Månad: juli 2007

Tim Palen har designat art-work för den nya tidens skräck (Hostel, Cabin Fever, Saw). Det är han som står bakom tidernas (smärre överdrift kanske …) poster, den till Hostel 2 där Bijou Phillips står och håller i sitt eget huvud (här). Nu släpper han ifrån sig en stor del av sin karriär i boken Guts, inpackad som ett stycke högrev, såklart. Tim Palen är en av få som verkligen kan det där med att förvränga det groteska till skönhet och, i brist på bättre ord, konst. Han älskar att förföra med ett material som egentligen inte är gångbart förutom på ett undergroundaktig nivå och det är såå snyggt!

Gör mig nu redo för Begotten, E. Elias Merhige’s surrealistiska mardröm från 1991. Lite trivia från Amazon.com: Approximately eight to ten hours of optical work – re-photographing, visual treatments, and filtering – was required to produce one minute of film. The total postproduction period for the 78-minute movie was eight months.. Begotten sätter tydligen tonen rätt snabbt med att Gud skär sönder sig själv med ett rakblad … för övrigt så är det Marilyn Manson’s favoritfilm.

Vacancy med Kate Beckinsale och Luke Wilson imponerade i alla sin enkelhet, lågbudget Hostel-light som även påminde lite om Them. Trasigt par på en sista biltur tar en genväg som visar sig vara lite längre och jobbigare än den vanliga vägen, minst sagt … Synd bara att de även i denna skräckis känt sig tvingade till att dra upp mobiltelefonens saknade täckning, teknikens utveckling har inte bara varit positiv.

Zodiac som är Finchers återkomst (måste man väl ändå säga) är en film som osar stabilt hantverk; karaktärerna, atmosfären och spänningen. Allt är så jävla planerat! Jag brukar ha rätt svårt för utstuderade klassiker annars men i Zodiac’s fall är det svårt att inte ge efter och bara njuta av … allt. Och för första gången på länge tyckte man att en näst intill 3 timmar lång film skulle ha kunnat vara mycket längre.

Det är med den yttersta oro och försiktighet jag beblandar mig med andra subjektiva människor, de har oftast inte den självinsikt som krävs för att övertyga. Oftast är de så extremt riktade åt ett visst håll att de inte märker hur påverkade de är av utomstående faktorer. Vi kan ta ett kort men övertydligt exempel: politik: här har vi buntar med valdeltagare som alla tror sig rösta subjektivt. De tror sig veta vad som gäller. Vi som står bredvid, som är objektiva, vet att de blir lurade till att tro sig veta rätt. Man ska alltså framskrida med ett stort lugn när det kommer till att bestämma sin subjektivitet eller objektivitet. Och frågan man ska ställa sig är: tycker jag verkligen detta eller är det någon annan som får mig att tro att jag tycker detta? Ibland kan det vara extra svårt, som när det handlar om film. Ännu ett exempel: när jag var 18 år såg jag Howards End med mina föräldrar. Jag var den enda som tyckte den var bra. Jag var fan lyrisk! Det var inte så att jag bara tyckte om den, nej, jag skulle dessutom se den igen! Jag hade självklart gått i en fälla. Jag hade gått på kritiken, trodde mig tänka subjektivt men icke. Det var getingarna och korsen som påverkade mitt undermedvetna, fick mig att tro någonting som inte riktigt var sant. Nu idag tänker jag mig alltid för minst tre gånger innan jag hävdar mig veta någonting. Kanske vet jag ingenting. Vi är alla påverkade.

Är det inte lustigt att praktikanterna på McDonald’s aldrig hör mitt: en Cappucino tack. De uppfattar alla ord utom just dessa! Vissa gånger tvingas jag till att upprepa mitt en Cappucino tack flera gånger; tills att de förstår och en lättnad sprider sig. De vänder sig om, snurrar bort mot apparaten och gör vad de får betalt för. Vissa gör det snabbt andra (övriga 90 %) gör det … lite långsammare. Till slut får man iaf sin Cappucino, som står för majoriteten av mitt kaffeintag, (här kan du läsa mer om denna dryck). Annars dricker jag mest presskaffe, det är förbannat gott! En liten parentes: jag köper bara Cappucino och frukost på McDonalds, lägg detta på minnet tack! Och om någon som jobbar på McDonalds läser detta så vet ni vad nästa nyhetsbrev ska handla om.

Ska intervjua Lucifer Valentine idag eller imorgon. Det är alltså galenpannan bakom Slaughtered Vomit Dolls: en alldeles sinnessjuk film om en bulimisk flickas mardrömslika liv, alltid på gränsen till det overkliga, alltid för mycket av allt vi inte vill se. Vid första anblicken kan den, filmen, kanske te sig pubertal i sitt provokativa uttryck (här snackar vi alltså om en film inom genren vomit-gore), men den växer och blir (om man förmår sig till att se bakom den kladdiga ytan) både öm och sorglig … Intervjun kommer att handla mycket om Valentine som person men även om uppföljaren till SVD: Regoregitated Sacrifice.

Rekommenderar även dokumentären Deliver us from Evil, makalöst om pedofilism inom den katolska kyrkan och hur den till varje pris måste döljas från omvärlden. Notera att det är ett enstaka specifikt fall som tas upp.

Everybody Hates Short People – står det faktiskt … jag passerar den där lappen varje dag och vad man än tycker om den så tänker man på den … väldigt ofta. Stockholm är fullt av uppmaningar och kryptiska resonemang. Hade man varit galen och i behov av ett budskap, vilket som helst, så hade man lätt kunnat få ett, från självaste jävla Gud om man så velat! Efter att ha sett The Devil and Daniel Johnston en andra gång så går ens tankar igång på dylika saker, han såg ju Satan i allt! Scenen där han predikar domedagen och religiös fundamentalism för arty-farty Sonic Youth fans är bland det jobbigaste som någonsin fastnat på band; obehagligt. Det är vad stora städer lockar fram; hysteri och nervös paranoia. Men det är ju också därför man väljer att bo i en storstad: tanken om ett ständigt underliggande kaos, som då och då gör sig synligt genom konfusa meddelanden som bara galningen inom oss kan tolka och den delen av oss vill vi ju inte uppmuntra.