Då ska man börja blogga om lite film också. Kan vara kul som en omväxling från min vanliga allblogg. Såg idag ett öga rött, ni vet den där sönderannonserade filmen haha. Jag trodde att det skulle vara en komedi först eftersom jag inte har läst boken eller så. Satt o vred mig en tredjedel av filmen då det kändes lite smått obekvämt. Den handlar ju om Halim som är en förortsunge som efter sin morsans död tvingas flytta till söder med sin svennefierad farsa som fått för sig att bli en äkta svenne o lyssna på svenska favoriter o käka surströmming o shit. Eh, not cool. Efter succéboken finns det säkerligen en mening med att göra filmen och man ville tydligen plocka poäng från båda sidorna då man vände historien från stan till förorten o tvärtom. Jag känner igen mig mycket i det som filmen tar upp såsom Halims frustration om den svenska hierarkin som sätter blatten längst ner i pyramiden, men tar avstånd från den svårsålda fantasivärlden som filmen speglar för att avdramatisera ett samhällsproblem för att frambringa en feelgood känsla som antagligen gör filmen en hit för filmmakarna. Ganska klassiskt för dom flesta blattefilmer. Visst lite allvar blir det ju också men för att inte vilja generalisera så gör man det titt som tätt. En iranier liknande gubbe till marockansk far. En bollywoodförort och en tankesultan med enkelt ordförråd, en dålig plan och en seriös kamp. Ett löst budskap som lösning på problemet, den såkallade stora jihad är fett skrattretande. Ett öga rött my friends är ett bra exempel på en riktig blattefilm (en film som till huvudsakligen gör narr av blattar). Trots det är den bättre än många svennefilmer (filmer utan samhällsförankring o utan blattar). Ciao
Månad: september 2007
Måndag hela veckan
Alla älskar vi våghalsiga kamikazeprojekt där passion går före vett och pengar inte är en fråga, där man medvetet väljer att bortse självklara hinder och Internet spelar den största av huvudroller. Det har gjorts tidigare (Blair Witch Project, Slaughtered Vomit Dolls) och nu görs det igen, med Worst Case Scenario (bara namnet!) planerar produktionsbolaget Gorehound Canned Film att spränga alla gränser vad gäller alternativ lågbudgetskräck. Än så länge ligger bara ett par korta promos och själva storyn uppe men bara det räcker för mig, så ruggigt snyggt och innovativt. Tyska nazistiska-undervattens-zombies … Sedan har ju också Brian Yuzna ett finger med i spelet. Spana in sidan och skicka dem en femtiolapp så att de kan köra igång snarast.
Och för er som tänkt skaffa kontaklinser i form utav smileys, tänk om, det är så jävla ute, satsa på något riktigt manligt istället förslagvis det här. Varför?
Många monster blir det
En synnerligen snabb och hastigt påkommen affärsresa leder till att jag får chansen att se Rob Zombies Halloween. Jag vet att jag tjatat om denna film ett bra tag nu, men faktum är att den är av stor relevans för alla cineaster, eller borde vara det i alla fall, och förtjänar all uppmärksamhet. Detta är en stor händelse!
Rob Zombie har mer eller mindre fått fria händer att tolka ursprungsidén och gör det på sitt eget sätt, utan att för den delen svika fansen av de tidigare delarna i franchisesagan. Zombie har gjort en film som levererar. Den överträffar klart alla delar efter Carpenters original, även om nu detta inte är speciellt svårt och lyckas med konststycket att fördjupa Michael Myers karaktär åt det mer personliga hållet samtidigt som hans ondska förblir konstant..
Som vanligt när det handlar om Rob Zombie så bjuds vi på en hel del estetiserat trash, det blir dumma bönder (med skägg och mustasch), nakna brudar, diskbänksrealism, runda ord och fumligt tonårssex. Ibland känns det krystat men för det mesta så håller det, till exempel i inledande scener när Michaels familj presenteras, familjelycka är bara förnamnet. Så med den här filmen ur vägen kan vi börja längta efter nästa Zombie prestation, förhoppningsvis en uppföljare till The Devil’s Rejects.
Tog mig också tid att spana in Captivity, ännu en film där dåliga pojkar leker med knivar, rep och dockor. Rätt trött Saw kopia som nog kommer att vara bortglömd inom kort, dock med snygga bilder, en schysst tjockis som en av psykopaterna och lagom längd: 1, 20.
I korthet, supermodell tillfångatas, hålls isolerad och utsätts för tortyr modell light och sen inte så mycket mer tyvärr. Någon slags skruvad Hollywoodsk moral existerar säkert uti premissen men den skiter man rätt grovt och mycket i.
Not till framtida tågresor: undvik att kolla på tortyrfilm bredvid gamla tanter som inte förstår att hålla käft utan ständigt stör med dumma frågor såsom: varför borrar han flickan i kinden? Varför stänger han in flickan i en glaslåda och fyller den med sand? För att hon inte ska kunna andas fattar du väl kärring!
Shrek den sämsta
Jag är i Stockholm en sväng igen. Blandar lite jobb och semester. Och eftersom Scandic är så vänliga att bjuda på internetuppkoppling på hotellrummen så kan jag surfa och blogga också.
Lite tid över betyder att jag kommit ifatt med vissa filmnyheter. Vissa mer spännande än andra. Fast så fort jag börjar nysta bland alla rykten, trailers och intervjuer så tappar jag all uppfattning om tid. Två timmar stal interwebben ifrån mig idag. Minst. Bara så där. Läskigt.
Jag har varit på bio också. Det blev Shrek the Third. Det var inte en helt obehaglig upplevelse, men nästan. Precis som Natalie Petryk beskriver det i sin utmärkta recension så går filmen på tomgång nästan från första filmrutan. Skämten var lite plattare än tidigare och referenserna höll sig mer till sagorna än populärkulturen. Animationen håller fortfarande men vi har sett allt förut och det håller inte som ursäkt för att ta sig till en biograf nära dig. En liten tröst var att vi tack vare rabattcheckar inte behövde betala fullt pris. Min sambo lyckades också sitta i rätt stol när ett antal Shreköron lottades ut. Att se henne i de söta öronen var en desto större tröst. Jag i öronen? Not so much.