Slaktfilm med gott humör och mycket humor

Hur ofta får man egentligen se en film av bestående kvalitet? Kanske tre, fyra, stycken per år. Med tanke på att man, jag, betar av cirkus 500 titlar per år så kan man ju fråga sig om det är värt besväret. Eller, rättare sagt, så bör man nog inte göra det … Vad är det man söker egentligen? Vad mer än det där futtiga antalet?
För mig är det ett tillstånd, ett meditativt vakuum där man kan hyra sig ett rum för ett par timmar och som bonus kanske till och med bli berörd (även om gränsen för vid vilken den känslomässiga brytpunkten ligger bara ändras allt eftersom).

2008 verkar bli ett bra filmår, kanske det bästa på många år. De filmer jag kommer att tänka på spontant är: Inside, ReGOREgitated Sacrifice, Margot at the Wedding och Otis (herregud vilken topp 4 lista, någonting för Nöjesguiden kanske?)

Otis ligger farligt nära någonting man sett alltför många gånger tidigare (Captivity, När lammen tystnar) men lyckas genom att bre på med torr, svart (och vi snackar nattsvart!) humor samt ett sjysst soundtrack.
För er som inte känner till Otis så är han två meter bred, två meter hög och älskar tonåringar av det lite mer kvinnliga könet, fast på fel sätt: Otis har som hobby (vid sidan av hans pizzautdelarjobb) att kidnappa tjejer för att låsa in dem i hans specialinredda källare och sedan spela rollspel med dem. Kan se ut såhär: Otis klär ut sig till fotbollspelare och går på date med sin cheerleaderutklädda flickvän (alltså hans offer) framför en projektion av en fotbollsplan. Låter det hemskt? Det är det inte och det är just detta som skiljer Otis från övriga filmer inom genren. Tony Krantz (regissör) lyckas lyfta sin film över genomsnittet och får den att bli så mycket mer än bara slisk och slask. Jag kanske går över gränsen när jag hävdar Otis vara romantisk men visst genomsyras den av en ömhet som nästan inte går att bortse från (hade det inte varit för öppningens styckningsscen så …). Ej heller kan man blunda för den kärlek Krantz känner för sina karaktärer, det var länge sedan man kände av en sådan. Så ta och investera i årets första kultfilm, det är en order!

[youtube CZJfHBvG5dM]

Kanonproducenten Joffe

Visserligen är detta gammal ost men den är i alla fall av högsta kvalitet.

Woody Allens producent Charles H. Joffe har gått ur tiden.
Eftersom Joffe har producerat alla Allens filmer så kan man med enkel matematik räkna ut att Joffe har producerat ett antal mästerverk och för att undvika missförstånd så listar jag dem nu:
September
Crimes and misdemeanors
Interiors
Annie Hall

Trailern till Joffes sista och Allens senaste verk finns att se på äpplet.com och när ni ändå är där så bör ni se trailern till Isabel Coixets Elegy och bröderna Coens Burn after reading.

Stephan

Ett av dagens många val

Jag vill gärna inte erkänna det, även om jag nu är på väg, men alla ni som legat sömnlösa efter en sjysst uppföljare till 80-tals klassikern The Lost Boys kan halvt om halvt andas ut: den är här och den är ok. Lost Boys 2: the Tribe levererar musiken, elden och Corey Feldman på samma sätt som då. Faktum är att 2:an nästan skulle kunna ses som en remake av 1:an om det inte hade varit för alla små blinkningar till just denna som man lyckas klämma in var och varannan minut. Lite kul men samtidigt gör dessa att Lost Boys 2: the Tribe inte går att ta på allvar. Kul för stunden visst men ingen klassiker som den första. Men så ingår man väl kanske inte i målgruppen längre heller … suck, den som ändå vore ung och oskuldsfull igen.

Dagens djur: vampyr

Alla måste vi börja någonstans

Detta är mitt första inlägg i en blogg som jag hoppas kommer roa inte bara mig utan också några läsare.

Mitt skrivande kommer att handla om de där mindre filmerna med mer känsla, de där som kanske inte får mest uppmärksamhet men som faktiskt borde det. Jag har själv många favoriter och min blogg kommer inte bara handla om de nyare filmerna utan också de som har ett par år på nacken men som ändå är värda att se.

Det finns vissa ”drottningar” när det gäller Independent Films och jag har valt att namnge mitt lilla hörn här på Film.nu efter den underbara Parker Posey. Om ni inte vet vem det är så måste ni se the Oh in Ohio eller (men helst också) Broken English.
Sen har vi även Jennifer Jason Leigh som förra året fanns att se i underbara Margot at the Wedding och 2001 var hon mycket involverad i the Anniversary Party (som också Posey medverkade i!).

Det var ett par filmtips som mitt allra första inlägg och var beredd med papper och penna, för det kommer bara att bli flera framöver!

Den nya brittiska skräckkomedivågen

Vad är det med engelsmännen egentligen? Hur kommer det sig att de är så jävla bra på att blanda humor och skräck. Ta Christopher Smiths Severance tex. den börjar som en komedi för att efter en halvtimme vända tvärt och bli skitotäck istället. Det är svårt att lyckas med ngt sådant men britterna får det att verka enklare än att steka ägg. Fingertoppskänsla kallas det visst. Kanske är det Monty Python som ligger till grund för fenomenet eller så är det bara så att britterna har ett visst humör, en viss kultur, som smittar av sig på filmerna de producerar.

Senast i raden kom Paul Andrew Williams The Cottage med Andy Serkis i en av huvudrollerna, Serkis annars mest känd för sitt arbete med Peter Jackson (Sagan om ringen och King Kong). Liksom Severance blandar även denna hysterisk komik med hysterisk skräck fast till skillnad från den tidigare så är The Cottage rolig från början tillslut och känner sig inte tvingad till att dela upp sig genremässigt. Jag gillar båda två men finner Severance mer intressant, liksom Danny Boyles Shallow Grave skapar den ett obehag (genom att hastigt byta genre) som varken The Cottage eller för den delen Neil Marshalls Dog Soldiers lyckas med. I vilket fall som helst så får vi hoppas att det fortsätter för det känns som att den riktiga skräckkomedin äntligen fått fäste.