tid, och min DVD samling tyder på att jag egentligen borde vara blond (för att använda sig av klichéer), men gärna ser dessa djupa, omvälvande filmer som ger mig en emotionell och mental kick. Ofta finner jag att de människor som väljer lättsedda filmer, har lättare att acceptera att jag väljer tyngre filmer emellanåt, än att de som föredrar de tyngre filmerna kan acceptera att jag älskar chickflicks och ”skräp”. Så jag lämnar det öppet tills vidare. Och fortsätter blanda mina filmer hejvilt efter humör.

Frid

Kulturelitist, javisst!

Det slog mig häromdagen, ännu en gång, att jag är kulturelitist. Detta begrepp innefattar en viss typ av förakt för människor som, enligt mig, inte förstår sig på varken film eller litteratur (det är så långt mina kulturella referenser sträcker sig): människor som uppskattar skräp. Jag tycker inte om detta folk. Detta folk? Jo, det är ett folk: flera hundra tusen. Och de vandrar jorden likt zombies.
Som kulturelitist slipper man aldrig undan, man måste alltid vara redo: att försvara sig, att värva nya röster, att slå ner på den dumma massan. Det är vi mot dem!
Man lever ett ensamt liv, det finns inte många man kan dela sina drömmar och åsikter med. Man lever ett sorgens liv, blott tankar om ett bättre öde får en att härda ut. Ideligen störs man av majoritetens önskan om att tankspritt få slösa bort ett par timmar på nonsens. Därmed inte sagt att även jag kan omfamna trivialiteter som tex: Spindelmannen 3. Men, det måste finnas en tanke bakom beslutet och tanken måste innefatta en helhet; vad gäller en mängd olika filmer under en viss tid. Alltså: ser jag bara filmer av ett visst slag så bryts jag ned till ett stadium som liknar apans. Blandar jag däremot upp utbudets självklarheter med motsatsen så förädlar jag mitt jag och förvandlas till en bättre människa.

Klockan är mycket nu, jag känner hur min övre huvudhalva bågnar ner mot tangentbordet.

Guldpalmen till Rumänien

Filmfestivalen i Cannes är slut för i år. Festivalen avslutades som sig bör med prisutdelning. Det mest prestigefyllda priset Guldpalmen, eller Palme d’Or, gick till den rumänska filmen 4 Months, 3 Weeks, and 2 Days.

Palme d’Or: ”4 Months, 3 Weeks, and 2 Days” av Cristian Mungiu.

Grand Prize: Naomi Kawase för ”The Mourning Forest”.

Camera d’Or: ”Meduzot” (Jellyfish) av Etgar Keret och Shira Geffen.

60th Anniversary Award: Gus Van Sant för ”Paranoid Park”.

Palme d’Or – bästa kortfilm: ”Ver Llover” (Watching it Rain) av Elisa Miller.

Bästa manus: Fatih Akin för ”The Edge of Heaven”.

Bästa regi: Julian Schnabel för ”The Diving Bell and the Butterfly”.

Bästa manliga huvudroll: Konstantin Lavronenko i ”The Banishment”.

Bästa kvinnliga huvudroll: Jeon Do-yeon i ”Secret Sunshine”.

Juryns pris: ”Persepolis” av Marjane Satrapi och ”Silent Light” av Carlos Reygadas.

Sjuk film?

Den nya tidens skräck exploderar med Toe Tag Pictures rasande August Underground trilogi. Tre riktigt fula fiskar som jag egentligen inte kan rekommendera till någon, filmer som osar av ondska och som ger sig fan på att beröra å det grövsta. August Underground levererar med seriemördargenren som bas men blandar även in incest, porr, nekrofili och vomit-gore. Någon story att hänga upp sig på existerar inte utan filmerna är genomgående fokuserade på att uppvisa mänsklig nihilism på ett så seriöst och autentiskt sätt som det bara är möjligt, någon humor existerar inte. Obehagligt visst, men även intressant. När våldet på film ständigt är på jakt efter äkthet och effekterna knappt går att urskilja från verkligheten, hur blir då den reella verkligheten? JT Petty tar upp dessa frågor i sin film S&MAN (Sandman). Han intervjuar bland annat Fred Vogel (AU), diverse psykologer och sexologer om risken med filmvåldets strävan att efterlikna världen som den ser ut idag. Det snackas snuff (filmer där människor dör på riktigt) och det snackas specialeffekter. Tråkigt nog har jag inte sett filmen, då den inte fått distribution ännu, så någon recension kan det tyvärr inte bli. Men frågorna den ställer är intressanta och den är definitivt värd att hålla utkik efter!

Slutligen, Six Feet Under går i graven med hedern i behåll, så skönt att den läggs ner när den är som bäst. Absolut det finaste som någonsin skådat insidan av en TV.