Ögon i berget

The Hills Have Eyes 2 (2007) drar igång smått subtilt med att vi får bevittna en rätt grafisk förlossning. Skräckfilmens sista utpost: födelsen. Eller? Även The Texas Chainsaw Massacre, The Beginning inleddes med en nedkomst (som slutade med att vi fick se Leatherface som naken och skrynklig). Då kan man fråga sig om skräckfilmspubliken verkligen är redo för denna grovt hackade naturalism? Varför inte, så länge klientelet är väluppfostrade och seriösa ska det nog gå bra och skräckfilm handlar ju i grund och botten om att födas och dö (fast detta sista får nog stå för mig). Nåväl The Hills Have Eyes 2 var väl iaf lite bättre än originalet (The Hills Have Eyes 2, 1985) vars enda kvalitéer låg i att en hund hade flashbacks från den första filmen. Ok actionsplatter, rätt likt The Descent och Aliens, dock minus karaktärspsykologin.

Typiskt att Herzog slutar bloggar just när jag börjat läsa, senaste inlägget 28/5. Vad ska jag nu läsa? (Werner Herzog gets shot by LA sniper during interview)

Harmony Korine är äntligen på gång med en ny film, Mister Lonely. Ska bli kul att se! Handlar om Michael Jackson möter Marilyn Monroe, fast inte på riktigt alltså. Hoppas det är den där killen från Nip/Tuck som spelar Jackson.

Slutligen kan man fråga sig varför all denna vrede existerar? Svara med en vänlig tanke.

Snigelslem

Alla dessa sniglar som kryper fram när det regnar, de verkar desillusionerade. Vissa av dem krälar ner i vattenpölar som om de kunde simma. Och så har vi de där stora trädgårdssniglarna. Jag gick på en idag, det var en olycka och jag har burit med mig smärtan fram tills nu då jag bestämt mig för att stryka ett streck över den. Jag vill inte längre tänka på dess rinnande kropp längs med asfalten.

Sov så gott!

Nr 1

The devil and Daniel Johnston måste bara vara den bästa dokumentär som producerats sedan Capturing the Friedmans. Jeff Feuerzeig, som står bakom filmen, har fått tillgång till ett material som nästan får en att bli religiös (iaf under de 105 minuter filmen varar). Vi får följa Daniel från hans tidiga år fram tills idag. Allt är mycket utförligt komponerat; Daniel’s egna bandrapporter, gryniga super 8 bilder, stillbilder, mängder av intervjuer. Dokumentationen av Daniel Johnstons liv går utöver den vanliga. Men så är han ju rätt ovanlig också, minst sagt. Musiken hans är i sig inget speciellt, det är först vid hans framförande av den som den blir det. Likt alla andra psykiskt sjuka människor vet han inga begränsningar. Han är helt oförmögen att känna av sin omgivning, alltså blir hans spelningar alltid smått kaosartade, passionsfyllda. Daniel gråter, smäder publiken, predikar om Satan mm. Man måste helt enkelt se för att tro, om man nu orkar. Det ligger en sådan ständig sorg över filmen och dess karaktärer, ett vemod som alltid präglar situationer som inolverar psykisk sjukdom. Inte bara sorg förresten utan även en slags bitterhet / ilska, all denna egoism (från Daniel’s sida). I alla fall, det är ett makalöst respektingivande projekt som måste ha varit gigantiskt från början. (Det kan iofs inte ha varit större än det som Ondi Timoner hanterade under redigeringen av DIG! (ca. 500 tim)) Som fångar hela Daniel Johnston’s personlighet, människorna runt omkring honom, kärleken, alla förluster. Bara anekdoterna i sig gör filmen till ett mästerverk.

Och jag grät!

I går kväll bestämde jag mig för att krypa ner under täcket redan klockan nio för att fly regnrusket och in i filmens värld. Och till min stora glädje kan jag erkänna att den film jag valt lyckades få mig att glömma allt annat. The Notebook (dir.Nick Cassavetes) släpptes 2004 och har fått bra kritik, men jag har inte känt någon direkt anledning att lägga ner pengar på den. När jag härom veckan fick låna den av en vän som tyckte att den var sevärd så tänkte jag att den kanske kan få mig att må lite bättre. Den är egentligen inte så speciell. Inte filmiskt och heller inte berättarmässigt, men den lyckades ändå trycka på alla de punkter som får mig att gråta. Vet inte varför då jag inte är en sån som gråter över filmer vanligtvis. Och det var inte sorgligt…inte egentligen. Men den sista halvtimmen grät jag så det gjorde ont i kroppen.
Nåja, det var dagens bekännelse.
Annars är det lungt. Helgen bestod av lite oplanerat festande till Tommy Nilsson på ett bröllop dit vi inte var bjudna och sov i bilen eftersom ingen av oss var i stånd att köra hem. Tur att man fortfarande är ung!

Frid!

Unik chans att se Triangelfilms filmpärlor

Foto: Kino

Nu kommer en unik chans att se 128 filmpärlor ur konkursade Triangelfilms katalog. Kino i Lund kan som enda biograf presentera denna unika retrospektiv. För många av filmerna kan det vara sista chansen att se dem på vita duken i Sverige. Vad som ska hända med filmkopiorna i framtiden är ännu oklart.

Bland filmerna finns Amelie från Montmatre, Pingvinresan och Mulholland Drive. Biljettpriset är 50 kr per film, klippkort till fem filmer kostar 175 kr eller så kan du se alla 128 filmer för 700 kr. Filmerna visas mellan 13/7-6/9. Mer information finns på Kinos hemsida.