Minnet av Cannes friska havslukt och smaken av Camembert känns lika avlägset som en dröm man inte riktigt kan minnas när man vaknat.
Försökte mig på att spendera en stillsam eftermiddag i parken under Londons värmebölja, som en härlig övergång mellan Cannes och London. Men den avslutades tvärt med skottlossning mellan två ungdomsgäng, som resulterade i en kille skjuten i ryggen samt polis- och ambulanshelikoptrar som landar mitt i parken bland folkmassan och picknickar. (Pappa, jag vet vad du tänker. Men du vet att samma sak hände mig hemma i Borlänge på nyårsafton 2001 då Familjen sköt en kille runt hörnet med ett avsågat hagelgevär. Antingen är det någon konstig dragningskraft mellan mig och vapen eller så är det ständiga påminnelser att världen kan – och bör – förbättras på många sätt.) Hur som helst så vaknade jag tvärt upp ur min Cannes-trans och jag insåg än en gång hur skört livet är, när jag låg där på mage, utifall det skulle komma ett extra skott. Har inget intresse av att dö i förtid.
Tillbaka i tryggheten på biografen Rio i östra London såg jag Lebanon, som är den bästa krigsfilm jag sett. Här finns det inga hjältar, bara människor som reagerar som människor och försöker agera som hjältar. Jag har aldrig varit med om krig (gatuvåld i Hackney och Borlänge är så nära jag någonsin kommit krig), tack o lov, men jag pratade med en brittisk fd kvinnlig soldat om att jag tyckte den kändes väldigt trovärdig och hon instämde. Tanken på att hela ens omgivning – ens hem, ens favoritplats och staden man bor i – plötsligt skulle bli bombad från ovan och kvar av allt som man älskat finns bara en massa damm, grus och döda människor, som förmodligen är dina grannar och familjemedlemmar. Det finns så mycket saker som är för svåra att förstå eller ens föreställa sig, men det är nog en av de värsta.
Det är så konstigt att tänka sig att just Hackney, där jag bor i London, jämnades nästan helt med marken under andra världskriget. Vi på Rio har tillsammans med Hackneys filmarkiv satt ihop ett program med arkivfilmer från 1940 till 1970-talet, filmade i kommunen, som vi har visat för allmänheten och nu senast för skolbarnen.
En annan dag hade en skola hyrt biografen för poesifilmvisning som skolbarnen hade arbetat med under våren. Det kändes lite som en skolavslutning, men istället för ’den blomstertid nu kommer’ så beatboxade 10-åringarna. De framförde världens vackraste estradpoesi, med berättelser om sina bakgrunder från krigsdrabbade länder till att finna styrka i att vara annorlunda och om att förlora familjemedlemmar. De hade även fått låna kameror och gjort videodagböcker, vilket verkligen öppnade mina ögon. Det var så härligt att få ta del av deras vardag genom att se in i deras hem. Två av dessa videodagböcker var dedikerade till en bror respektive till en vän som avlidit, otroligt smärtsamt. Jag hoppas att dessa skolbarn tar det de lärt sig om filmkonst och poesi till sig så att det ger dem styrka att stå emot gängverksamhet och våld, som uppenbarligen är svårt att undvika idag.
Från glamouren i Cannes till ett inlägg om våld, krig och död. Men det tillhör ju livet det också, tyvärr.
Får väl muntra upp stämningen med att bjuda in er till en testvisning av den film som jag skrivit och regisserat. The Theory visas för första gången på lördag den 29:e maj i London. Känner ni någon som befinner sig i London då så kan ni tipsa om detta.
