Pepes bodega

Lilla filmfestivalen i Båstad

Lilla filmfestivalen i Båstad kan man se en slappt sommarklädd Johan Widerberg (i flipp-flopps), regissören (och tillika förre festivalgeneralen) Stefan Jarl iförd endast shorts och en och annan internationell filmkändis i alldeles för stor hatt och solglasögon. Den lilla filmfestivalen i Båstad är Bjärehalvöns svar på Cannes-festivalen, om än i mer avslappnad form … klädmässigt. När det gäller film ligger denna festival däremot ofta i framkanten, och brukar kunna erbjuda både världs- och Sverigepremiärer på riktigt stora filmer.

I år har festivalen vuxit till sig i storlek (sex dagar lång) och bjuder bland annat på smygpremiärer av Lasse Hallströms Bluffen och Julie Delpys film 2 dagar i Paris. Ett par regissörsbesök blir det; polske Stanislaw Mucha visar tre dokumentärer – bland annat Die Mitte, där han ger sig ut på jakt efter Europas geografiska mittpunkt. Från Ryssland kommer Lidija Bobrova med bland Babusjka – kära mormor, flerfaldigt prisbelönad dokumentär om hur det är att åldras i det ”nya” Ryssland.

Festivalen, som ju grundades av Johan Widerbergs far Bo, börjar i morgon och pågår till 6 augusti. Om inte filmfestivalen skulle locka tillräckligt mycket för en tur till Båstad så kan du ju alltid kombinera den med ett besök på Pepes bodega. Pizzan där är en höjdare.

Ingmar såklart

Det här är lite pinsamt, men jag hade faktiskt glömt att jag hade den här bloggen, får skärpa mig.

Men sen sist har jag hunnit bo i Köpenhamn en månad, flytta därifrån, sälja popcorn, ha sommarlov och nu nästa vecka flyttar jag till Göteborg. Det är inte 100 % säkert vad jag ska göra där, men jobba eller plugga, eller evetuellt praktisera på nåt filmproduktionsbolag, ifall det skulle dyka upp nåt… Jag åker ner och känner efter hur det känns, så får vi se hur det går.

Men igår dog alltså Ingmar Bergman, och jag blev väldigt berörd. Ska jag vara ärlig är han inte en av mina absoluta favoriter, men jag har alltid kännt för honom, och varit väldigt stolt över att vara svensk när han kommit på tal inom filmhistoria, inte minst på skolan i Danmark. Av någon anledning blir man, eller jag iaf, ju väldigt patriotisk när man är utanför Sverige… Sällan när man sitter här hemma dock.

Jag minns att vi såg Smultronstället på en lektion och Roger, en 29-årig kille från Barcelona, berättade efteråt att han börjat gråta för att han tyckte att det var så fantastiskt vackert och rörande. Min personliga favorit av hans filmer är Persona, en helt genialisk film enligt mig.

God Jul

The bitch tour del 2 motsvarade inte alls mina förväntningar, egentligen så är det bara ett citat som kommer att stå sig (när tv-historia skall till att skrivas): Den här gången kommer man skratta med oss, inte åt oss (förlåt mig Linda). Avsnittets största brister låg i dess kvalitativa förbättringar. Det kan tyckas konstigt men behållningen med avsnitt 1 var ju just den undermåliga produktionen i sig: fotot var värdelöst, de sa roliga saker (jätteroliga!), Brinkenstjärna lockade till skratt när han hela tiden försökte ”fixa” Linda och Fadde var … Fadde. Del 2 var lite mer hot. Det verkar som om de anställt en betald redigerare, ordnat loss lite musik och tänkt dokusåpa för hela slanten. Dessa moderniteter (à la 90-tal) gjorde att relationerna blev lidandes, tråkigt, men jag kommer inte att ge upp ännu det är många avsnitt kvar. Och kanske rycker de upp sig, kanske är vi en klassiker, likt 3:ans Wannabe, på spåret.

Såg häromdagen om den dokumentära Gremlins (Joe Dante). En film för alla Stefan Jarl fans. Se den!

Kärleken den kärleken

Linda och Fadde har ett liv ihop. De dokumenterar det med en videokamera och lägger upp resultatet på bubblare.se. Om ni någon gång känner er misslyckade, trötta på livet eller bara har en jävligt dålig dag, kan ni ta er en titt och ni kommer genast må bättre. Första avsnittet handlar om … handlar om … hmm, ja det kanske är lättare att räkna upp några incidenter: Linda klurar ut hur man sätter på kameran. Fadde flexar sina muskler och berättar att han dagen till ära friserat sig (det ser för jävligt ut). Linda och Fadde äter mat. Linda dansar på ett bord och sjunger inför ett berusat Harrys i Eskilstuna. Linda och Fadde visar upp sitt sovrum, Brinkenstjärna kommer in och reserverar platsen mellan Linda och Fadde. Och sen är det slut. Tror ni man längtar till nästa avsnitt eller? Dum fråga förresten.

The Simpsons

Då och då så träder de fram, från ingenstans, och blottar sin ignorans. Man tycker inte ens illa om dem (längre) bara synd om dem. Deras attacker är alltid korta (avslutas ofta med ett: jag vill inte prata mer om det) och osar av avundsjuka. De är så sorgliga, nästan omänskliga i sin tragiska avsaknad. Argumenten till deras agg brukar vara något av följande: jag gillar inte tecknat. Jag tycker inte om den gula färgen. Eller så nöjer de sig med att le och fnysa lite nervöst, som om samtalets fokus i sig är så generande barnsligt att de antar att de inte riktigt kan ta det på allvar, denna sista ryggradslösa grupp tillåts man faktiskt att se ner på (även utifrån ett evolutionsaktigt perspektiv). Majoriteten av dessa uppblåsta grodor ansvarar följande för: äldre, finklädda (på ett dyrt märkesinriktat sätt), tjejer. Om man har att göra med någon av dessa ovanstående så kan man ge sig fan på att de alltid tror sig veta bäst. Låt dem då för bövelen tro det då, att resonera fungerar ej; det är som att försöka övertyga en kristen om vikten av respekt och kärlek. Nej, det enda man kan göra är att slå dövörat till, låta dem gotta sig i det sjukliga ett trettiotal sekunder och sedan aldrig återkomma till ämnet. Detta kallas för ett humant beteende.

Dockor på film är nästan alltid onda. Vi har Den Onda Dockan, Skurt, Gremlinsgänget och nu sist ut en massa onda dockor i James Wans klassiskt skräckiga Dead Silence. James Wan, som tidigare varit involverad i Saw filmerna, har här gjort en film som strikt följer genrens oskrivna regler. Det är nästan som en lektion i att skrämmas. Jag såg filmen ensam mitt i natten och blev ärligt talat riktigt rädd! Det är någontin speciellt med vita trädockor med bara ett uttryck …