Festivalrapport nummer 7

Hirokazu Kore-Edas nya film ”Air Doll” om en sexdocka som vaknar till liv, är en fin och mysigt smörig film. Jag är dock osäker på exakt vad filmen handlar om och jag ser det som lite riskabelt att försöka läsa in något om ”kvinnan” i denna film, trots att det förmodligen är enkelt. Istället tror jag mästaren Kore-Eda har gjort en film om livsåskådning på gräsrotsnivå. Pessimist eller optimist?

Kore-Edas förra film, ”Still Walking”, är smörig på samma sätt som ”Air Doll” är smörig. Men det är en finstämd och gullig smörighet som jag faktiskt kan uppsatta. Ibland kan man ställa svårare frågor utan att göra filmen helt becksvart.

En film som man inte kan kalla alltför sömnig är Urszula Antoniaks ”Nothing Personal” (inte att förväxla med den andra ”Nothing Personal” som visas på festivalen), som handlar om en ung kvinna som traskar runt i Irland på jakt efter lite lugn och ro.

Filmen rullar förbi i ett långsamt tempo och den berättar inte särskilt mycket om huvudkaraktären, eller inget alls som regissören efteråt stoltserade med. Alltså har vi att göra med en film om situationer, och inte en karaktärsstudie. ”Nothing Personal” är inget mästerverk, men väl en bra film om en osympatisk ung kvinna där dock miljöerna oftast blir intressantare är själva händelserna.

Festivalrapport nummer 6

”Soundtrack for a Revolution” är en dokumentärfilm där nyinspelade intervjuer mixas med uppträdanden av artister som Richie Havens och John Legend och med arkivbilder från sextiotalets svarta frihetskamp. Denna mix gör att filmen flyter förbi väldigt fort trots att den förlitar sig på väl enkla medel och har ett upplägg som man sett mången gång förut.

Trots att filmen slutar med att ett antal människor säger att kampen måste fortsätta, tycker jag att filmen kan vara något problematisk just för att den ger oss en illusion om att vi kommit en bra bit på vägen, vilket vi också har, men filmen förirrar sig tyvärr alltför mycket i nostalgi för att den ska kunna vara den kampfilm som jag tror den vill vara, och som den bör vara.

En film som tar upp en mindre kamp är Andrew Bujalskis ”Beesvax”, en film om ett syskonpar i Austin. Den ena av systrarna, Jeannie, har problem på jobbet, hon har en liten affär som hon samäger med en person som inte har riktigt samma syn på företaget som Jeannie.

Jag är osäker på hur Bujalski arbetar med dialog. Det finns en tendens hos mumblecorarna att improvisera dialog, men oavsett om den i ”Beeswax” är improviserad eller inte så känns den som det, vilket är bra. Bujalski har lyckats att filma en grupp karaktärer så att de framstår som äkta, både som karaktärer och människor. Och att sedan en av karaktärerna sitter i rullstol vilket inte framstår som ett gigantiskt problem i filmen är såklart värt att beundra.

Stockholm filmfestival

Jag håller absolut med Stephan Ramstedt i allt han skriver om Samantha Mortons The Unloved i hans inlägg Festivalrapport nummer 5. Det var utan tvekan den bästa film jag sett under årets festival. Lite partisk är jag i och för sig eftersom jag är bekant med manusförfattaren Tony Grisoni plus att kostymassistenten på The Unloved, Francesca Salter-Dvorak, var min kostymör på min senaste film The Theory.

Jag hoppas verkligen att den tar hem ett pris på prisutdelningen ikväll och självklart är jag själv lite spänd inför den, eftersom jag har en tiondels chans att ta hem 1 km film stipendiumet.

Men hur det än går ikväll så har jag haft en fantastisk festival och fått träffa så otroligt mycket trevligt folk som utgör den svenska filmindustrin, så jag är jättenöjd över min vistelse här. Berättar mer om prisutdelningen vid ett senare tillfälle.

Festivalrapport nummer 5

Jag ställer mig lite ambivalent mot episodfilm som fenomen. De är ofta rätt roliga att se på, men också såklart väldigt ojämna. Så är även fallet med ”Sawasdee Bangkok”, en episodfilm med fyra olika regissörer varav en av dem var jag bekant med innan. Pen-Ek Ratanaruang har gjort filmer som ”Universums Sista Dagar” och ”Invisible Waves”, två mycket bra filmer som jag håller nära mitt hjärta.

Precis som jag förutspådde var det inte Ratanaruangs bidrag som gjorde mig besviken. Ratanaruangs episod om en överklasskvinna som får sin bil lagad av en hemlös och döv man var inte bara den vackraste berättelsen, det var även den klart snyggaste episoden, där Ratanaruang digitalt fångar Bangkoks splittring i det traditionella och det nya med stor precision.

Resterande episoder (förutom nummer två) var så platta att jag inte ens orkade lägga regissörernas namn på minnet. Det enda jag vill tillägga om denna film är att jag äcklades mycket av den första episoden, där en blind flicka träffar en ung man som tar ut henne på sightseeing. En historia som liknar den klassiska sagan om en (hjälplös) prinsessa som måste räddas av den tappre riddaren. Dock vill jag tipsa er om det galna som händer efter att filmens eftertexter rullat klart. Jag hoppas såklart att ni som läser detta aldrig vanärar filmskaparna genom att gå före filmen är slut (d.v.s efter eftertexterna). Men ifall ni gör det. Sluta med det. Och gör det absolut inte om ni ser ”Sawasdee Bangkok”.

Jag slutar aldrig att fascineras av filmer som handlar om att se och att uppleva. ”Flickan” handlade bitvis om det, detsamma gäller Samantha Mortons ”The Unloved”. I klassisk diskbänksmanéer får vi här följa en ung flicka som efter att ha misshandlats av sin far tvingas flytta in på ett barnhem. Styrkan i ”The Unloved” är att den håller sig så långt borta från klyschor som den bara kan, trots att dessa är relativt vanliga inom socialrealism.

”The Unloved” är dock inte en klassisk socialrealistisk berättelse, utan gränsar istället till någon slags poetisk realism. Molly Windsor som spelar huvudrollen är helt lysande, i hennes ansikte speglas det hon upplever på ett gripande och vacker sätt, trots att det hon upplever är dystert och ofta hemskt. Det skulle vara lätt att anta att Morton som ofta prisas för hennes skådespelartalanger är duktig på personregi. Men så verkar också vara fallet, för det är inte bara Windsor som går pricklös ur detta drama, min favorit Robert Carlyle imponerar stort, vilket även Lauren Socha gör i rollen som Lucys vilsna vän.

Det hade dock varit orättvist att bara hylla ”The Unloved” för dess skådespeleri. Morton visar även en känslighet för bild- och ljudspråk. Till skillnad från vad damerna bakom mig sade efter visningen så märks det verkligen inte att detta är en debutfilm. ”The Unloved” är en film gjord av en säker hand, som vet att en regissör måste älska alla sina karaktärer.