En skröna (?) och en hel del sanning

Det lilla landet med de stora begåvningarna. Trots ett besvärligt 1900-tal har Ungern aldrig gett upp. Det kämpande och leende landet i hjärtat av Europa har jobbat vidare. Förr låg kulturen och bubblade under ytan, nu stiger den upp mot den blåa himlen. Och man kan andas igen ! Man har procucerat kulturpersonligheter och idrottsartister på löpande band. Vi har nobelpristagaren, Imre Kertéz. Fotbollslegenderna Ferenc Puskas och Guyula Grosics. Inom filmen har vi Alexander Korda, Adolph Zukor och i viss mån Leslie Howard.

Sir Alexander Korda föddes som Sandor Lazlo Kellner den 16 september 1893 i ett judiskt kvarter i staden Puszaturpaszto ( puh !) i dåvarande Österike-Ungern. En ung Korda kom till Budapest som 16-åring och fick sina första tidningsartiklar om film publicerade. Politiskt var Ungern en sovjetrepublik av rysk modell. Men det var en mild form av kommunism. Ledaren Bela Kun blev kritiserad av Lenin för sina lösa tyglar. Kun uppmuntrade kulturlivet. Och filmskribenten Korda fick stöd, när han ville bli regissör och producent.

Här kommer vi till skrönan. Vi känner alla till det mondäna Stureplan. Förolämpningslitteraturens högborg. Det tomma uttryckets valplats. Där kändisynglingar utkädda till krönikörer, sitter och vässar pennan, om någon dramatenskådis råkar få en öl för mycket. Nej, denna skröna kommer från Söder. Där borden på Kvarnen, salig Bavaria och Pelikan, befolkas av författare, skribenter och regissörer. Därför är denna skröna möjlig och den har lett till vadslagning, beundran och tvivel. Det är typiskt för Söder, att man diskuterar den tidiga ungerska filmen. Nåväl, Alexander Korda var ute och letade efter skådisar till sitt förstlingsverk: ”En officers svärdfäste”. Året var 1917 och Sandor (Alexander) gick runt på Budapests cafeér. Han behövde bygga upp en hel produktionsapparat. Han träffade Lazlo Steiner, en ung man med skådespelardrömmar. Som senare skulle göra sig känd som Leslie Howard. Filmen blev en framgång. Det hela skulle nästan duga till ett filmmanus. Men kruxet är, att Leslie Howard Steiner född av ungerska föräldrar i London 1893, vid denna tid gjorde succé på teaterscenerna i Londons West End och var på väg till Broadway. Det närmaste han kom till själva Ungern var ett besök i Österrike 1939. Men att Kordas och Howards vägar korsades senare har vi belägg för. Men en vacker skröna är det !

Förutom Korda tände den tidiga ungerska filmen stjärnregissörer som Michael Curtiz och George Cukor. Alexander Korda byggde upp Corvin studios i en förort till Budapest. Idag finns Mafilm studios på samma ställe. Han stödde kommunistregimen när de som första land nationaliserade filmindustrin. Korda var sjäv inte medlem av kommunistpartiet men han fick aktivt stöd av regimen. På hösten 1919, störtades kommunistregimen av Amiral Horthys ”Vita terrorskaror”. Ungern fick en fascistregering och klimatet var verkligen inte det rätta för unga, judiska filmskapare. Resultatet av europeiska vanstyren är att USA har blivit berikat av tusentals begåvningar inom olika områden. Korda blev fängslad, när han blev fri, flydde han med sin dåvarande fru, Maria Corda, den undersköna aktrisen. Första anhalten blev Berlin och Sascha film. Han spelade in filmer med sin fru. Det blev framgångar och Korda fick erbjudanden från flera håll. Bl.a. från Viktor Sjöström i Stockholm. Korda med fru flyttade dock till First National and Fox i Los Angeles. Filmerna han gjorde här fick ljumt mottagande. Han sa upp sig 1930 och detta blev slutet för Korda som Hollywood-regissör.

Han återvände bedrövad till Europa. Besluten att aldrig mer återvända till USA. Han gjorde några lyckade försök i Frankrike och Tyskland. Flyttade sen till England 1931. Brittisk filmindustri gick på sparlåga. Man producerade ”quota quickies”. Billiga produktioner ur alla aspekter. Gjorda för att fylla ut kvoten av inhemsk film på biograferna. Korda ansåg, att den enda vägen för brittisk film var en produktion av kvalitétsfilm. Han drog igång ”London Film Productions” och förstlingsverket blev Henrik den VII , med Elsa Lanchester och Charles Laughton. Filmen blev en oerhörd framgång över hela världen. Korda blev den brittiska filmens frälsare. Han tecknade ett distibutionsavtal med ”United Artists” där Charlie Chaplin, Mary Pickford, Douglas Fairbanks och Sam Goldwyn var framträdande delägare. På ett jättelikt fält utanför London byggde man nu upp Denham studios. Korda samlade ihop en stab med framstående skådespelare som Leslie Howard, Merle Oberon ( som blev fru Korda nr två 1939), Wendy Barrie, Robert Donat, Maurice Evans och Vivien Leigh. Under den här tiden började även hans bröder Vincent och Zoltan göra sig gällande som regissörer.
Bland Kordas mer framträdande filmer de här åren kan nämnas: Rembrandt (1936), Things to Come (1936) och Tjuven i Bagdad (1940).

Under kriget bodde Korda i USA och tog upp sina tidigare kontakter. Han arbetade med sin skapelse: SIMPP,Society of Independent Motion Pictures Producers. De stora bolagen, som MGM, fick allt större inflytande. Han blev verkställande producent inom brittiska MGM, när kan återkom till landet 1943. Men han kände sig trött och utan inflytande och sa upp sig 1946.

Han satte igång att restaurera London Films. Och ytterligare en storsuccé kom till, ”Tredje Mannen” med Orson Welles. Han fortsatte sitt jobb med London Films. Han var nu skild från Merle Oberon och gifte om sig med Alexandra Boycun 1953.
Hans hälsa sviktade och han avled áv en hjärtinfarkt i januari 1956. Hans urna finns i Golders Green kolumbariet utanför London.
Mannen med den intensiva blicken genom de tjocka glasen blev adlad av George den VI för sina insatser inom brittisk film. Sir Alexander Korda, en av de stora !

NÄSTA GÅNG: Mer brittisk gentleman mer sydstatsaristokratisk än engelsmän och jänkare själva. Kvinnotjusaren av ungerskt ursprung: Leslie Howard Steiner !

Adjö till filmbloggish

Ok jag erkänner. Jag har varit dålig på att blogga här. Därför ska jag nu säga adjö till den här bloggen. Det var kul men som sagt kan man inte göra något ordentligt så ska man inte göra det alls. Jag fortsätter istället att skriva på min vanliga blogg. Ciao

Stormares elaka tvillingbror

Det är när man läser om att Peter Stormare riskerar att ”prisas” på Montreal World Film Festival som man börjar fundera över vem han egentligen är och om det finns två av honom; en elak och en god. Hur kan man annars förklara kontrasten mellan karaktären i Varg och den i Insanitarium. Det är liksom två olika skådespelare. Personligen föredrar jag klart Dr. Gianetti i Insanitarium framför Klemens i Varg. Som Dr. Gianetti är Stormare perfekt, det är ett koncentrat av alla galenpannor han tidigare spelat, herregud karln driver ett mentalsjukhus så ni förstår ju!
I Insanitarium har Stormare tagit fram en helt ny drog som han testar på sina patienter. Det är tänkt att den skall bota dem … drogen slår självklart bakut och gör de intagna till kannibaler. Men detta är egentligen inte väsentligt, vad som däremot tåls att nämna är Stormares otaliga övertramp under filmens knappa 80 minuter. Han våldtar sina kollegor (som visserligen njuter av det), knarkar sin egen drog, misshandlar och mördar. Allt medans den där rösten bara kör på och på och på. Visst har man sett det en miljon gr och visst är Insanitarium en värdelös film. Men Stormare! Kan inte mannen få en egen dokusåpa snart.

[youtube pgGu3NxnHBI]

Popcornfrossa

Förut fanns det en högsäsong för popcorn.
För biograferna.
Förut fanns det flera biografkedjor.
På marknaden.

Förut fanns det lite mer konkurrens.
Och lite mer film.
Lite fler stolar att fylla.
Lte mer kämparanda.

Det var då.
Så är det inte nu.
Nu är det knappt film, nu är det popcorn.
Och film som kvävs under dessa.
Nu är det het öken med avrivna biljettstumpar som blåser längs marken.

Ett krasst urval måste göras om vilka filmer som ska få en chans och vilka som möjligen hamnar på DVD.
Om alls.
Lyckligtvis skapade Sveriges Malligaste Biogrefkedja en liten utstickarverksamhet för att tysta och glädja alla oss kvalitetsfilms-älskare; Smultronstället.
Och det är en kanon idé.
Idé.
För att tysta de svältande upprorsmännen.
Så att de törstande och glupska massorna ändå kan få sitt lystmäte av popcorn och syrup.
I praktiken är det kärvt för Smultronstället.
För man vill egentligen inte ge utrymme för det.
MAn vill faktiskt inte ha det.
MAn vill att det ska dra lite besökare så att man triumferande kan hålla upp statistik på att det faktiskt inte finns en publik för sådan film.
För den publiken köper inte popcorn.
Och utan popcorn finns det inga pengar.
Utan popcorn har vi som arbetar inget arbete.
För vi jobbar inte med film.
Vi jobbar med popcorn.

Blobbar och Kellogs

Jag sitter i skrivande och inväntar filmen The Green Slime’s början. Den visas på TCM om klockan 02:15.
Anledningen till varför jag skulle vilja se en sådan film istället för att sova vet inte ens jag själv.

Men jag tänkte ta tillfället i akt och skriva några rader om en annan monsterfilm jag sett, nämligen:
The Blob!
Blobben eller Faran från skyn som den hette när den kom till Sverige handlar om en slimeblobb som efter att ha landat på moder jord börjar attackera befolkningen i en liten amerikansk stad.
Den då 28-åriga Steve McQueen spelar en yngling som bevittnar Blobbens framfart och som förtvivlat försöker få den griniga mobben att vakna till liv.

I en jämförelse med andra monster så måste jag säga att jag gillar de som består av slime bäst.
Ingenting går upp mot en krälande massa som äter saker för att sedan bli större och större för var sak den äter. Det finns något väldigt vackert i ett sådant monster, ett djup…

Blobben tror jag gjordes av silikon. Andra sätt att framställa monster på är att ta riktiga djur och genom trickfilmning få dem att bli gigantiska. Denna teknik utövades först och främst av Ray Kellog som bl.a. ligger bakom The Killer Shrews och The Giant Gila Monster.

I den senare av dem så attackeras en småstadsbefolkning av jätteödlor och i den första så är det hundar utklädda till jättenäbbmöss som är föremålet för folkets rädsla.

Det var allt för mig denna gång.

Stephan.