Månad: september 2007

Det fruktansvärda har hänt, någon har kapat mitt Facebook konto och besudlat det med märkliga bilder och meningskonstruktioner jag menar mig vara för mer för. Jag vet vem personen i fråga är och har anmält denne. Snart är du fast!

Redan för tre år sedan bespottade jag Internet och dess bredbandade ivrighet, det osade snusk och fiffel lång väg. Jag hade rätt, ingen kan hävda det motsatta, inte ens en viss filmkritiker vars största intresse verkar vara att egogoogla sig själv.

Dagligen begås bedrägerier online, varje timme förlorar någon sina yttersta besparingar, då och då händer det att fel bilder hamnar i fel sorts händer; nätpiraternas händer. Dessa är det koncentrerade smuts som tekniken fört med sig, vad som kommer att kvarstå vid tidens ände. Ni är den nya tidens skräck!

Nya amerikanska bolagstrenden verkar vara att spela in film hypersnabbt för att sedan köra en direkt-till-DVD premiär. Skräckgenren går som vanligt i täten och filmer som Flight of the Living Dead, House on Haunted Hill 2 och Wrong Turn 2 kommer att bli de nya kassakossorna. På det stora hela tycker jag att det verkar sjysst, bolagen slipper en massa distributionskostnader och jag slipper att vänta på en DVD-release vilket blir fallet då man bor i Sverige och en procentuell bråkdel av allt som produceras i staterna köps in. Sedan kommer det självklart att leda till en högre kvantitet, kostnaderna reduceras och processen simplifieras; fler filmer görs. Det liknar lite grann DV teknikens gryning då alla skulle göra film bara för att de hade råd. Och antagligen får vi väl nu som då även se en massa skit, men det är det väl värt! Förresten så är väl detta ändå bara en förlängning av biografernas utdragna död och hemmabions sega födelse. Inom kort kommer det enbart finnas stora komplex och de gamla fina salongerna kommer bara att återupplivas vid festivaldags …

Festivaldags. Stockholms filmfestival har redan gått ut med en del av årets program och självklara titlar som Gus van Sants Paranoid Park och Jarret Schaefers Chapter 27 lockar till biljettköp, speciellt den senare med en fet Jared Leto i rollen som Mark Chapman. Hoppas dock att de vågar vidga utbudet en aning och ta in film som Mother of Tears och Teeth. Skit samma, jag kommer ändå stå där i kön vid kulturhuset och hypnotiseras av de långa gula biljettremsorna som konsekvent pumpas ut och sakna förra året då jag slavade till 05 varje morgon med att redigera Festival TV. Det var förresten i samma veva som jag började blogga för Film.nu, så grattis Magnus, unna dig ngt gott idag.

För ett tag sedan föreslog jag Robban Becirovic (Close-Up) en text om den Nya Tidens Skräckfilm. Han ställde sig positivt till idén men kunde inte köpa in den då de redan hade en skribent inom området, dock erbjöds jag en T-shirt för rättigheterna … Jag tackade nej.

När jag idag går in på Pressbyrån för att tjuvläsa senaste Ordfront blir jag knappt ens förvånad över att finna min idé i Close-Ups bilaga In It For Life. För det är så det går till.

Och så inleds hämnden, den kommer att vara en livstid och sukta efter blod och utsmetad trycksvärta, vi hörs Robban.

Showtime promotar Dexter S.2, som har premiär nu på söndag, genom att färga fontäner röda i 14 av USAs städer, vilka vet jag inte. George DeBolt, pr Showtime, påstår att det har att göra med deras logga som ju är … röd, hmm, det var ju inte riktigt dit som associationerna gick …

Det är lite kul att man numera inte ens behöver ha sett Filmkrönikan för att kunna uttala sig negativt om det. Med detta i åtanke ger jag förra avsnittet 1 av 1000000 i betyg (1 är alltså sämst och inte bäst)

Annars har jag ägnat de närmaste 2 dagarna åt häftiga affärsförhandlingar i Köpenhamn. Vi lyckades sluta ett antal viktiga ”deals” (procentuellt sett så stod jag, personligen, för majoriteten av dem) så att stämningen var på topp. Resans höjdpunkt? Jo, det var nog när chefen viskade jävligt bra jobbat grabben i mitt öra. Och han var inte ens full, eller inte mycket i alla fall, sådant värmer vill jag lova. Han kan förvänta sig ett ex Motorsågsmassakern på skrivbordet imorgon.

Béatrice Dalle övertygade mig i Claire Denis pretentiösa vampyrfilm Trouble Every Day (med ett bra soundtrack av Tindersticks), minns scenen där hon promenerar/dansar förbi en fast kamera mot en vit vägg täckt av blod; så snyggt. Nu spelar hon med i franska À L’intérieur (Inside), en film som lovordats som det otäckaste på länge. Trailern är snygg och i väntan på helheten får man väl sätta sig ner och kolla in något annat franskt så länge, Ensam mot alla kanske.

August Underground Penance avslutar vad som bara måste vara århundradets grymmaste och mest slagkraftiga exercis i ren och skär nihilism. Det handlar, som i de första två delarna, om att förmedla våld, terror och sadism på ett äkta, snuffaktigt, sätt.

Genom DV-kameran med vilken filmens båda mördare betraktar och dokumenterar sina illdåd, får vi ta del av deras vanliga vardag och den andra delen … Det är den andra delen som gett August Underground serien (och Toe Tag, produktionsbolaget) dess rykte. Om det är ett bra eller dåligt rykte varierar nog kraftigt då dessa filmer är självklara vattendelare. Det blir lätt så när man på ett totalt jävla nattsvart sätt tar upp ämnen som lustmord, nekrofili och alla möjliga sexuella perversioner man kan tänka sig.

Själv så vet jag inte riktigt vart jag står, självklart är det svårt att hävda sig tycka om skiten, ej heller tycka illa om den. Jag finner den fascinerande. På sätt och vis så känns det som om man betraktat ett konstverk när man sett en August Underground film, de berör och kvarlever i ens kropp, själ, en lång tid efteråt. Det blir en kluvenhet som borde leda till upprördhet men som istället blir till insiktsfullhet; om jorden vi lever på, dess förgänglighet och människan som djur och inte så mycket mer.

De båda mördarnas ondska fängslar, de visar aldrig någon nåd. Och detta senare är vad som gör filmerna så mardömsaktiga, lite grann som Hanekes Funny Games; det går aldrig att slippa undan. Inte i filmens underbara värld i alla fall. Dock tenderar ju dagens extremfilm att efterlikna verkligheten så långt det bara är möjligt och vad händer när den är där, när filmens verklighet är den reella?