Hårda spökerier

När det extrema våldets värstingar, Nacho Cerda och Karim Hussain, slår sina påsar ihop och föder fram filmen The Abandoned så blir det med råge rysligt, fast på ett annat sätt än man förväntat sig. Filmen bryter deras tidigare register rätt hårt och tillför mysskräck och poesi istället för splatter och naket (även om The Abandoned självklart inte är helt befriad från dessa kryddiga element). Nu har ju iofs Karim Hussain varit och sniffat Tarkovsky upp i baken tidigare också (Ascension, Dernière voix, La) men aldrig lika älskvärt och uppskattat som här. Faktum är att de båda herrarna egentligen bara producerat varsin bra film innan The Abandoned. Nacho Cerda mördade med sin (i brist på bättre ord) groteska Aftermath och Karim Hussain levererade den sista mardrömmen med Subconscious Cruelty. (Ska tilläggas att jag fick den äran att skaka Hussain’s hand efter en visning på Stockholms Filmfestival.) Så det känns verkligen som de funnit varandra, måhända saknar den ena någonting som den andra har. Det brukar kallas för en komplettering. Som Bengt Ohlsson och DN på stan eller Dumle och glass. The Abandoned är annars en rejäl jävla spökhistoria vars logik ej bör granskas för noga (den finns nämligen inte), utan se den för vad det är och du kommer att bli skrämd till graven.

Hett solsken

Sunshine - film.nu
Jag fick ett hett tips av en gammal filmvetarkursare för en tid sen. När jag bad honom att rekommendera någon ny och sevärd film så menade han att Sunshine helt klart är 2007 års bästa film så här långt. Jag är också nästan säker på att han fortsatte med att påstå att den antagligen är den bästa filmen på hela 2000-talet. Ganska stora ord men personligen så tycker jag att han har bra filmkoll, så det kan verkligen vara värt att kolla upp den om ni inte redan har gjort det. Jag ska göra det så fort som möjligt.

Någon annan som vill yppa sin åsikt om den hittills bästa filmen år 2007? Jag är otroligt svag för sådana utrop. Om jag får uttala mig så säger jag inte att Johan Klings Darling är bäst 2007, men har ni missat den är den ett absolut måste. Finns att hyra och köpa nu.

Blues

När Craig Brewer följer upp sin fenomenala Hustle & Flow med kvalitativa Black Snake Moan backar den svenska kritikerkåren in i en vägg av värderingar och löjliga krav. För det blir tydligen så, då en film utan en politiskt rättrådig agenda skall till att recenseras. Historien i sig verkar glömmas bort och småsaker sätts i fokus, vilket gör en så förbannad då Black Snake Moan är bland det bästa jag sett på länge. Det är en film som andas, som lever, som är så udda som en andakt i sig.

Emma Gray Munthe skriver i Aftonbladet: något av det absolut vidrigaste jag sett på bio och fortsätter med att beskriva denna film som en kristen bluesbuskis … Fan Emma, vi kan inte vara av samma släkte! DN’s Mårten Blomkvist ger Black Snake Moan en 1:a och uttrycker sitt missnöje i en ytterst vag och vek recension här.

Kritiken grundar sig självklart på något slags moralistiskt dilemma som dessa recensenter ställts inför och som de inte har kunnat hantera på ett vuxet, cineastiskt, sätt. De luftar öppet problemen de har med filmens premiss, eller premissen som de tolkar den, vilken gisningsvis innefattar: Samuel L Jackson botar Christina Ricci från hennes nymfomani genom att kedja fast henne … Vad skönt att denna självklara och ytliga sammanfattning av filmen inte stämmer mer än till 20 sekunder in på trailern och att filmens helhet innefattar så mycket mer; oändligt mycket mer! Dock måste man vilja se bakom all den medvetna provokation som filmen spelar på och öppna upp sig, för Craig Brewer vet vad han vill ha sagt och det är inte ngn kommentar om att osund kåthet med tvång skall botas med hjälp av Gud, Jesus och stor fet kedja … så mycket kan man ju säga i alla fall. Vidare kan man tillägga att det är så förbannat tråkigt att recensentens personliga tillkortakommanden vad gäller tex. sexuell självinsikt (som i det här fallet) ska få lov att påverka objektiviteten och därmed förstöra en bra film. Vad det alltså handlar om i fallet Black Snake Moan, men även när det kommer till filmer som The Brown Bunny och Irréversible, är en enad kritikerkårs medvetna ovilja till att förstå. En ovilja som ibland bryts till det motsatta, speciellt i fall där det handlar om kvasifeministiska regissörer som Quentin Tarantino vars film Death Proof hyllades av Emma Gray Munthe … Men de kan alla dra åt helvete (tillsammans med Niklas Darke och hans inavlade Pit Bull)!!! Se Black Snake Moan och njut av det bluesigaste jag sett på film sedan Blues Brothers.

Slå ett slag för…

…brittiska kriminalserier!
Det finns inte många länder som kan göra äkta kriminialserier med en gammal dam i huvudrollen. Satt klistrad vid tv:n i går när Miss Marple, en ensamstående och mycket klurig liten dam löste mordgåtor mellan stickningarna och tepauserna.
Jag visste att de brittiska öarna skulle påverka mig när jag flyttade dit för en massa år sedan men att de faktiskt skulle ta över så många delar av mitt liv hade jag aldrig trott.

Men jag kan bara tacka och bocka för denna underbara vardagslyx som de skänker mig!