Festivalrapport nummer 4

Judd Apatow brukar hyllas för hans sätt att gestalta manlig sexualitet. Den eminenta Hynek Pallas skrev om det i hans recension av ”Funny People” på SVD, där han särskilt underströk hur Apatow använder ord som ”dick”, ”cock” och ”penis” för att ”kommentera manlig osäkerhet”. Må så vara, men jag tror att man kan gräva djupare i ämnet än så.

Och jag ger mig själv rätt i det antagandet eftersom det är just det vi kan se i Lynn Sheltons ”Humpday”. En film om två vänner som under alkoholosande omständigheter bestämmer sig för att spela in en porrfilm tillsammans. I huvudrollerna ser vi mumblecore-regissören Mark Duplass och skådespelaren Joshua Leonard, och i deras ansikten kan vi inte bara spåra en manlig sexualitet i kris, utan även identitetsfrågor som har med klass och livsstil att göra.

”Humpday” är förmodligen festivalens hitintills roligaste film. Jag satt och halvlog under visningen, när jag inte vara upptagen med att skratta ikapp med resten av publiken som även ärade en frånvarande Shelton med spontana applåder.

I dessa dagar när independent inte längre betyder independent har jag kommit på en teori om att man kan räkna ut hur independent en film är beroende på hur lång filmens tack till-lista är. ”Humpday” har en lång lista med personer som tackas, ”The Girlfriend Experience” har en kortare eller ingen alls, om jag minns rätt. Men filmen är såklart inte sämre för det.

Steven Soderberghs näst senaste film tar också upp sex och samlevnad. Men här kretsar historien kring Chelsea, en prostituerad som utöver sexuella tjänster även erbjuder kunderna tiden före och efter sexet. Alltså, drinken och middagen innan, och natten och frukosten efter.

Runt henne kretsar förra årets valkampanj som slåss med finanskrisen som det hetaste samtalsämnet. Effekterna av en ständig ångest och rädsla har en stark närvaro i filmen, det är det enda som torskarna diskuterar med Chelsea som förvandlas till en knullbar klagomur. Och mot vår förmodade vilja, tvingas vi sympatisera med Chelsea trots att hon aldrig explicit får den offerroll som vanligtvis ges till prostituerade, och detta är ett modigt drag som Soderbergh förmodligen plockat upp från Jean-Luc Godard, som gjorde samma sak i flertalet av hans sextiotalsfilmer. Jag antar att Sasha Grey, som spelar Chelsea, hade mer än ett finger med i spelet. Till vardags livnär hon sig som porrskådis, vilket ger oss ännu en dimension att utforska i detta mångbottnade lilla underverk.

Festivalrapport nummer 3

Duncan Jones ”Moon”, en film där Sam Rockwell blir mångalen och börjar hallucinera. Med Ziggy Stardust i åtanke är det är inte helt oväntat att David Bowies son väljer att göra en sci-fi. I likhet med en klassiker i samma genre finns ombord på rymdflottan en dator, men till skillnad från Hal i ”2001” är Kevin Spaceys Gerty en snäll robot som enbart vill allas väl.

Alltså handlar inte ”Moon” om hur det kan gå när artificiell intelligens blir maktlysten och sätter käppar i mänsklighetens hjul. Istället tar filmen lite oväntat upp marxistiska teman som arbetaren och dennes roll i samhället. Och den tar upp ämnet på ett intressant sätt, och dessutom beundrar jag Jones för att han vågar använda sig av något så smutskastat och oseriöst som ”comic reliefs”.

En film som inte använder sig av ”comic reliefs” är Polytechnique, en film om en skolmassaker som ägde rum i Montreal år 1989. Regissören Denis Villeneuve visar stor respekt till detta svåra ämne, och i jämförelse med Gus Van Sants ”Elephant” finns här en något bättre kvinnosyn.

Filmens första hälft är nästan genialisk, men när filmen på en smörig gitarrslinga drar iväg för att visa massakerns efterverkningar blir den tyvärr mindre intressant. Detta beror förmodligen på att man hade räknat med att få några svar, frågor eller teorier om ämnet, vilket helt lämnas ut sidan för nästan meningslösa karaktärsporträtt.
Men ”Polytechnique” är värd att ses bara för den första hälften, och den är dessutom sjukt snygg med det svartvita fotot som målar upp ett kargt och snöfyllt Toronto som bebos av några karaktärer som skildras med samma ömhet oavsett om de är offer eller gärningsmän. X4E2AF94NR7V

Festivalrapport nummer 2

Jag är osäker på om det är bra eller dåligt att det är väldigt lätt att parafrasera ”The Limits of Control” när man argumenterar om hur bra den var. Hur som helst var jag väldigt imponerad av Jarmuschs senaste skapelse. ”The Limits of Control” är en ärlig film eftersom den fokuserar på upplevelser (tittande och lyssnande), istället för att berätta den historia som redan berättats tusentals gånger förut.

Jag var inte överraskad av att höra mina vänners negativa reaktioner efter visningen. Filmen kan ses som innehållslös och ofokuserad om man ogillar abstraktioner eller nonnarrativ film (se bara Roger Eberts underhållande men helt värdelösa recension). Jag tillhör dock inte den gruppen, och finner filmen mycket intressant i filmens försök att spegla vår tids rädsla för poesi och mysterier utan lösning.

En annan film jag uppskattade väldigt mycket var ”Fantastic mr Fox”. Wes Andersons gammeldags animerade filmatisering av Roald Dahls kända bok. Till skillnad från ”Limits” så överraskar dock ”Fox” inte på något sätt, förutom att det är ett väldigt snabbt tempo och de få vilostunderna mellan alla fartfylldheter.

Anderson är känd för sin detaljrikedom, men jag misstänker dock att stora delar av den försvinner i och med det snabba tempot, både när det gäller berättandet och kameraföringen. Men vad gör väl det när man med hjälp av en DVD-spelare kan se filmen hur många gånger som helst och kanske även frysa bilden för att insupa alla detaljer.

Tematiken i ”Fox” känns igen från tidigare Anderson-filmer. Sympatiska excentriker med fötterna någonstans mellan jord och moln samt den ständiga halvtrasiga familjen. Jag tycker det är roligt att Anderson vågade blanda megakändisar som George Clooney med megaokändisar som Eric Chase Anderson i rollistan. Och det är bara en av många saker som gör att ”Fox” känns genuin och väldigt personlig, vilket är ett problem när det kommer till animerade filmer.

Film.nu-bloggare tävlar på filmfestivalen

Emie, en av våra återkommande bloggare på Film.nu, är en av de nominerade till Stockholms Filmfestivals stipendium 1 km film.

Hennes film, som är baserad på Kolbeinn Karlssons serie ”Att sova och drömma om mat”, kan du nu se på festivalens hemsida.

”Eva-Marie Elg gör Kolbeinn Karlssons underliga serie med samma namn till en om möjligt ännu mer bisarr film. Ackompanjerade av Kallioinias mystiska musik- och ljuddesign ges serierutorna nytt liv i drömskt perspektiv”, skriver festivalen om filmen ”Att sova och drömma om mat”.

1 km film-stipendiet delas ut av Stockholms filmfestival till en ung svensk filmare. Tio finalister får sin film visad på festivalen och vinnaren får göra en kortfilm som visas på nästa års festival samt på SF Bio. Bland tidigare vinnare finns Alexandra Dahlström, Amanda Adolfsson, Daniel Wallentin, Babak Najafi och Jens Jonsson.

Priset består av 100 000 kronor från Svenska filminstitutet samt produktionshjälp från Nordisk Film Post Production, Riviera, Dagsljus, Twentyfourseven och Cinepost.

Vi på Film.nu hoppas naturligtvis att Emie tar hem segern i år!

Festivalrapport nummer 하나/Uno

På grund av skola och andra seriösa saker måste jag tyvärr inleda mitt festivalande med viss försiktighet. Men under andra veckans senare hälft hoppas jag tillbringa ohälsosamt mycket tid på festivalen. Hitintills har jag hunnit se två filmer, Joon-Ho Bongs ”Mother” och Sebastián Silvas ”La Nana”.

Bongs ”Memories of Murder” imponerade stort på mig. Underhållande kriminalfilmer ser man inte särskilt ofta, speciellt inte filmer där fokus inte ligger på själva brottet. ”The Host” och Bongs bidrag till ”Tokyo” gjorde mig dock något besviken. Jag hade väntat mig mer av monsterfilmen, och ”Shaking Tokyo” försvann lite mellan Caraxs underliga och Gondrys sockersöta bidrag. Med ”Mother” är dock Bong tillbaka. Filmen inleds med dans, som till en början är totalt oförståelig, men som till slutet (tyvärr) sätts i en kontext. Och det är kanske Bongs stora problem, han vågar inte riktigt göra något helt befängt eller ologiskt. Vilket är något som jag tror är kompetent nog att hantera, som man inte kan säga om många filmskapare, förutom David Lynch och andra filmskapare som sysslar med absurdism eller surrealism.

Man kan prisa ”The Mother” bara för att filmens protagonist är en äldre kvinna som är mor till en något långsam ung man. Att sedan modern måste utföra en utredning när hennes son sätts i fängelse för något han inte gjort. Det räckte dock inte med en utredning utan hon måste också bege sig ut för att utkräva hämnd, med kiropraktikernålar i högsta hugg.

”La Nana” handlar också om en något äldre kvinna. Ett hembiträde i 40-årsåldern, som efter att ha isolerats hos en familj i tjugo år blivit lite ”loco”. Klasskillnader är sällan lika lätta att skåda som i relationen mellan en familj och dess hembiträde. Detta beror på de konstiga omständigheterna man utför yrket hembiträde på. Man lever tillsammans med en familj en längre tid. En isolerad tillvaro där gränsen mellan arbete och fritid är så gott som utsuddad.

Denna tillvaro har gjort Raquel lite vilsen, och denna vilsenhet beror på ett politiskt problem. Tyvärr är detta inget filmen vill ta itu med. Istället försöker Silva få oss tro att lösningen på detta problem är personligt, och inte politiskt. Vem som helst klarar inte vilka situationer som helst, bara den har en vän. Det finns gränser.

Ingen film är opolitisk, men alltför många filmer idag är apolitiska. ”La Nana” är en av dem, vilket jag tycker är tråkigt, när nu temat var så satans intressant. Om man vill se en film om maktförhållanden i hemmet rekommenderar jag istället Joseph Losyes ”The Servant”, med en grym Dirk Bogarde i huvudrollen.